fredag 25 december 2009

Midnattsmässa


Årets midnattsmässa i Westminster Cathedral var Messe de Minuit pour Noël av Marc-Antoine Charpentier (1645-1704). Det var som alltid strålande, och det är verkligen ett av londonbornas stora privilegier att kunna lyssna till katedralens fantastiska kör vilken dag som helst när man känner för det! Det är en kör i absolut världsklass, och den medverkar i åtminstone en mässa varje dag.

Skolpojkarna är lediga över nyår och de har sommarlov i augusti, men resten av kören finns ändå på plats.

Vincent Nichols, den nye ärkebiskopen av Westminster



Det är redan min sjätte jul i London, och snart är det hela över. Jag tar det lugnt! Julen har med åren kommit att handla allt mera om musik för mig, och allt det andra försöker jag mest att avskärma mig ifrån. Jag vill ha mina grisfötter, en flaska grappa, och gärna en bit skinka, men det är allt.

När jag skrev om tomten i förra inlägget, ledde det mig givetvis down memory lane. Tomten var s.a.s. inte kosher hos oss när jag var barn. Vi firade jul på traditionellt vis, men utan tomte.

Det finns ju inga tomtar i Bibeln, och hos oss var det Bibeln som reglerade varje detalj i vårt dagliga liv. Det hindrade ändå inte att det faktiskt dök upp okända tomtar som kom med julklappar till mig och mina många syskon vid ett par tillfällen. (Vi lyckades faktiskt aldrig lista ut vem som låg bakom de där tomtarna.)

Pappa skulle nog ha föredragit att slopa allt julfirande över huvud taget (som de engelska puritanerna faktiskt gjorde – ja, de gick längre än så och förbjöd allt julfirande!) men vissa kompromisser tvingades han att acceptera. Han hade ju en hög med barn, och vi levde ju inte i ett vakuum. Och hans egna församlingsbor firade jul och hade till och med tomte…

Jag minns min barndoms jular med stor glädje! Mamma var duktig på matlagning, och julmaten var en fröjd! Julklapparna var givetvis viktiga då, men de har inte lämnat några bestående intryck. Julgranen däremot är nog det som starkast lever kvar. Den där känslan som infann sig när granen stod där klädd i mörkret med alla ljusen tända… den utstrålade värme i vårt dragiga hus!

Och så var det hela över på ett ögonblick!

Tomten kommer till oss, julen 1980.

onsdag 23 december 2009

Jultomtens stamtavla




Förra julen påstod en bloggare att jultomten är en invandrare från Turkiet, och han syftade givetvis på St. Nikolaus, den grekiske biskopen av Myra i Bysantinska Anatolien på 300-talet.


Jag antar att de flesta idag inte skulle invända mot påståendet att den svenska jultomten på något sätt är besläktad med St. Nikolaus, men jag måste anmäla en avvikande uppfattning.


Jultomten är givetvis en 1800-talsprodukt som vuxit fram ur Viktor Rydbergs och Jenny Nyströms samarbete. Rydbergs tomte är visserligen ingen jultomte som kommer med presenter, utan traditionell hustomte som snarast är en alf (en ”brownie” eller ”gnome” på engelska). Han är enligt Rydberg liten och grå, och han sköter sina sysslor i det tysta och ger sig inte tillkänna på något vis.


På Jenny Nyströms bild överst är tomten fortfarande grå, men har fått en röd luva. Han har sällskap med julbocken, som är den som traditionellt kommer med julklappar. Han är på väg att utvecklas till jultomte.


Jultraditionerna i Europa är mer mångskiftande än man skulle tro, men firandet av St. Nikolaus hör faktiskt inte till dem. St. Nikolaus firas den 6 december, och i Holland och Belgien kommer han med presenter, ridande på en vit häst och klädd som en biskop, komplett med mitra och kräkla.




Sinterklaas (som han kallas) kommer med båt från Spanien(!) åtföljd av sin medhjälpare Svarte Petter (Zwarte Piet), som fått sotigt ansikte av att klättra ned genom skorstenarna.


Här är budskapet fortfarande dubbelt: Sinterklaas belönar de snälla barnen medan de som varit stygga bestraffas av Svarte Petter. Säcken hade en dubbel funktion: den användes också för att röva bort vanartiga barn som bestraffning. (Jfr. ”Sotarn tar dig!)



Firandet av St. Nikolaus fick ett abrupt slut i Tyskland under reformationen. Luther accepterade inte några helgonfester, och han införde i stället firandet av Christkind under julen som ersättning. Christkind var ett änglalikt barn som kom med presenter under julnatten. Man såg honom aldrig, men presenterna var ju bevis nog!



Enligt en annan tradition är Christkind ett barn som kom med gåvor till Jesusbarnet. Detta barn har senare utvecklats till en änglalik, ung kvinna – inte olik vår Lucia – och ironiskt nog är det i det bl.a. i det södra, katolska Tyskland som den traditionen lever kvar, medan man i det protestantiska, norra Tyskland har fått tillbaka en sekulariserad St. Nikolaus i form av der Weihnachtsmann.


Hur Sinterklaas tog sig över Atlanten är inte klarlagt. (Kanske som fripassagerare?) Under alla omständigheter så lämnade han Svarte Petter efter sig i Europa.

Att Santa Claus kommer från New York (eller snarare Nieuw-Amsterdam, som staden ursprungligen hette innan holländarna bytte bort territoriet) är helt klart, men något obruten tradition kan inte beläggas. Precis som jultomten är Santa Claus i huvudsak en 1800-talskonstruktion som kan härledas från en specifik dikt: The Night Before Christmas. Vem som skrivit den är omtvistat, men diktens genomslagskraft har varit fenomenal, och det sägs att alla amerikanska barn kan den utantill (vilket säkert är en överdrift!)


Men St. Nicholas i denna dikt har inte heller så mycket gemensamt med dagen amerikanska Santa Claus, och enda återstående kopplingen till den grekiske biskopen är namnet. Precis som tomten är han en diminutiv figur – en brownie. Han är klädd i päls, och färdas i en släde som är spänd efter åtta miniatyrrenar, och eftersom han har förlorat sin medarbetare så får han nu själv ta sig ner genom skorstenarna.


Dagens amerikanska Santa Claus är i mycket en persons skapelse. Precis som Jenny Nyström mer eller mindre uppfann jultomten, så är Santa Claus väsentligen Haddon Sundbloms skapelse. Han uppfann inte Santa, men de bilder av den tjocke mannen i rött och vitt som han skapade för Coca-Cola har haft en sådan genomslagskraft att de kommit att överskugga alla andra traditioner. Coca-Cola använder dem fortfarande, och på denna Santas släde har inte bara Coca-Cola följt, utan Jingle Bells och alla övriga julens plågor!


Santa Claus har haft en sån genomslagskraft att man i länder som Holland och Belgien, där man fortfarande firar Sinterklaas den 6 december, dessutom fått Santa till jul ovanpå de egna traditionerna!




Det spelar ingen roll att få av oss idag har skorstenar och öppna spisar – det är nog bara en tidsfråga när den svenska jultomten kommer att ta sig för att också krypa ner genom imaginära skorstenar!



Happy Christmas!

........... Happy Yuletide!