onsdag 29 juli 2009

Att flyga är nödvändigt


Det kan kanske tyckas besynnerligt att koppla Pompejus’ klassiska aforism om seglandet till Ikaros och flygande, men det var vad jag gjorde när några entusiaster upprepade Louis Blériots flygning över Engelska kanalen för hundra år sedan, i kopior av hans självbyggda flygplan av trä. Ett av flygplanen hade t.o.m. den renoverade originalmotorn, som hade en effekt ungefär motsvarande en motorsåg, sades det.


Blériot kunde inte ens simma, sa man också på BBC, och det var kanske det som gjorde kopplingen: den andra raden i Pompejus’ aforism lyder ju ”att leva är inte nödvändigt” – navigare necesse est, vivere non est necesse.

Med detta var den punkt i tiden där flygandet blev allvar, tycks det mig. Otaliga stollar och en handfull mer eller mindre seriösa uppfinnare hade mist livet i sina försök under tidigare år, men med den där flygningen över kanalen blev flygandet någonting seriöst. Det var inte längre upptåg och underhållning, utan blodigt allvar, och första världskriget skulle snart ge utvecklingen en ordentlig skjuts framåt. Alla har vi ju hört om Freiherr von Richthofen, kallad ”Röde Baronen”.


På tv såg jag dessutom en intervju med Henry Allingham, som dog nyligen, 113 år gammal. Han var inte pilot, utan kulspruteskytt, men han flög i sådana där öppna flygplan, i ur och skur under första världskriget…

Sedan följde Charles Lindberghs flygning över Atlanten 1927 och Charles Kingsford Smiths flygning över Stilla Havet året efter. Och så kom DC-3an och trafikflyget, och sedan andra världskriget, och utvecklingen gick allt fortare.


Flygplan har givetvis alltid funnits i min värld, även om de var sällsynta i Lappland på femtiotalet. Jag minns ett par små plan som flög över vår by, och vid några tillfällen också sådana där ”Flygande Tunnor”, som SAAB producerade för det svenska flygvapnet på den tiden. Något trafikflyg existerade givetvis inte i våra trakter.


Mitt eget flygande är inte ett dugg äventyrligt. Det inskränker sig till att vara passagerare hos trafikflyget. Men något av den frihetskänsla jag upplevde då jag gav mig ut i världen för första gången lever ännu kvar. Min känsla då var snarast att jag just undsluppit ett livstidsstraff! Min känsla för myten om Ikaros flykt har nog en hel del att göra med detta!


Priset för friheten: På Bruegels klassiska målning ser man bara Ikaros ben när han störtar i havet, medan livet fortgår som vanligt på land…


Lite drygt två hundra internationella flygresor med 37 flygbolag har det blivit under åren som gått, och jag kan omöjligt tänka bort flygandet ur mitt liv!

Men det hör också till sakens natur att jag minns ytterst få av de enskilda flygresorna. Jag kommer givetvis ihåg den första resan till Thailand 1973, och jag minns givetvis de där resorna den 11 och 13 september 2001, när jag nästan hade flygplanen för mig själv!

Jag kommer givetvis också ihåg sådana där udda resor, som jag bara gjort en enda gång – som resan med Burma Airways mellan Rangoon och Mandalay i en Fokker F-27 – jämnårig med mig!


Shanghai Airlines har flugit mig mellan Phnom Penh och Shanghai.


China Eastern har flugit mig mellan Shanghai och Seoul. (Fråga mig inte varför de kinesiska flygbolagen skriver sina namn baklänges – inte spegelvänt! – på styrbordssidan av flygplanen.)



Oman Air har flugit mig mellan Dubai och Muscat att antal gånger, men bara en gång i ett ATR-42.

Min längsta flygresa någonsin var i början av 2001 – från Auckland till London via Los Angeles. Hur långt det är i kilometer vet jag inte – inte heller hur många timmar resan tog. Men jag passerade 12 tidszoner, och jag minns att jag till sist landade i ett dimmigt London, lätt desorienterad och trodde att jag haft två söndagar i rad, när jag i själva verket hade missat lördagen... Flygtrafiken på Heathrow låg nere, och när jag efter några timmars väntan till sist anlände i Stockholm var det -18 och fallande…

De där Tupolevplanen som tog mig till Thailand på 70-talet hittar jag fortfarande inga bilder på – utom den här. Den karakteristiska placeringen av de fyra motorerna på flygplanskroppen, just framför stjärten är vad som identifierar vraket på bilden…


Man frågar mig ofta vilket flygbolag jag tycker är bäst, men jag anser mig inte kunna utse en vinnare. Det finns många som är bra, och över en tidsrymd på närmare 40 år kan man inte heller göra en rättvis jämförelse.


Men visst, Singapore Airlines och Thai Airways hör utan tvekan till toppskiktet. Korean Air har flugit mig mellan Jakarta och Seoul, och där har jag fått den bästa maten någonsin i ekonomiklass.


China Airlines, som bl.a. har flugit mig mellan Jakarta och Taipei, är också utomordentligt bra.


Till det absoluta bottenskiktet hör Air India, och British Airways leder överlägset statistiken över borttappat bagage!


Att välja en favoritflygplats är däremot lätt – det blir utan tvekan Jakarta!

Det kan kanske tyckas vara märkligt att ha en favoritflygplats, eftersom en flygplats bara är något som man måste passera igenom. Men just därför att man inte väljer att uppehålla sig på en flygplats, tycker jag att deras kvalité och service är viktig.

Jakartas Soekarno-Hatta Airport är överraskande liten för en så stor stad, och det är kanske en av orsakerna till att jag gillar den så mycket. En annan är att den tycks ligga i en park, vilket man upplever redan under inflygningen. Det är grönt överallt!

När man sedan ser terminalbyggnaden blir man glad! Det är en entydigt modern byggnad med ett stuk som berättar var man befinner sig. Så ska arkitektur vara – man ska kunna läsa den, och se var man befinner sig!



Moderna flygplatsbyggnader innehåller med nödvändighet långa transportsträckor, och här har arkitekten Paul Andreu gjort det bästa av dem: han har försett dem med glasväggar och så öppnat dem mot de trädgårdar som planterats mellan de olika byggnadsdelarna.


En gång när jag kom med Korean Air från Seoul och skulle resa vidare till Singapore, hamnade jag i Jakarta bara därför att jag kommit den vägen. Jag gick till trappan som leder från ankomstplanet till avgångshallen, där det stod två vakter. Jag sa åt dem att jag skulle resa vidare om ett par timmar, och att jag inte hade lust att gå genom passkontrollen för att checka in på nytt. (Biljetten till Singapore var med Emirates.) Den ena vakten tittade på min biljett, och följde mig till avgångshallen, där jag slog mig ner i Sky Lounge och beställde Bir Bintang från Nurlaila, som jobbade där. Flickorna i baren kände igen mig, och visste vad jag heter. Det var som ”hemma”.

Vakten bad mig om mitt pass och min biljett, och försvann – bara för att komma tillbaka en kvart senare med mina dokument, och mitt boarding pass.

Nej, något liknande har aldrig hänt mig på någon annan plats! Det är oslagbart!

Jag blev incheckad medan jag satt i baren och drack öl! Det kallar jag service!


Till sist en nostalgibild tagen en tidig morgon på Bangkoks gamla flygplats, när solen just frigör sig från morgondiset.


Och en bild utan kommentar från Bangkoks nya flygplats.


Att flyga är kanske inte alltid ett nöje. Jag såg en ironisk reklamslogan som sa:

”Ryanair – takes the glamour out of flying!”

tisdag 28 juli 2009

Från Bäverträsk till Bangkok


Så när jag i tankarna ännu en gång återvänt till barndomens Lappland, kollade jag Google Earth igen, och vår lilla by Bäverträsk, som såg ut som bardomens stuvade spenat när jag försökte för ett par år sedan, har nu fotograferats på nytt.

Nu kan jag alltså se det hus där vi bodde för 55 år sedan, den lilla tjärnen, och en del annat.

Jag minns byn som en glänta i en ändlös skog, och ska man döma utifrån satellitbilderna är det mitt i prick!

Så googlade jag på byn igen, utan framgång när det gäller bilder. Men jag fick upp en sida med text på thai! (Jag vet inte - kanske har det något att göra med min dators inställning?)

Historien bakom denna sida har jag ingen aning om, men jag fick mig ett gott skratt!
Här får vi veta att staden Bäverträsk ligger i norra delen av destinationslandet Sverige, och att intressanta platser att besöka i omgivningen är Lappland (303 km), Rago Nasjonalpark (Norge) 332km, ett antal obskyra platser i Finland med avstånd i kilometer från Bäverträsk, samt Sundsvall (253km) och Örnsköldsvik (149km).

Varför man skulle resa till Bäverträsk om man nu ville besöka någon av de uppräknade platserna framgår inte – inte heller varför man skulle resa till Bäverträsk över huvud taget – men vi får veta att man kan ta sig dit genom att flyga till Stockholm Arlanda Airport, 553 km från Bäverträsk.

Länken ”Bäverträsk – hotell” innehåller föga överraskande ingen information, och länken ”Bäverträsk – foton” har givetvis ingenting att visa upp, men när jag klickar på สวีเดน (Sweden) får jag upp en lista med platser som Örnsköldsvik och Sundsvall – och Lappland.

Så jag klickar på แลพแล็นด (Lappland), och finner ännu en fantastisk text:

แลพแล็นดตั้งอยู่ในภาคเหนือ Arctic Circle. เป็นพื้นที่ที่ใหญ่ที่สุดในโลกที่มีผู้คนทั่วไปเดียวกันชีวิตที่ไกลอดีต. บริเวณนี้ยังเป็นเหลือแสนกวนดีจากมุมมองของธรรมชาติ. สามารถจะถือเป็นหนึ่งในการพัฒนาอย่างกระวนกระวายใจอารยธรรม.

Här får vi veta att Lappland till största delen ligger norr om polcirkeln, och att det i princip är världens största område där folket fortfarande lever på samma sätt som ”för mycket länge sedan”. Området är också exceptionellt välbevarat vad gäller naturens skönhet.

Och så till sist kommer en punch line:

”Detta område kan betraktas som en av de platser som i minimal utsträckning har påverkats av civilisationens utveckling.”

Tecken i skyn

”Århundradets solförmörkelse”, sa BBC och andra nyhetsmedier, och gav den stort utrymme, trots att den bara var synlig i Asien. BBC rapporterade från ombord på ett flygplan över Indien, där rika indier köpt sig parkettplats ovanför monsunens tjocka molntäcke. Och jag, som satt i ett soligt London där solförmörkelsen bara kunde ses på teve, påmindes om den solförmörkelse som inträffade i Sverige för 55 år sedan. Det är ett av mina tidigaste minnen, och jag var precis på dagen 4½ år gammal.

Det hände inte mycket i vår lilla by i Lappland, och detta med solförmörkelsen var en stor händelse! Vi barn var förvarnade, men visste nog inte riktigt hur vi skulle uppfatta det hela. Själv var jag fullt upptagen med att leka med grodyngel som jag fångat och hade i en glasburk med vatten från bäcken, som flöt förbi tomten precis utanför staketet på den södra sidan av huset. 日蚀, 嘉峪关, 甘肃, 中华人民共和国, 2008年8月1日
Förra årets solförmörkelse i Jiāyù Guān, Gānsù, den västra änden av kinesiska muren.


Så blev det mörkt – eller nästan. Först var det bara som om solen gått i moln, men snart blev det halvmörkt, och jag övergav mina grodyngel, och sökte mig till tryggheten av föräldrarnas sällskap på framsidan av huset, där några av byns vuxna hade samlats.
Just den här dagen var det kanske inte någon särskilt bra strategi, för de vuxna hade inte samlats bara för att bevittna ett naturfenomen – de försökte också utreda betydelsen av denna extraordinära händelse.

- Det står i Uppenbarelseboken, att i den yttersta tiden ska solen vändas i mörker och månen i blod, började tant Hanna.


Det är i Apostlagärningarna, som citerar Joel, rättade pappa henne. I Uppenbarelseboken står det ’svart som en sorgdräkt’. Det är det sjätte inseglet.

- Och stjärnorna ska falla ner från himlen, står det också, och det föregås av en jordbävning, fortsatte tant Hanna, som inte stod att hejda.


Jag rös. Solen hade tagit med sig den lilla värme som funnits, när den övergav oss, och våra framtidsutsikter var mer skrämmande än inspirerande, vad än de vuxna ansåg. Att Jesus skulle komma och hämta oss alla hjälpte inte alls upp det hela – jag ville ju bara att allt skulle vara som vanligt!

Solen var strax tillbaka, men samtalet om tecknen i skyn fortsatte, och jag lyssnade uppmärksamt.

Farbror Henrik nämnde något om norrsken. Norrskenet var en knepig fråga, för det stod ju ingenting om det i Bibeln. Pappa var mycket försiktig, och ville för ovanlighetens skull inte uttala någon bestämd uppfattning. Men mamma bidrog med en målande beskrivning om ett tillfälle när norrskenet hade varit alldeles blodrött, och synts ända ned till Sydeuropa.


Något måste det ju betyda, tyckte man. Frågan var bara vad?


Efter en stund skingrades gruppen, och jag återvände till mina grodyngel.

Men det var inte roligt längre! På något sätt tycktes skuggan hänga kvar över oss, och den fortsatte att hänga kvar över mig genom hela min barndom. Även norrskenet, som ju var ett strålande fenomen som återkom under kalla nätter varje vinter, hade fått något ödesdigert och olycksbådande över sig.


Nu har jag inte sett norrsken på 40 år eller så, och något rött norrsken har jag aldrig någonsin sett. Det var därför först med häpnad och sedan med ett igenkännande småleende, som jag stötte på det där röda norrskenet igen för några månader sedan – i en bok, förstås!


Det var i
Stalin – The Court of the Red Tsar, Simon Sebag Montefiores mycket läsvärda bok om Stalin, och sammanhanget var inget mindre än Hitlers order om angreppet på Sovjetunionen – och det är den enda uppgift jag någonsin sett, som bekräftar mammas berättelse från den där dagen för 55 år sedan.

Hitler hade just gett sin order, och när mötesdeltagarna kom ut på gårdsplanen efteråt, såg de detta märkliga, blodröda norrsken.


Nu minns jag inte vem av de nazistiska höjdarna det var som gjorde kopplingen mellan det röda norrskenet och Operation Barbarossa: ”Det kommer att bli mycket blod!” Men för nazisterna, som hade djupa rötter i ockultism och varjehanda vidskepelse, var den kommentaren inte ett dugg anmärkningsvärd!



Kyrkans inställning till tecken i skyn har varit vacklande genom historien. Den katolska kyrkan tar entydigt avstånd från astrologi och divination, även om praktiken tidvis har varit en annan. I princip blev man exkommunicerad om man sysslade med astrologi, men kyrkans avståndstagande berodde ursprungligen inte på att astrologi var falsk kunskap, utan på att ockult kunskap förknippades med djävulen och alltså inte var förenlig med kristen praktik. Konstantin den store förbjöd astrologin, men under renässansen kom den tillbaka via arabiska och judiska influenser och blev en allmän referensram som kom att överskugga både religion och vetenskap.

Frågan förblir ändå något komplicerad, eftersom berättelsen om Jesu födelse tycks bekräfta detta med att läsa i stjärnorna. De där magerna som kom till Jesusbarnet hade ju följt en stjärna enligt Matteusevangeliet.


Magerna, förresten – zoroastriska präster från Persien, alltså. I den svenska översättningen från 1917, som jag vuxit upp med, kallas de ”vise män”, och i den nya översättningen har de helt enkelt blivit ”stjärntydare”. De var kanske både det ena och det andra, men i den grekiska texten står det faktiskt μάγοι och ingenting annat.


Där blir det givetvis lätt besvärligt för de bokstavstroende, för om stjärnan dök upp på himlen vid Jesu födelse, och magerna red från Persien till Jerusalem och Betlehem som Matteus säger, så måste ju Jesus och hans föräldrar rimligen ha bott väldigt länge i det där stallet i Betlehem. Inte vet jag! Kanske hade magerna tillgång till en flygande matta?


Men, skämt åsido: i den hellenistiska omgivning där Matteusevangeliet tillkommit, var detta med astrologi en allmänt accepterad vetenskap, och det är i det sammanhanget man ska se detta med stjärnan. Stjärnan är en bisak: att låta naturen indikera att Jessus är mer än en vanlig pojke var ett vanligt berättargrepp. Poängen i berättelsen är i stället magerna, som alltså fortfarande inte får vara med i den svenska översättningen.


Detta, att zoroastriska präster – hedningar – finner Jesusbarnet och faller ned och tillber honom, är berättelsens poäng!



onsdag 22 juli 2009

Nytt försök

Jag hade nästan gett upp det här med bloggandet, efter månader av ständiga tekniska problem på olika nivåer. Mina egna datorer har haft problem, och Blogger att fortsätter också att trilskas. Inledningsstycket på förra inlägget t.ex. har fått minimal typstorlek, och det spelar ingen roll hur många gånger jag ändrar på det - Blogger ändrar det tillbaka!

Internet Explorer gillar mig inte heller, och sedan några månader visas inte högerspalten på min blogg. Inläggen från början av året är dessutom fortfarande osynliga i Explorer. Jag vet inte om detta fel ligger hos Explorer eller Blogger, eftersom jag ser att högerspalten syns hos andra bloggare som också använder Blogger.

Så om jag tillåter mig att bli lite tjatig - om du inte skaffat Firefox ännu -

hämta Firefox gratis här!

Nu tänker jag i alla fall göra ett försök att återvända till min blogg.