onsdag 22 december 2010

Mer julmusik!



Vad kan man inte hitta på nätet dessa dagar? Här är två klipp från förra julens midnattsmässa i Westminster- katedralen. (Jag skrev om den här.)

Pojken som sjunger solo i ingångspsalmen - jag har glömt hans namn - liknar påtagligt min äldste son när han var i den åldern - komplett med legogubbefrisyren - och det känns varmt om hjärtat varje gång jag ser honom här!



En God Jul önskar jag mina läsare som inte gett upp, utan fortsatt att återvända till denna sedan en tid nedisade blogg!


Happy Christmas!

................................ Happy Yuletide!

fredag 3 december 2010

Musikalisk julhälsning med flaskpost


När jag nyligen tittade in i en av de många välgörenhetsbutiker som jag regelbundet fyndar i, hittade jag en cd-skiva med Carols for Christmas Morning. Den innehåller bl.a. några av Benjamin Brittens Christmas Carols.

Benjamin Britten hör till de kompositörer vars tonspråk man genast känner igen, oavsett om man hört det specifika stycket tidigare. Själv vet jag inte varför jag genast kom att tycka så mycket om hans körmusik när jag först hörde den för ca 25 år sedan, men när jag nu lyssnar på några av dessa stycken för första gången på många år, konstaterar jag bara att de fortfarande berör mig på samma sätt.

Jag ville gärna skicka med några av dem som en julhälsning med flaskpost, men många av de inspelningar som jag hittat på nätet har dessvärre usel ljudkvalité (och ibland plågsamt dåliga sångare).

Här är i alla fall några smakprov. Först (och klart bäst av de jag hittat) Westminster Cathedral Choir med "Hodie Christus natus est", "Wolcom Yole" och "Baluallow".





På något sätt tycker jag att det är ungefär så här som julmusik ska låta!


Är det flera än jag som hör återklanger från nordisk folkmusik här? Det kanske inte bara är det gammalengelska språket som influerats norrifrån?

Framförandet av "That Yongë Child" vet jag inte var det kommer ifrån. Det är långt ifrån perfekt, men jag skickar ändå med det här klippet ändå som illustration till ovanstående.



That Yongë Child

That yongë child when it gan weep

With song she lullèd him asleep:

That was so sweet a melody

It passèd alle minstrelsy.

The nightingalë sang also:

Her song is hoarse and nought thereto:

Whoso attendeth to her song

And leaveth the first then doth he wrong.


Words: anonymous / Music: Benjamin Britten,

No. 4a of "A Ceremony of Carols", 1942





I Norfolk på Nordsjökusten där Britten gillade att vandra, står idag denna gigantiska, krossade pilgrimsmussla som ett minne av honom. Vad den ska symbolisera undgår mig, men jag tycker ändå om den.

Inskriptionen lyder:


I HEAR THOSE VOICES THAT WILL NOT BE DROWNED.

onsdag 4 augusti 2010

Jesus från Sibirien


Sommaren 1990 besöktes den då 29-årige f.d. trafikpolisen Sergei Torop av den Helige Ande, som uppenbarade för honom att han är en reinkarnation av Jesus. Sedan dess kallar han sig Vissarion, vilket sägs betyda ”han som ger nytt liv”.

Han säger sig vara trött på att svara på frågan om bevisen för att han är den reinkarnerade Jesus.
”Det har bekräftats av UFO-loger och andra som kan ta emot budskap från andra världar och tolka dem”, säger han. Och tillägger att redan när han jobbade nattskift som trafikpolis, brukade han gå omkring och titta på stjärnorna. ”Då kände jag att det var där jag var hemma!”

Vilken är då denne reinkarnerade Jesus mission, måste man fråga, och det är inte alldeles lätt att få ett kort svar. Han vill ena alla religioner, säger han, och som vanligt när någon profet har sådana ambitioner, så är metoden att starta en ny sekt. ”När Gud vill säga någonting, säger han det genom mig”, säger han. Och Gud är uppenbarligen mycket pratsam numera, för han har skrivit tio böcker där han utlägger sin undervisning.

Texterna är indelade i verser som Bibeln och Koranen, och likt Koranen handlar de om stort och smått; anhängarnas liv regleras i minsta detalj: I botten finns spår av rysk-ortodox kristendom, kombinerat med lån från buddhismen som reinkarnationstänkandet,”ufologi”, världens förestående undergång, strikt veganism, absolut förbud mot alla former av droger, förbud mot pengar, osv.

”Det viktigaste är att leva helt enligt Guds Lag, och inte efter lagar som någon hittat på”, säger han, ”och tills alla förstår den på samma sätt är mänskligheten dömd”. Och ”Guds Lag” är givetvis det som Torop hittat på!

Om den här mannen är en charlatan eller en knäppgök – eller möjligen en kombination av bådadera – är en fråga som jag inte kan besvara, och egentligen intresserar den mig endast marginellt. Det som intresserar mig är i stället hans anhängare: Vad är det som får folk att i tusental ansluta sig till en sådan här profet, sälja allt de äger, och flytta till någon av hans byar i Sibirien?

Inte heller detta kan jag svara på, men jag ska genast säga att jag kan förstå att människor som vantrivs i det moderna samhället kan lockas av tanken på ett enkelt liv i samklang med naturen, i något slags ”förindustriellt” samhälle.

Men där slutar min förståelse.

Att det inte finns någon väg till Vissarions by på en bergstopp i Sibirien, ökar givetvis dragkraften.
Den bisarra arkitekturen i hans byar – som förefaller vara en blandning av gammal rysk träarkitektur och Disneyland – ger ett lekfullt intryck. (Men det är kanske oavsiktligt!)

Hur någon kan falla för en sådan här profet, acceptera hans godtyckligt hopkokade undervisning som den absoluta sanningen och ge upp sin personliga frihet, finner jag obegripligt! Hans anhängare är inte obildade människor. Tvärtom är många av dem som funnit sin väg hit påtagligt välutbildade medelklassmänniskor, som haft kvalificerade arbeten som de lämnat sedan de kommit i kontakt med Jesus från Sibirien.

Och det finns ingen väg härifrån! Den som slår sig ner här har tagit sitt sista självständiga beslut!

Ikon av Vissarion

Sergei Torop som trafikpolis

Att varumärket ”Jesus” är starkare i det postkommunistiska Ryssland än i Västeuropa är uppenbart. I Västeuropa skulle en frälsare som förre trafikpolisen Sergei Torop troligen haft en New Age-profil med mera buddhism och mindre Jesus. Men det är en annan historia!

Här finns en bra sammanfattning i Guardian för den som är intresserad av att veta mera.


tisdag 25 maj 2010

Demokratins koreografi


Egentligen började ceremonierna redan förra tisdagen. Det nyvalda parlamentet samlades för första gången, och eftersom the House of Commons inte på långt när rymmer alla de 650 ledamöterna – av vilka denna gång 232 nyvalda var där för första gången – så var det givetvis fullpackat till sista ståplats.

Black Rod


Så kommer Black Rod marscherande som en mekanisk gubbe, och hans fotsteg ekar genom korridorerna. Han kommer för att kalla regeringen och oppositionen till House of Lords – och dörren smälls igen framför näsan på honom. Han kommer från House of Lords, och han måste knacka på dörren! Så knackar han tre gånger med sin ebenholtskäpp, och blir insläppt, varefter han leder processionen till House of Lords, där man får lyssna till ett ordrikt och uppstyltat brev från drottningen, i vilket man kort sagt uppmanas att utse en talman.


Processionen återvänder till House of Commons – denna gång utan Black Rod – där John Berkow återväljs till talman, och på traditionellt vis släpas till talmansstolen. (Berkow, måste jag säga, föreföll dock inte särskilt motvillig.)

Så idag, en vecka senare, var det dags för den stora ritualen – the Queen’s Speach. Den innebär ett upprepande av ritualen med Black Rod, med den skillnaden att det nu finns en talman, och en talman måste föregås av the serjeant-at-arms, som bär den stora klubban – the mace – framför honom, och åtföljs av en man i frack som håller släpet av hans mantel… men det är först senare, efter att drottningen har anlänt och intagit sin plats på tronen i House of Lords.

The Speaker and the Serjeant-at-Arms. Den senare ansvarar för ordninngen i parlamentet, och kan vid behov placera den som stör ordningen i arresten som finns i St. Stephen's Tower - vanligen kallat "Big Ben".

Drottningens närvaro innebär en rad av invecklade ceremonier, som är reglerade ned till minsta detalj sedan århundraden.

Först måste the yeomen of the guards genomföra en rituell genomsökning av parlamentsbyggnaden – Westminster Palace – och förklara den säker.

En parlamentledamot tas också som gisslan för drottningens säkerhet, och hålls tills hon återvänt till Buckingham Palace.


Dessa lyktgubbar i sina röda uniformer från Henrik VIIs tid påminner en hel del om en rad tomtar, men de anser sig vara dem som avslöjade the Gunpowder Plot 1605 – och förefaller att ta sitt uppdrag på största allvar.


Så anländer diverse vaktstyrkor i fantasifulla paraduniformer, och monarkins symboler kommer i en särskild vagn från Towern: The Imperial State Crown, svärdet, ytterligare två maces (det finns tio totalt) och The Cap of Maintenance – den sistnämnda en riktig kuriositet, eftersom den ursprungligen var en gåva från påven från tiden före reformationen.


Så kommer då drottningen med sitt följe av ryttare, och efter en kort stund i the Robing Room går processionen genom det kungliga galleriet till the House of Lords, varefter rutinen med Black Rod alltså följer.


Bara ett fåtal parlamentsmedlemmar får plats i House of Lords – ståplats innanför dörren – talmannen, premiärministern och ledaren för oppositionen och en handfull nyckelpersoner.
Det ankommer på The Lord High Chancellor att leverera talet till drottningen, och han gör det knäböjande.


Talet var kort, men det innehöll en rad dramatiska förändringar, till vilka hör att ersätta House of Lords med en senat utsedd i allmänna, proportionella val, en folkomröstning om förändringar i valsystemet till parlamentet, och en hel del annat.


Jag undrar vad drottningen tänker om det!

Labour har haft en reformering av House of Lords i sina valmanifest i många år, men när Tony Blair fick möjligheten att göra slag i saken, stannade det hela med att reducera antalet ärvda platser. Utnämningarna har sedan duggat tätt – Tony Blair tyckte uppenbarligen att det var en utmärkt idé att sälja platser och titlar till förmögna affärsmän för ett generöst bidrag till partikassan. (Antalet medlemmar förväntas passera 800 vid slutet av detta år.)

Perukstockarna samlas i House of Lords.

The Lord High Chancellor and the Lord Chief Justice.

En detalj som inte direkt hör till parlamentets öppnande, men som jag tycker är värd att notera, är att David Cameron och Nick Clegg valde att promenera till parlamentet från Downing Street.

Margaret Thatcher lät bygga höga grindar till Downing Street. Tony Blair lade till ett dubbelstaket utanpå det, och den korta promenaden till parlamentet ersattes med transport i skottsäker bil.

Nu kändes det plötsligt att det är vår, och jag undrar om en sådan där enkel gest kanske mer än alla orden indikerar att vi har vänt ett blad – att det skett en reell förändring i den politiska kulturen.

söndag 2 maj 2010

Uppför floden


På tal om filmer, så läste jag i någon tidning att London Film Critics’ Circle förra året utnämnde Francis Ford Coppolas Apocalypse Now till ”den bästa filmen under de senaste 30 åren”.

Och visst är det en fantastisk film! Särskilt inlednings-scenen med dess dubbel och trippelexponeringar tycker jag är mästerliga: ljudet av helikoptrar som flyger förbi, den snurrande takfläkten som byts mot skuggorna av passerande helikoptrar och napalmbombade palmdungar…

Som film är det lika snyggt som effektivt, men jag har stora problem med innehållet och instämmer helt i vad Frank Rich skrev i Time: "while much of the footage is breathtaking, Apocalypse Now, is emotionally obtuse and intellectually empty."

Filmen tjänar inte heller på den ytliga – och väsentligen falska – anknytningen till Joseph Conrads Heart of Darkness. Den har lånat motivet med resan uppför floden, namnet Kurtz, och en del andra detaljer från Conrads klassiska mästerverk, men sedan har man ställt allting på huvudet: medan kapten Marlow i romanen får uppdraget att återupprätta förbindelsen med Kurtz och hans utpost långt uppför floden och säkra flödet av elfenben, så får kapten Willard i filmen i uppdrag att mörda sin version av Kurtz – ”to terminate his command”, eftersom hans ”metoder är osunda”.

Så går det nu vanligen när Hollywood får tag på en historia: If the bad guy is an American, the good guy has to be an American too!

Det finns ingenting mer fördummande än patriotism, och den amerikanska biopubliken kräver en patriotisk vinkel och en amerikansk hjälte. (Ett senare exempel på detta är filmen Rendition, där CIA visserligen är the bad guy, men där en enskild CIA-agent plötsligt återfinner sitt samvete och befriar den fånge han varit med om att tortera!)

Så lyckas Hollywood vanligen att förvandla USA:s brott till någonting som hemmapubliken kan försona sig med. Även om CIA ofta är skurken (som representerar de suspekta makthavarna i Washington) så är ju ändå amerikanen som stereotyp god, och allt ordnar sig alltid innan filmen tar slut. USA ingriper i världen av altruistiska skäl, och bara man tar hand om ett fåtal rötägg, så kan den amerikanska självbilden återupprättas.

Apocalypse Now spelades in utan manus, och de kaotiska förhållandena under inspelningen är legendariska. Detta bidrog säkert till de surrealistiska utflykterna under kapten Willards färd uppför den fiktiva Nung River, vilka varierar i olika versioner av filmen.

”I like the smell of napalm in the morning!”


Men det är när kapten Willard kommer fram till Colonel Kurtz’ bas i ett gammalt tempel någonstans innanför gränsen till Kambodja som filmen går över styr. Kurtz visar sig härska över en märklig stam som inte har den minsta likhet med något folk som bor på Sydostasiens fastland. De är beväpnade med pilbågar och förefaller att leva i ett permanent katatoniskt tillstånd. Uppen-barligen ser de Kurtz som något slags gud, och att döda människor hänger som frukter i träden är tydligen normalt här.


Det spelar mindre roll vilken grad Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe. Själv har Coppola förnekat det (vilket han givetvis måste göra av juridiska skäl) men likheterna är för många för att kunna vara rena tillfälligheter. (Jag skulle säga att Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe ungefär i samma grad som Conrads Kurtz är inspirerad av Henry M. Stanley.)

Tony Poe var en CIA operative i Laos från 1961 till 1970 under USA:s ”hemliga krig”. För att vara hemlig blev han snart anmärkningsvärt känd – eller ökänd. Hans metoder sades ibland vara ”osunda”, och han beskrevs av somliga som en galning och ett fyllo. Hans meritlista inkluderade sådant som att betala 5 000 kip för avskurna öron från dödade fiender.

Tony Poes uppdrag var att träna hmongminoritetens armé under Vang Pao, men han nöjde sig inte med att vara tränare, utan deltog i många av de tusentals flyguppdrag mot förmodade kommunistiska mål som utfördes av The Ravens – ett irreguljärt flygvapen som bestod av sportflygplan, vilka flögs av piloter utan uniformer, klädda i avklippta jeans och cowboyhattar.

De opererade från Long Chen (Long Tien) ett litet flygfält halvvägs mellan Viangchan (Vientiane) och Xièng Khouang, som USAs flygvapen kallade LS20A, medan Air America kallade det Alternate. The Ravens kallade platsen Shangri-La, och från denna flygplats – som var en av de mest trafikerade i hela Sydostasien – flög de 580 994 uppdrag under 9 år. Long Chen finns inte på någon karta, trots att denna bas faktiskt var Laos andra stad efter Viangchan under denna tid.

Long Chen

The Ravens och Air Americas flygplan parkerade på Long Chen

Tony Poe gillade att vara ökänd och gav gärna intervjuer efter att ha pensionerats från CIA 1975. Till hans bravader hör att kasta ner avhuggna huvuden från lågsniffande flygplan för att sätta skräck i fienden. (”I only did it twice”) och att skicka paket med avskurna öron till USA:s ambassad för att bevisa hur effektiva man var, och många kommunister man dödat.

Hur kommunistiska öron skulle skilja sig från vanliga öron är oklart, och det sägs att när han en dag träffade på en pojke utan öron i en by, och frågade varför pojken inte hade några öron, så fick han till svar att hans pappa hade skurit av dem för belöningen på 5 000 kip.

”It really pissed me off!”

Tony Poes metoder ansågs osunda, och hans överordnade kunde inte kontrollera honom, så han flyttades till Thailand 1970, där han fortsatte att träna grupper av hmong, som sedan sändes tillbaka till Laos.

Reunion at Lucy's Tiger Den, Patpong Road, Bangkok 1984. Tony Poe i bakgrunden till höger.

Inte skickade CIA ut någon för att mörda Tony Poe! Tvärtom belönades han med CIA:s högsta utmärkelse silverstjärnan – två gånger! – och när han dog i juli 2003 läste jag detta i Bangkok Post – jag har kvar det nu gulnade klippet.

”Anthony A. Poshepny, a decorated former CIA official who collected enemy ears, dropped decapitated human heads from the air on to communists and stuck heads on spikes, was buried on Saturday in California after waging failed secret wars in Indonesia, Tibet and Laos.

‘The posting of decapitated heads obviously sent a powerful message, especially to the North Vietnamese troops seeking to invade the homelands of the Hmong and Lao people,’ said Philip Smith, executive director of the Washington-based Center for Public Policy Analysis, in an email interview after Poshepny’s death on June 27.

‘He successfully fought terror with terror. He strove to instill courage and respect in the tribal and indigenious forces that he recruited and trained as well as fear in the enemy.

In the post-Sept 11th security environment, fearless men like Tony ‘Poe’ are what America needs to combat and counter terrorism and the new unconventional threat that America faces from abroad in exotic and uncharted lands,’ Mr Smith said...”


fredag 30 april 2010

As Time Goes By


Nyligen visade en av tv-kanalerna här den klassiska filmen Casablanca, och av något diffust, nostalgiskt skäl, tittade jag på den ännu en gång.

Det är en mycket bra film – en av de bästa som någonsin gjorts, säger förståsigpåarna, och jag håller med! Det spelar ingen roll att historien bitvis är rent nonsens. Motståndsmannen Victor Lazlo är en topperson i en motståndsrörelse som spänner över alla naziockuperade länder, och han antas veta namnen på alla nyckelpersoner i olika länder. Han har varit tyskarnas fånge, men till sist lyckats fly från ett koncentrationsläger…

Nu vet vi ju att någon sådan rörelse aldrig existerat, och om den hade existerat skulle den inte haft en så sårbar organisation. Att låta en person sitta på så mycket kunskap strider mot all logik. Och nazisterna skulle verkligen inte heller ha placerat en man med sådana kunskaper i ett koncentrationsläger. Han skulle ha hållits av Gestapo någonstans, och troligen skulle han ha torterats till döds. Att han skulle ha kunnat fly är fullståndigt otroligt!

Men allt detta spelar alltså mindre roll. Filmen, som är en ren studioproduktion, har alla ingredienser som behövs för att fängsla en stor publik – en komplicerad triangelhistoria, mängder med lösa existenser som hamnat här mer av tillfälligheter än av egen önskan. Alla är på väg någonstans, och de skulle aldrig ha träffats under mer normala förhållanden. Filmen innehåller också ett antal oförglömliga repliker.

Jag har aldrig varit i Casablanca, och jag föddes fem år efter andra världskrigets slut. Ändå är den här filmens människor och miljöer på något förunderligt sätt så välbekanta för mig.

Det är som om jag hade varit med!

Mitt första Casablanca var i Bangkok för 35 år sedan. Jag bodde på King’s Hotel på Sathorn Road sedan några månader, och nu bevittnade vi slutskedet av USA:s krig i Viet Nam. Jag hade haft planer på att flyga in till Sài Gòn för att uppleva det på plats, men jag var för sent ute och lyckades inte skrapa ihop pengar till en flygbiljett…

Så nu satt jag här på mitt hotell i Bangkok och såg dramat utspelas på TV. Människor som flydde i vild panik, och de där kaotiska scenerna med människor som försöker ta sig in på den befästa amerikanska ambassaden, där helikoptrar lyfte ut de utvalda från taket. Och sedan från de amerikanska hangarfartygen, där man knuffade helikoptrarna över bord när man inte längre har plats för fler.

Gruppen av människor vid mitt stambord i hotellets restaurang – liksom på Blue Fox en kort promenad från hotellet – hade vuxit snabbt under de sista veckorna, och sammansättningen hade blivit allt mer absurd. På Blue Fox - vår motsvarighet rill Rick's Café - inkluderade den lokala poliser, amerikanska militära rådgivare från JUSMAG på hörnet, och spooks av alla sorter, av vilka de flesta bodde tvärs över gatan i ett hus där jag också skulle hyra en lägenhet ett år senare.

Först var det jag själv och min flickvän, som var khmer (jag har skrivit om henne här), en ung tysk kvinna, Angelika, som övergivits av sin man någonstans under en resa, och som nu var – hur ska jag beskriva det? – något slags trofé som vandrade mellan officerare inom thailändsk polis och militär. (Om jag ska vara snäll kunde jag kanske kalla henne kurtisan, men hon hade vad jag vet inga av de kvalitéer som vanligen förknippas med det begreppet.)

Så presenterades jag en dag för en vietnamesisk kvinna och hennes son, som just hade anlänt från Sài Gòn. Hon var gift med en amerikansk officer, som hade tagit dem med sig till Bangkok. Sedan hade han rest hem ”för att ordna med saker och ting” medan hon och sonen väntade på visum till USA. Men det visade sig snart att mannen var gift i USA och inte längre intresserad av sin vietnamesiska familj.

Så en dag fick vårt gäng en ny medlem, Gennaro. Han hade varit Italiens vicekonsul i Sài Gòn, och hade nu evakuerats till Bangkok. Han hade dessförinnan varit stationerad i Jakarta och var gift med en indonesiska sedan många år, men nu väntade han mest på pension och att få flytta tillbaka till Italien. Han kom ofta tillbaka från ambassaden med fantastiska italienska ostar och gott vin, som han hade fått med diplomatposten. Vi blev mycket goda vänner, och gjorde en hel del utflykter tillsammans – ibland med andra diplomater från Italiens ambassad, och med en kvinna som hörde till familjen som ägde hotellet – och med Su och hennes son. Skyddad bakom sitt diplomatpass sa han öppet att han varit medlem av kommunistpartiet sedan han var ung under andra världskriget. Han hade varit en motståndsman, och belönats med ett jobb inom utrikesdepartementet efter krigsslutet.

När man bor länge på ett litet hotell, blir det ju ett slags hem, och gränsen mellan personal och gäster kan så småningom bli lite flytande. Här blev en av receptionsflickorna särskilt god vän med mig och mitt gäng, och en kväll när jag skulle gå på bio med mina vänner, säger Kiang, som hon hette, plötsligt att den där filmen skulle jag gärna vilja se.

Hon hade givetvis fruktansvärda arbetstider och uselt betalt, så jag säger åt henne: Gå med mina vänner – jag kan se filmen vilken kväll som helst! Jag kan se efter receptionen åt dig!

Och eftersom detta är en historia från Bangkok, där ofta de mest osannolika historierna är sanna, så accepterade hon förslaget. Jag var receptionist för en kväll, och de japanska affärsmännen som bodde på tredje våningen visade inte med en min att det var något märkligt med att det var jag som gav dem rumsnycklarna när de kom in på kvällen.

Var utom i Bangkok skulle något sådant kunna inträffa?

Alla råttor lämnade det sjunkande skeppet, och strömmen av flyktingar och skojare av alla upptänkliga slag som levt i Sydvietnam, översvämmade Bangkok för en tid. Påtagligt många kallade sig ”doktor” – som ”dr Paul”. Han var tysk, och det var genom Angelika som han kom att hamna i min krets. Vad för slags doktor han skulle föreställa, framgick inte – inte heller om han hade någon fast adress någonstans. (Hans visitkort saknade adress.) Han låtsades vara något slags affärsman och hade hittat en medelålders thailändsk affärskvinna som underhöll honom för en tid. En annan, amerikansk ”doktor” sa sig ha praktiserat medicin någonstans i Viet Nam. Han hette Isaac, och nu flyttade han mellan de billiga hotellen i Bangkok, och varje gång jag stötte på honom hade han ett nytt efternamn…

En dag anslöt sig ytterligare en man till vårt stambord i hotellets restaurang. Det var amerikanskt flottbesök i stan, och hotellet översvämmades av amerikanska soldater – med hela svansen av lokala hallickar och deras flickor – plus en flicka som självständigt checkade in på hotellet och visade sig vara en smart affärskvinna som gjorde sig en mindre förmögenhet genom att sälja marijuana till soldaterna. Stekarna i restaurangen blev plötsligt dubbelt så stora, och vi som bodde här uppskattade mycket dessa sidoeffekter.

Den här mannen visade sig vara kapten i US Navy. Riktigt varför han var här sa han aldrig, men det föreföll som om han hade något slags övervakande funktion. Han hade danskt ursprung, och uppenbarligen tyckte han att det utgjorde något slags band mellan oss.

Så efter några dagar när han skulle resa, sa han att han ville bjuda på middag på The Two Vikings. Jag tyckte det var lite komiskt – och så otroligt amerikanskt – att tro att jag saknade ”hemlandets” mat i denna kulinariska metropol! The Two Vikings är en dyr, exklusiv restaurang, och det skulle aldrig ha fallit mig in att gå dit. Nu blev vi i alla fall ett gäng som tog taxi till Sukhumvit Road denna kväll – precis vilka som var med kommer jag inte ihåg – men jag minns att jag åt fläskpannkaka. (Det är enda gången någonsin som jag ätit fläskpannkaka på restaurang!)

Så när vi sitter där, så säger han plötsligt: If I had another life, I would like to be like Carl here – cool, calm, and correct!

Jag tappade hakan, och blev ärligt sagt mycket generad. Vad han menade har jag ingen aning om, men det var ju uppenbart något slags komplimang – och jag har svårt för komplimanger!

Det var en kaotisk, men intressant tid. Så småningom återgick livet till det normala. Skojarna hamnade förr eller senare i finkan, och flyktingarna fick så småningom visum till ett eller annat land. Su och hennes son fick till sist efter många månaders väntan visum till USA. Jag gifte mig – med en annan flicka – och flyttade till ett litet hus i en annan del av staden. Snart tappade jag kontakten med dem som fanns kvar av det gradvis uttunnade gänget.

Jag har upplevt fler sådana här Casablanca-situationer senare – senast när Iraks kristna började dyka upp som flyktingar i Bangkok efter att ha blivit ”befriade” av USA.

Men det är en annan historia!

Den här hemska bilden av mig utanför King's Hotel är tagen av Angelika vid denna tid

Vietnam Vietnamkriget

Bilder från Bangkok före skyskraporna finner du här!


As Time Goes By


You must remember this, a kiss is just a kiss
A sigh is just a sigh
The fundamental things apply, as time goes by
And when two lovers woo, they still say "I love you"
On that you can rely
No matter what the future brings, as time goes by

Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by


Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by


(Herman Hupfield)


"Major Strasser has been shot. Round up the usual suspects!"