lördag 23 januari 2010

Fäder och söner

Ibland har jag funderat över om man har rätt att vara stolt över sina barn. Riktigt lika tokigt som att vara stolt över en idrottsmans prestationer för att han kommer från samma land är det väl inte, men det tycks mig att man som far har bidragit med så lite! Ett paket gener som man inte komponerat är ju inte mycket att skryta med, och efter de första åren är det kompisarna, Hollywood och TV – och kanske i någon mån skolan – som tar över.

Det känns faktiskt riktigt snopet att de där första åren som ger föräldrarna så mycket glädje, försvinner ner i minnets bottensats. Mina tidigaste, mycket vaga minnen är från treårsåldern, men från fyra är de mycket tydliga.

Pojken på bilden överst är min yngste son, när han är ett år gammal.

Jag minns givetvis varje detalj från mina barns födelse! Min äldste son missade jag dock med en timme, eftersom sjukhuset i Bangkok missade att ringa mig, vilket de lovat. Jag hade tagit den blivande mamman till sjukhuset därför att jag ansåg att det var dags – jag hade konstaterat att barnet vänt huvudet nedåt några dagar innan, och nu kunde man inte känna huvudet längre... Men på sjukhuset sa man att det inte var dags riktigt ännu och skickade hem mig, och jag tänkte att det är ju de som är experterna...

När min dotter föddes året därpå var jag med, men bara som åskådare.

Sen gick det åtta år, och när det var dags för den här pojken att komma till världen hade rutinerna ändrats, och förlossningsläkaren räckte över saxen till mig som om jag varit en landshövding som skulle inviga en bro, eller något liknande!

Det var alltså den 25 januari, och snön drev över Husebyslätten, så att man inte kunde se vägen den där kvällen. Jag körde fort, med reflexerna på pinnarna vid vägkanten som enda ledning, och vi var framme på sjukhuset med en dryg timmes marginal, visade det sig. (Det var ju före mobiltelefonernas tid, så vad som hänt om vi fastnat i snön, har jag ingen aning om!)

Nu klippte jag i alla fall navelsträngen under ordnade förhållanden, och badade den lille krabaten!

Lycka kommer inte i större förpackning än så!

På Mt Blanc

Vi lyssnade ofta på musik tillsammans när han var liten, och han somnade vanligen i min famn. Han hade redan som ettåring en bestämd uppfattning om vad han ville höra, och när vi var ute och promenerade nynnade han ofta melodislingor ur sådant som han gillade. Jag talade om för honom vad det var jag spelade, så han kunde beställa vad han ville lyssna till.

Det blev mycket Monteverdi. ”Vill ha Montemerdi”, sa han – redan innan han lärt sig att säga ”jag”.

En dag fick han tag på fjärrkontrollen till teven, och trycket på en knapp – och hamnade i fjärde satsen av Berlioz' Symphonie fantastique – den som har titeln ”Marsch till avrättningsplatsen”. Det gjorde honom mycket lycklig! Men när han gjorde ett nytt försök senare hamnade han i en nyhetssändning, och blev mycket besviken. Han kunde inte fatta vad som var fel!


En hög ungar

Jag skulle givetvis kunna skriva en hel bok om den här pojkens första år. Alla föräldrar tycker givetvis – med rätta – att deras barn är speciella, men barn kan vara speciella på olika sätt. Just den här killen förvånade mig ibland.

En dag när vi körde förbi ett av de till synes ändlösa fälten på Skåneslätten och han såg två enorma traktorer plöja ett fält, frågade han mig plötsligt:

- Pappa, kan man säga 'traktorerna'?

- Javisst, om det är flera, svarade jag.

- Det kan man säga! sa han då mycket belåtet.

Det är enda gången som jag minns att jag hört ett litet barn ställa en fråga om grammatik!

En annan dag meddelade han mig stolt från baksätet på bilen:

- Pappa, nu kan jag nästan allt!

Som tvååring i Peterskyrkan sammanfattade han sina intryck i två kommentarer till byggnaden:

- Wow, högt tak! och

- Wow, snyggt golv!

Sen hittade han en flicka som var mycket pratsam, men talade ett språk som han inte förstod. (Det ligger nog i generna!) Han tittade förundrat på henne, medan hon glatt pladdrade vidare. Han såg frågande på mig – det var en ny erfarenhet - men jag kunde inte hjälpa honom! Men efter ett par minuter spelade detta med språket ingen roll!

Så, när han var lite över två år, fick hans mamma för sig att flytta iväg med honom – långt bort!

Det blev mycket resande för oss, men att resa tillsammans är inte något dåligt sätt att umgås!

En dag berättade han för mig att hos mamma hade han fått en egen säng.

- Du kan få en egen säng här hos oss också, sa jag till honom.

- Jag vill inte ha någon säng, sa han. Jag vill sova på din arm!

- Då blir det så!

Viareggio, sommaren 1990


Fotboll med syskonen i Lucca, 1991


Thailand, 1992

Idag fyller han år, och när jag tänker på honom är jag stolt som en tupp!

Och för mig återstår bara att ropa från toppen av denna elektroniska gödselstack:

GRATTIS PÅ 25-ÅRSDAGEN!


fredag 8 januari 2010

Vargavinter


Till sist har vintern kommit också till Londons innerstad, och vi har sedan två dagar några centimeter snö. Det är vindstilla, och om det inte blåser så håller sig temperaturen vanligen på plussidan i centrala London när man har minusgrader i ytterområdena. En stad som London skapar sitt eget klimat!



Utanför London har man haft vinter sedan före jul – med tillhörande kaos i trafiken. Tio tusen skolor är stängda, och folk kan inte ta sig till jobben. Det här med vinter klarar britterna definitivt inte, och om man dragit några lärdomar av kaoset senast i februari, så tar det ändå som regel flera år att implementera byråkratiska förändringar här.


Att sanda vägarna är svårt – när det är halt!


Off piste i Scotland


Jag trodde att det var ett rävpar som besöker oss regelbundet, men häromdagen när snön täckt gården var de plötsligt fyra, och jag inser att det troligen är en familj med ett par vuxna men fortfarande mycket lekfulla valpar. Idag på morgonen är hela den öppna ytan fullständigt upptrampad av rävtassar.


Rävbilderna har jag tagit från mitt sovrumsfönster. Den gamla bilen har blivit en favoritplats för rävarna, där de ligger och tittar ut över världen…



Jag såg en mycket intressant dokumentär på BBC i förrgår. Den heter något missvisande ”The Secret Life of the Dog”, och den kommer säkert att dyka upp också på någon svensk tv-kanal.


Jag är inte någon hundälskare – jag upplever hundars osjälvständighet som irriterande – men detta program handlade om forskning kring domesticering och tillhörande frågor, och jag fann det synnerligen intressant!


I ett avsnitt berättade man om ett mångårigt experiment med rävar i Sibirien. Det har visat sig att bland vilda rävar är ca en procent orädda för mänsklig kontakt, och om man avlar på detta underlag, tar det bara ca åtta generationer att få fram en tam räv.


En överraskande aspekt av domesticeringen var att dessa tama rävars utseende alltmer kommit att likna hundars. Räven är ju inte en hund – hunden är en domesticerad varg – men med de gener som genererar egenskapen ”tamhet” följer också ett förändrat utseende. På samma sätt som de domesticerade vargarna vi har i våra hem i många fall förlorat varje likhet med vargen efter tusentals år av avel, förändras rävarnas utseende i riktning mot hundarnas: krokiga svansar, osv.


Man visade upp några charmerande exemplar. Vem kan motstå en räv som denna?



Den tama räven förenar hundens tillgivenhet med kattens självständighet, och borde kunna bli en favorit som människans kompanjon. Att denna kunskap ännu inte utnyttjats kommersiellt finner jag ytterst förvånande! (Ni får tipset gratis! Jag är för gammal för att starta avel av tama rävar!)


Till sist en bild på en varg – bara för att den är så vacker!



Jag vet inte var min känsla för vargen kommer ifrån. Det fanns bara en handfull vargar i Sverige när jag växte upp, och jag har aldrig sett en vild varg, men när jag hört vargar yla mot natthimlen i diverse naturprogram på tv under åren, har jag känt lust att stämma in!


Jag finner det oerhört vackert!