söndag 13 april 2008

Nonsensnyheter och PR-katastrofer


Den gångna nyhetsveckan är den mest absurda jag kan erinra mig. Jag ser ytterst sällan på tv numera – ju fler kanaler som tillkommer, desto tunnare sprids det som är sevärt, förefaller det mig – och de nya nyhetskanalerna ger mig fullständigt fnatt!

Men i söndags när den olympiska elden skulle göra sin tur genom London tyckte jag att det kunde vara intressant att se hur detta skulle avlöpa. Jag var förberedd på helikopterövervakning av evenemanget – jag vet ju hur nyhetsmedia tänker och prioriterar! Och jag väntade mig givetvis demonstrationer. Men jag hade nog inte väntat mig att denna skenhändelse skulle bevakas i direktsändning hela dagen, från början till slut.

BBC News 24 var som vanligt värst! Det är en fruktansvärt ytlig kanal, och här fick facklans väg genom staden tränga ut allt annat, med endast korta avbrott för ”news updates” – vilka givetvis till största delen innehöll klipp med incidenter från redan avverkade delar av facklans väg.

I övrigt rapporterades från tre platser i världen: en reporter som posterats vid en gränsövergång mellan Zimbabwe och Moçambique rapporterade under flera dagar ”live” att han inte kunde rapportera något valresultat. En annan reporter rapporterade ”live” från Heathrow att problemen med den nya Terminal 5 fortsatte i oförminskad skala, men att det denna dag berodde på vädret… och så rapporterades – också ”live” från West Yorkshire, att mamman till den flicka som var försvunnen i flera veckor men sedan hittats hos mammans pojkväns farbror ett stenkast från hemmet nu hade arresterats som misstänkt för ”perverting the course of justice”.

Mer visste man inte, men det räckte för att man skulle placera en reporter utanför deras tomma hus och låta honom upprepa detta en gång i kvarten.

Allt går på tomgång. Teknologin har blivit hela budskapet. Man tar sig för pannan!

En effekt av denna nyhetsprioritering – vilken givetvis lätt kan förutses – är att protester också kan planeras så att de får optimal medieexponering. Och i fallet med den olympiska eldens väg, så har protesterna helt kommit att dominera, och hela världen känner nu igen den tibetanska flaggan. Tala om kinesiskt självmål! En större PR-katastrof har jag aldrig bevittat. Den överträffar t.o.m. fiaskot med Heathrows Terminal 5!

Själv tycker jag att det är tråkigt att detta uppfattas som anti-kinesiskt, men diskussionen om Tibets problem som följt (i andra medier!) tycker jag är viktig. Hade mina fötter tillåtit det – och om jag hade haft tillgång till flaggor – skulle jag kanske valt att gå ut med både en kinesisk och en tibetansk flagga. (Jag skulle väl ha betraktats som otillräknelig antar jag, men det är jag ju å andra sidan van vid!)

Här på nätet läser jag ju också svenska debattörer. Jag känner igen argumenten. De har varit desamma så länge jag kan minnas. Jan Myrdal och Niklas Dougherty radar upp historiska argument för att styrka att Tibet är en del av Kina och påpekar att inte ett enda land erkänner Dalai lamans exilregering.

De har helt rätt – men det är fullständigt irrelevant!

Frågan om Tibets framtid är inte en fråga om Kinas gränser eller någonting som ska avgöras i Beijing eller Dharmshala eller Hollywood eller ens i FN.

Tibets framtid ska avgöras av folket i Tibet – inga andra!

Niklas Dougherty tycks mena att de ekonomiska framstegen i Tibet under kinesiskt styre har medfört att majoriteten av Tibets befolkning med sannolikhet kan antas stödja en fortsatt kinesisk överhöghet. Själv tvivlar jag starkt på den bedömningen, och i en artikel i the Economist nyligen säger man att det förhåller sig precis tvärtom!

Jag tror också att den kinesiska regeringen känner till opinionsläget väl, och förhöll det sig på det sättet så hade de ju all anledning att omgående anordna en folkomröstning och få frågan om Tibets självstyre avförd från dagordningen för gott!

Den kinesiska regeringen ställer två krav för att uppta en dialog med Dalai laman: han måste ta avstånd ifrån våld, säger de, och han måste ta avstånd ifrån separatism.

Man kan kanske tycka att det är som att kräva av en vegetarian att han ska ta avstånd från köttätande. Dalai laman har ju sedan länge uppfyllt dessa båda villkor, och frågan om icke-våld är ju en central del i hans undervisning. Det står f.ö. inskrivet i sten i hans Peace Garden vid Imperial War Museum här i London.

Frågan om Tibets autonomi inom Kina är i princip löst. Den står inskriven i Kinas konstitution, och Dalai laman menar att den ska tillämpas.

Vad är det då som den kinesiska regeringen är så rädd för, kan man undra. Och det sannolika svaret på den frågan är inte så svårt att lista ut: ett autonomt, demokratisk Tibet skulle bryta kommunistpartiets maktmonopol.

___________

Många har skrivit om Tibet och de olympiska spelen i Beijing:

Artikeln i The Economist finns här.

Jan Myrdals inlägg i AB finns här.

Niklas Doughertys inlägg på svt.se finns här.

Som Blogge Bloggelito har han på sin egen blogg - som väl får betecknas som risqué - flera andra inlägg i frågan. Blogge lyckas med koststycket att ständigt balansera på en knivsegg mellan det briljanta och det befängda.

Den alltid lika läsvärde Oscar Swartz finns här. Han har också många intreesanta länkar.

Och till sist fins här lite Björnbrum i frågan.

Bilden av Dalai laman tog jag för 10 år sedan.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Ett bra sätt att hålla sinnesfriden på en anständig nivå är att ignorera TV som nyhetsmedium, lyssna sparsamt på radions nyhetssändningar och i stället läsa tidningar på papper eller nätet. Jag tror det är bästa sättet att hålla sig orienterad om vad som verkligen händer. TV är ett nöjesmedium och är inte vidare väl anpassat för tankedjupa analyser. I och för sig är inte bloggar det heller, vi kan ju inte skriva en kilometer med djupa och absolut avgörand argument och tro att någon orkar läsa't.

Det måste kännas jobbigt åtminstone för ambitiösa journalister som studerat källkritik och andra metoder för god nyhetsförmedling under åratal - och sedan blir de hänvisade till att rapa upp smörja.

Vad det gäller Tibet är det lika troligt att Kina släpper det som att USA släpper Texas (det lär finnas en liten rörelse för självständighet även där) så frågan kanske kunde lyftas bort från dagordningen?

Carl Jacobson sa...

Nej, inte tror jag att Kina kommer att "släppa" Tibet. Frågan är snarare hur folket i Tibet ska kunna ges tillräckligt inflytande över sin livssituation för att undvika utvecklingen mot våldsamma konflikter.

Tidningarna har varit min huvudsakliga nyhetskälla ända sedan jag var barn. Jag är en inbiten läsare av papperstidningar, men jag gläder mig också åt internet som ger mig möjligheten att läsa tidningar som Bangkok Post också när jag sitter i London.