Det har varit ett skitigt litet krig, lika undanglidande på slagfältet som obegripligt när det gäller underliggande orsaker. Tamilerna diskrimineras och vill ha ett eget land, säger man, och visst är det en del i det hela, även om det inte är mer än en liten bit av sanningen.
Samtidigt ser man tamiler som lever i Colombo göra karriär och inneha höga befattningar. På ytan förefaller det okomplicerat. Samma obstinata nationalism finns på båda sidor, men någon etnisk konflikt i egentlig mening är det knappast, och när jag frågat folk i Sri Lanka vad de slogs om, fick jag undanglidande svar. Man slogs för att man slagits så länge, och tycktes inte riktigt veta varför.
För åtta år sedan när jag var i Abu Dhabi sprängde LTTE halva flygplansflottan tillhörande Sri Lankan Airways på flygplatsen i Colombo. Jag var precis på väg dit, och blev sittande i Abu Dhabi i fem dagar, innan jag gav upp och flög hem till Bangkok.
Det var en av ”tigrarnas” mest dramatiska attacker. Den visade deras förmåga att slå till mot landets viktigaste knutpunkter i hjärtat av de hårdast kontrollerade säkerhetszonerna, och tillfoga regeringen och armén en svidande prestigeförlust. Och för två år sedan flygbombade tigrarna Colombos utkanter. Sedan vände det.
LTTE – The Liberation Tigers of Tamil Eelam – har den dubiösa äran att ha uppfunnit bombbältet, vilket de tränade barn – företrädesvis småflickor – att använda. Självmordsbombarna hade sin egen avdelning inom rörelsen – de s.k. ”svarta tigrarna”.
Medan man dansat på gatorna i Colombo har grupper av tamiler fortsatt att demonstrera utanför parlamentet i London under LTTE-flaggan och porträtt av Velupillai Prabhakaran. Först vägrade man att acceptera att han dödats, men när det bekräftats grät man öppet.
Man blir förstummad! Hur man kan sörja en man som Velupillai Prabhakaran övergår min fattningsförmåga!
Att man romantiserar en nationalistisk rörelse på tryggt avstånd kan jag kanske till nöds förstå åtminstone i teorin (om jag anstränger mig lite) men ingen retorik om diskriminering av tamiler under singhalesiskt styre kan ens för ett ögonblick dölja de skrämmande dragen hos denne fullständigt hänsynslösa maktmänniska, som skickat ut småflickor som självmordsbombare!
Den här platsen på Galle Road i Mt Lavinia, strax söder om Colombo, passerade jag varje dag på min dagliga promenad till Cargills supermarket, våren 2001, när jag bodde i ett hus ett par kvarter härifrån i tre månader.