söndag 8 februari 2009

Hjältar, helgon, martyrer - II



Hjälte, helgon eller martyr – de tre begreppen överlappar, och det finns ingen enighet om hur de definieras ens bland dem som på papperet har samma tro. Helgonen är otaliga enligt katolska kyrkan, och det är bara en bråkdel som får officiellt erkännande. Jag minns min förvåning när jag träffade en katolsk präst för många år sedan, och han berättade att han brukade be till sin mor. ”Hon är ett helgon”, sa han - och jag tänkte på kulten av förfäderna i Afrika och Kina.


Helgon finner man inom de flesta religioner, även om termen vanligen förknippas med kristendomen. Några hävdar att shiiternas imamer inte kan kallas ”helgon”, men om man ser till deras funktion tycker jag att det är berättigat: man ber till dem, vallfärdar till deras gravar, och förväntar sig mirakler från dem.


Främst bland dessa helgon är givetvis Ali, Muhammeds kusin och svärson, den fjärde kalifen, som var gift med Muhammeds dotter Fatimah. Hans grav i Najaf – som han delar med Adam on Noa enligt shiitisk tro – drar enorma pilgrimsskaror.


Bilden överst visar en grupp shiitiska helgon, med Ali i centrum. På bilderna nedanför ser vi pilgrimer som ber vid Alis grav, och en exteriörbild från samma moské i Najaf.


Martyrskapet har kommit i vanrykte genom att dagens militanta islamister lagt beslag på begreppet, och delvis gett det en ny innebörd. De klassiska kristna martyrerna var inte främmande för att välkomna döden och martyrskapet, men det innebar inte att man ville ta med sig så många som möjligt i döden. Deras attityd var ju den motsatta: de var ytterst angelägna om att kristendomens fiender skulle få en chans att omvända sig.


Den moderna västerlänningen finner fromhet besvärande, och att dö för sin tro betraktas nog av dagens kristna snarast som ett uttryck för osund fanatism. Andligheten delegerar man företrädesvis åt någon österländsk guru, som får vara andlig å våra vägnar, på lagom avstånd, och utan krav. Påven Johannes Paulus II sade vid något tillfälle, att också de kristna lever som om Gud inte finns, och det var nog en ganska träffande iakttagelse.


Vad kan ett begrepp som ”helighet” betyda idag? Vad ska vi ha helgonen till? Ställer de inte bara till det i de teologiska byggnadsverken? undrar Björn Nilsson i en kommentar till mitt förra inlägg..


Och visst är det så – men det är kanske just det som är poängen! Kyrkan behöver ständiga utmaningar inifrån om den ska behålla någon relevans, och flera av de mest kända helgonen har bara med en hårsmån undgått att dömas för heresi i sin livstid, bara för att bli helgonförklarade efter sin död. Thomas Aquinas dog tre år innan tolv av hans idéer fördömdes av Parisuniversitetet, som var den högsta auktoriteten i teologiska frågor vid denna tid. Hade han varit i livet skulle detta oundvikligen ha lett till en kättarprocess. Nu blev han i stället kanoniserad knappt femtio år efter sin död (1323), och doctor ecclesiae 1567.


Nu är det ju inte bara inom islam som martyrskapet blivit en politisk metod. Nationalismen tenderar alltid att sudda ut gränslinjen mellan religiös tro och patriotism, och alla känner väl till Japans kamikazepiloter.


På bilden ser vi barmhärtighetens gudinna Kannon över en scen där kamikazeflygare attackerar amerikanska skepp.


Och här lyfter änglarna den döde flygaren till himlen.

______________________________________________



2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Helgonskap verkar vara ett fenomen beroende av politiska konjunkturer. I Norden fick ju Sverige, Norge och Danmark helgonkungar vid ungefär samma period (Erik, Olaf och Knud) som antogs vara undergörande efter att de vederbörligen hade slagits ihjäl.

För mig låter ordet "helgon" som ett begrepp som kräver att någon sorts övernaturlig aktivitet verkar vara synlig: att bota sjuka med handpåläggning, sväva omkring i luften eller liknande. "Martyr" kan man bli utan övernaturlighet, men någon religiös synvinkel finns där. Dödade små barn i Gaza kallades "martyrer" nyligen. "Hjälten" behöver inte vara det minsta religiös.

Om man har en hinduisk inställning kanske det här är mindre problematiskt? Jag menar att det kan finnas ett antal olika tolkningar som kan samexistera och tolerera varandra, i stället för att bli orsak till teologiska råkurr? De kan ändå rymmas inom samma breda trosuppfattning.

Och så tycker jag fortfarande att helgon, profeter och andra mellanhänder är ett tvivelaktigt inslag i religioner som förutsätter strikt monoteism och allsmäktighet. Det är klart att de tankar bland folket som skapar helgon, marabouter och annat gör att religionen utvecklas och förändras, och ibland kritisk betraktar sig själv, men då har man ju sabbat det där med allsmäktigheten ... tycker jag.

Carl Jacobson sa...

Om religionerna vore enkla, logiska systembyggen, så skulle de snabbt bli irrelevanta. Det är just i mångfalden av idéer, i motsägelser och överlappningar som deras betydelse ligger.

Den där protestantiska idén om en Gud som är helig, och en mänsklighet som är fördärvad tycker jag faktiskt inte är särskilt fruktbar.

Att snarare se "heligheten" som en fallande skala från Gud till människa med Kristus som länk (både Gud och människa) tycker jag faktiskt är en rimligare tanke.

Monoteismen var f.ö. inte alls den ursprungliga idén inom judendomen. Man erkände existensen av andra gudar, men band sig med ett kontrakt till EN Gud. ("Jag ska vara er Gud, och ni ska vara mitt folk.")

Det här är ett tema som är alldeles för stort för en blogg, men jag återkommer!