måndag 24 december 2012

Julkrubban




Liksom julgranen och jultomten och många andra av våra jultraditioner, är den med julkrubban av sent datum – 1900-talet, närmare bestämt åtminstone här hos oss. I katolska länder går traditionen åtminstone tillbaka till 1200-talet, och Franciskus av Assisi skapade en sådan julen 1223.

Men julkrubban ansågs vara katolsk här, och mötte därför motstånd inom svenska kyrkan, och den första sattes upp i St Petri kyrka i Malmö så sent som 1929. Sedan gick spridningen snabbt, både i kyrkor och hem, och också i mitt barndomshem var julkrubban en självklarhet. Var den hade kommit ifrån vet jag inte, men jag minns att den var av papp, och att den kunde vikas ihop och förvaras i ett stort kuvert.

Nu har jag en känsla av att julkrubban som ett julens tillbehör är på väg bort i Sverige. Jag vet inte; jag har bara en känsla av att jag inte sett någon julkrubba i Sverige på många år.

Nu kan det ju kanske förklaras av att jag inte firat jul i Sverige på många år, men tanken slog mig när jag tog en promenad i Sevilla häromdagen, och klev in i katedralen för att titta på årets upplaga. 

Det visade sig då vara mycket mera än det traditionella stallet.





Och på östra sidan av katedralen fann jag ett tjugotal bodar som alla sålde figurer till julkrubbor. Hela Betlehem fanns det material till, för den som har läggning för excesser…
En hel fårskock till salu – komplett med herdar!


Hotellreceptionen har givetvis också sin julkrubba, och när jag slinker in på en liten bar på vägen tillbaka till hotellet, så ser jag att baren också har en liten julkrubba. Det fick mig att tänka på de obligatoriska små hyllorna med buddhabilder i alla thailändska barer…



En God Jul tillönkas alla läsare
som mot alla odds hittar hit mitt i julstöket!



tisdag 16 oktober 2012

Kung Lejonkäft




Det ska genast medges att min översättning av namnet Sihanouk är i den brutala ändan av tänkbara tolkningar, men "kung Lejonkäkar" låter helt enkelt inte bra på svenska.

När han nu dött ett par veckor före sin 90-årsdag, kan jag inte låta bli att skriva några rader om denne märklige överlevare, som tycks ha haft kattens förmåga att landa på fötterna i de mest omöjliga situationer. Han har haft olika roller i Kambodjas politiska liv i ca 60 år, och han torde vara historiens enda kung som inte bara varit kung två gånger, utan också abdikerat två gånger.

Detta med den motvillige monarken som abdikerar är nu en buddhistisk tradition som går tillbaka till Jatakalegenderna, där buddhan i ett tidigare liv som Maha Vessantra abdikerar för att dra sig tillbaka till ett liv i kontemplation, men övertalas av folket att återvända till tronen.

Nu abdikerade ju inte Sihanouk i avsikt att bli munk, utan för att kunna ägna  sig åt politik, och någon asketisk livsstil hade han knappast anlag för. Första gången abdikerade han till förmån för sin far, som alltså inte varit kung före honom.  (Det var i stället hans morfar som var hans företrädare på tronen.) Och när han abdikerade för andra gången efterträddes han av en av sina söner, Norodom Sihamoni, som är en av hans söner med Monique Izzi - hans hustru nummer sex. (Eller nummer två, om vi ska vara strikta. Drottningen hade han inge barn med, och de andra fyra kanske bör benämnas konkubiner. Den andre sonen han har med Monique, Norodom Narindrapong, anslöt sig till de röda khmererna - för att använda Sihanouks egen beteckning.)

Sihanouks liv kan jag inte sammanfatta här, men jag kan länka till en ganska utförlig artikel i The Telegraph. Och Milton Osborns kritiska biografi från 1994 kan jag också rekommendera.



Efter statskuppen 1970 gjorde den nya regimen sitt bästa för att utmåla Sihanouk både som makthungrig och ett redskap för ärkefienden Viet Nam. Bilden är från 1971, och texten lyder: "Kamrat, folket kan dö. Vad som räknas för mig är makten".


Kuppen 1970 brukar beskrivas som en CIA-understödd statskupp, men detta är nonsens! I själva verket hade CIA inte en enda man i Kambodja vid den tiden, och president Nixon gick i taket i ett av sina typiska vredesutbrott när han insåg att CIA inte hade en aning om det politiska läget i Kambodja. (Se Christopher Andrew: For the President's Eyes Only: Secter Intelligence and American Precidency from Washington to Bush.)


Den obekväma - men upprepade - alliansen med de röda khmererna gav upphov till en spektakulär propagandatripp till "de befriade områdena" 1973, där Sihanouk lät sig fotograferas tillsammans med Khiu Samphan och Hu Nim (den senare sedan utrensad och avrättad).



På bilden nedan inspekterar Sihanouk de röda khmerernas enkla fältkök. (Privat stönade man om hur besvärligt det var att organisera fram is till Sihanouks champagne.)


Ett symboliskt residens i djungeln skulle han givetvis också ha...


När Sihanouk återvänt till Kambodja efter de röda khmerernas seger 1975, följde år av husarrest. Det är en lång historia, återberättad  av Nayan Chanda (Far Eastern Economic Review) i boken Brother Enemy (1986), vilket fortfarande är en av de bästa böcker som skrivits om den här tiden.


Mycket har sagts och skrivits om kungen/prinsen/politikern Sihanouk under åren, och att försöka göra en sammanfattning av hans insatser under ett långt liv är nog omöjligt. En sak vågar jag ändå säga, och det är att han alltid haft Kambodjas bästa som sitt mål. Att han sedan tycks ha trott att hans egna intressen med nödvändighet måste sammanfalla med landets intressen är kanske en annan sak.

Norodom Sihanouk, 1922 - 2012

söndag 5 augusti 2012

Den lilla båten



Sommaren när jag var 7 år gammal - just innan jag skulle börja skolan – tillbringade vår familj några veckor på Vrångö i Göteborgs skärgård. Det var min första upplevelse av havet, som både fascinerade och skrämde mig.

En dag meddelade pappa att han hade organiserat en fisketur med en ungdomsvän på ön, så vi gjorde oss i ordning hela familjen och promenerade ner till hamnen. Fiskebåten visade sig vara en liten, öppen båt, som påminde om en vanlig roddbåt, och kanske var ungefär dubbelt så lång. Den hade inombordsmotor och en mast mitt i.

Vi fiskade makrill med långrev, och det visade sig vara gott om fisk. Men det som fascinerade mig mest var alla maneter av olika slag. Man kunde se dem tydligt. Båten låg djupt i vattnet, och jag kunde ha doppat fingrarna i vattnet från min plats i aktern.

Men så, när vi kom ut på öppna havet var det rätt gropigt, och när den lilla båten var på väg ner i vågdalarna, såg vågorna föröver enorma ut. Fiskaren som styrde båten hade givetvis vuxit upp med hav och båtar, och visste säkert vad hans båt klarade av. De vuxna var helt lugna, men det hindrade inte att jag blev mycket rädd. Min yngre bror, som just fyllt tre, skapade vid detta tillfälle ett av familjens bevingade ord: ”Mamma, håll fast mig så att jag inte drunknar ner!”

Själv sa jag ingenting, men pappa såg att jag var rädd, och föreslog att jag skulle sätta mig mitt i båten och hålla om masten…

 

Jag blev påmind om denna båttur och om bilderna av Bertil Valliens underbara båtskulpturer när jag läste Einars inlägg om en annan liten båt av guld. (Bilderna har jag hämtat från Insikt och handling, nr 1, 1981.)

 


Man kan givetvis se detta med att hålla i masten (eller söka trygghet i modersfamnen) som ett uttryck för ett religiöst förhållningsätt till verkligheten. Som metod att rädda livet om båten sjunker är det givetvis illusoriskt.

Men denna något neurotiska aspekt av religionen är bara en av många sidor. Freud, som var en träskalle när det gäller religion, kunde – liksom dagens jihadistiska ateister – bara se denna sida. Hans kollega C.G. Jung hade däremot ett mera fruktbart perspektiv, och sökte förstå religiösa symbolers betydelse.

Religionen är ett språk. Religionens språk kan inte översättas till vetenskapens språk. Religionen förhåller sig till ”verkligheten” ungefär på det sätt som konsten förhåller sig till verkligheten, och det är lika meningslöst att kritisera religionen för att den inte överensstämmer med vetenskapen, som att anklaga ett kubistiskt konstverk för att förvränga verkligheten.

Religion är etik + estetik, och dialogen mellan religion och konst har gett upphov till det största i alla världens kulturer.

För att fortsätta med 1800-talets giganter, så är jag inte så säker på att den vanliga tolkningen av Marx’ yttrande av religionen som ”ett opium för folket” är vad han verkligen menade. Opium var det enda tillgängliga smärtstillande medlet vid denna tid, och knappast ett medel att hålla massorna dumma!

Och Émile Durkheim, en av sociologins grundare och samtida med Freud, var lika mycket ateist som Freud, men han såg ändå religionen som samhällets grundval genom historien; ett slags kollektivt medvetande.

Se bara på berättelsen om Adam och Eva! Denna underbara skapelsemyt, som innehåller så mycket vishet! Den trivialiseras av de bokstavstroende, men berättar ju så mycket om hur vi blev människor, och lärde oss att skilja mellan gott och ont!