onsdag 20 maj 2009

Slutet för tigrarna




I Colombo har man dansat på gatorna de senaste dagarna. Man viftar med flaggan, ser jag på BBC, och om det är uttryck för glädje över slutet på ett inbördeskrig som varat i ett kvartssekel, kan jag mycket väl förstå det.

Det har varit ett skitigt litet krig, lika undanglidande på slagfältet som obegripligt när det gäller underliggande orsaker. Tamilerna diskrimineras och vill ha ett eget land, säger man, och visst är det en del i det hela, även om det inte är mer än en liten bit av sanningen.


Samtidigt ser man tamiler som lever i Colombo göra karriär och inneha höga befattningar. På ytan förefaller det okomplicerat. Samma obstinata nationalism finns på båda sidor, men någon etnisk konflikt i egentlig mening är det knappast, och när jag frågat folk i Sri Lanka vad de slogs om, fick jag undanglidande svar. Man slogs för att man slagits så länge, och tycktes inte riktigt veta varför.


För åtta år sedan när jag var i Abu Dhabi sprängde LTTE halva flygplansflottan tillhörande Sri Lankan Airways på flygplatsen i Colombo. Jag var precis på väg dit, och blev sittande i Abu Dhabi i fem dagar, innan jag gav upp och flög hem till Bangkok.


Det var en av ”tigrarnas” mest dramatiska attacker. Den visade deras förmåga att slå till mot landets viktigaste knutpunkter i hjärtat av de hårdast kontrollerade säkerhetszonerna, och tillfoga regeringen och armén en svidande prestigeförlust. Och för två år sedan flygbombade tigrarna Colombos utkanter. Sedan vände det.


LTTE – The Liberation Tigers of Tamil Eelam – har den dubiösa äran att ha uppfunnit bombbältet, vilket de tränade barn – företrädesvis småflickor – att använda. Självmordsbombarna hade sin egen avdelning inom rörelsen – de s.k. ”svarta tigrarna”.


Medan man dansat på gatorna i Colombo har grupper av tamiler fortsatt att demonstrera utanför parlamentet i London under LTTE-flaggan och porträtt av Velupillai Prabhakaran. Först vägrade man att acceptera att han dödats, men när det bekräftats grät man öppet.



Man blir förstummad! Hur man kan sörja en man som Velupillai Prabhakaran övergår min fattningsförmåga!

Att man romantiserar en nationalistisk rörelse på tryggt avstånd kan jag kanske till nöds förstå åtminstone i teorin (om jag anstränger mig lite) men ingen retorik om diskriminering av tamiler under singhalesiskt styre kan ens för ett ögonblick dölja de skrämmande dragen hos denne fullständigt hänsynslösa maktmänniska, som skickat ut småflickor som självmordsbombare!


Den här platsen på Galle Road i Mt Lavinia, strax söder om Colombo, passerade jag varje dag på min dagliga promenad till Cargills supermarket, våren 2001, när jag bodde i ett hus ett par kvarter härifrån i tre månader.



måndag 11 maj 2009

Och de heliga oxarna förutspår…


Egentligen är detta med de heliga oxarna kanske inte något som riktigt hör hemma inom theravadabuddhismen, men eftersom man i Thailand bytt så mycket med grannen Kambodja där en gång hinduismen var dominerande, så har detta med ceremonierna krig hovet och många magiska bruk sedan länge integrerats med thailändsk kultur. I Thailand är det inget märkvärdigt med det. Detta att dra gränser mellan religioner och katalogisera trosföreställningar som hörande till en eller annan religion är väsentligen ett västerländskt påfund, för vilket man har liten förståelse utanför akademiska kretsar.

Den kungliga plöjningsceremonin i Thailand är en stor händelse. I princip går det till så att hovets brahmaner tar ut de två heliga oxarna och plöjer några fåror där de sprider ut riskorn. Dessa riskorn plockas sedan upp av åskådarna, som om de är bönder blandar det med sitt utsäde för att bli välsignade med en riklig skörd. Är man inte jordbrukare, så sparar man helt enkelt de riskorn man lyckas hitta som något som ska bringa välstånd under det kommande året.

Därefter serveras oxarna sju korgar vävda av bananblad, innehållande rätter bestående av gräs, ris, majs, sesamfrön, sojabönor, vatten och riswhisky. Oxarna observeras av hovets brahmaner, och utifrån oxarnas val av föda förutsäger man sedan det kommande årets utsikter.

Dagens ceremoni tolkades så att regnen ska bli rikliga, och skörden god.

Även utanför hovets kretsar är olika former av divination vanligt förekommande. Sträng taget vill ingen företa sig någonting av betydelse utan att först rådfråga en spåman.

- Vad gör man om spåmannens förutsägelser är negativa, frågade jag lite naivt när jag just anlänt till Thailand som unga man.

- Man konsulterar en annan spåman antar jag, fick jag till svar.

Divination med hjäp av en kycklings inälvor på Sumatra.

fredag 8 maj 2009

Fullmåne - Visakha Bucha



Buddha’s birthday, Seoul

Vid denna fullmåne firar man Visakha Bucha i Thailand och andra buddhistiska länder. Det brukar ibland kallas buddhans födelsedag, men är i själva verket ett kombinerat firande av buddhan Siddhatta Gotamas födelse, upplysning och död – lite grand som att fira jul, påsk och pingst på samma dag, alltså. Enligt thailändsk tideräkning är detta år 2552 efter buddhans upplysning. (Andra buddhistiska traditioner räknar annorlunda.)


Att Siddhatta Gotama är en historisk person är väl de flesta överens om, även om vi inte kan enas om precis när han levde. Under gångna sekler har så många legender spunnits kring honom att vi till sist knappast vågar säga någonting säkert om vem han var. Lumbini i dagens Nepal pekas ut som hans födelseplats, men vi vet inte ens vilket språk han talade. Att han skulle ha varit en prins hör till de otaliga legenderna som är ägnade att popularisera honom. Till sist har den verkliga personen nästan fullständigt försvunnit i floran av legender, och ersatts med något slags jätte.


Inom mahayanabuddhistiska riktningar spelar buddhan en ganska underordnad roll, och har fått lämna plats åt en samling bodhisattvor som i stället för att söka uppnå parinibbana väljer att återfödas gång på gång för att bistå mänskligheten på olika sätt.


Det är en tanke som ställer buddhans undervisning på huvudet. Om att bli fri från samsara och uppnå parinibbana inte längre är målet, vad återstår då egentligen av buddhans diskurs?


I detta perspektiv framstår buddhan som en smitare!





Svastikan är i detta sammanhang en magisk lyckosymbol, som står för välbefinnande och lycka. Den urgamla symbolen som förefaller vara lika gammal som all mänsklig civilisation, förekommer överallt i buddhistiska miljöer – under buddhans fötter såväl som på bröllopstårtor!

วันวิสาขบูชา

Wan Visakha Bucha