onsdag 23 april 2008

Andras gudar


I Indien går det mindre än tre människor på varje gud, skrev Salman Rushdie i Satansverserna. Jag vågar inte gå i god för det exakta förhållandet, men nog förefaller det tänkbart… Myllret av gudar i hinduismens panteon tycks spegla myllret på gatorna i Indiens storstäder.

Frågan är hur begreppet ”gud” definieras. Vanligen definieras det inte alls, utan tas för givet, och begreppet blir därför diffust. Det är missvisande när man översätter begrepp som ”devata” med ”gud”, när det ofta lika gärna kunde översättas med ”ängel” eller ”helgon”. Bäst är det nog att undvika att applicera västerländsk terminologi och låta devata förbli devata.

Vad skiljer egentligen en ”gud” i religionsvetenskaplig mening från en ängel, ett helgon, eller en demon? Måste en ”gud” vara evig, personlig, världens skapare och antropomorf (som inom kristendomen) eller kan guden födas, leva, och dö, för att sedan reinkarneras som människa (som inom buddhismen). Är buddhan en gud?

- Givetvis inte! säger alla genast. Men när de troende ber till honom och offrar mat och blommor på hans altare för att han ska ge dem framgång i ett eller annat projekt – har han inte då intagit platsen av en gud? Och de ”kosmiska buddhorna” – bodhisattvorna – är givetvis "gudar" i allt utom till namnet. Som ”fysisk manifestation” av bodhisattvan Avalokitesvara kan alltså Dalai laman betraktas som en ”gud”.


Annars är det väl bara inom hinduismen som man idag möter direkta anspråk på gudomlighet bland ”heliga män” – och ibland kvinnor.

Newarerna i Kathmandudalen är en minoritet med Tibeto-burmansk etnicitet. Deras kultur är utpräglat hinduiserad. (De har även importerat kastväsendet.) Utmärkande för dem är i övrigt deras hantverksskicklighet, och i de gamla städerna Patan och Bhaktapur (och även i Kathmandu) kan man se många prov på deras unika arkitektur i tegel med intrikata trädetaljer.

Kumarins palats på södra sidan av Durbar Square i Kathmandu är också ett bra exempel.

Newarerna har en unik idé som påminner lite om tibetanernas tanke om reinkarnerade lamor, med skillnaden att här är det gudinnan Kali (eller Taleju) som blir närvarande i små flickor. Dessa kumari förlorar däremot sin status som "gudinnor" när de får sin första menstruation, och ersätts då med nya flickor.

Som gudinnor har de ett späckat program som bl.a. består i tempelriter, att välsigna besökare och ta emot offergåvor. Men framför allt anses de besitta förmågan att bota sjuka. De måste ständigt vara beredda att rycka ut.

Man kan kanske tycka att det är svårt att se kopplingen mellan en liten flicka och den fruktansvärda Kali, med hennes blodiga offerkult, hennes halsband av dödskallar och avhuggna huvuden när hon dansar på Shivas bröst, men nu är det som det är i religionens värld. Man vet inte alltid varför det blir som det blir!


tisdag 22 april 2008

Från en annan värld


Thai Airways Airbus från Bangkok hade just börjat inflygningen i Kathmandudalen. Jag satt med hörlurarna på och lyssnade på klassisk musik. Då hör jag de första takterna av Mozarts C-mollmässa, och jag kände genast igen inspelningen. Det var New Philharmonia Orchestra med Raymond Leppard och Kiri Te Kanawa – hennes första inspelning sedan hon anlänt till London från Nya Zeeland (har jag hört av en man som håller rätt på sådant!)

Vi fick höra Kyrie och Gloria, men efter de första takterna av Credo slutade musiken tvärt, på det där brutala, nästan fysiskt smärtsamma sättet. Det var dags för säkerhetsbälten och de vanliga rutinerna, men Mozart satt obekymrat kvar på min högra axel och nynnade den välbekanta fortsättningen i mitt öra. När jag kommit genom tullen hade han hunnit till Sanctus. Det såg ut att bli en bra dag!

Jag minns inte hur jag kom in till stan. Det var väl en taxi, antar jag, och hotellet var väl något som taxichauffören rekommenderat. Det låg på andra sidan av stan med utsikt över Swayambhunath – Monkey Temple, som turisterna kallar det, eftersom en stor flock apor lever på denna bergstopp. Det var redan sent på eftermiddagen, och jag hade bråttom att komma ut på en promenad i den för mig helt nya omgivningen.

Den där första kvällen i Kathmandu tog jag bilderna av solnedgången överst, och av den solbelysta stupan. Det var min första direktkontakt med tibetansk buddhism och nepalesisk kultur.


På vägen tillbaka till hotellet mötte jag en bröllopsprocession, anförd av blåsare med ett par enorma lurar. Mozart tystnade tvärt, och jag skulle just fråga honom om detta verkligen kunde kallas ”musik” när det bara var ett ändlöst upprepande av en enda ton. Men Mozart hade redan flugit iväg, och jag insåg att jag skulle få orientera mig själv bäst jag kunde i denna för mig helt främmande värld.


Min guide blev mannen i den röda mössan på bilden. Jag träffade honom utanför ett tempel i Patan, och i hans sällskap kunde jag besöka hindutempel, som i Nepal vanligen inte är öppna för icke-hinduer. Ingen ifrågasatte min närvaro.


Nepals kultur brukar beskrivas som hindu-buddhistisk. De båda religionerna överlappar, och det går inte att dra någon gräns mellan dem. Mahakala – ”Den Store Svarte” som står på västra sidan av Durbar Square har sitt ursprung i Indien, men han är också en av den tibetanska buddhismens åtta ”skyddsgudar”. Det är alltså en vänligt sinnad gud. Det fruktansvärda utseendet syftar till att skrämma bort onda andar…


Nepalesisk hinduism handlar mycket om blodiga offer. Varje morgon offras bufflar, getter, och andra djur till Kali. Med ett kraftfullt hugg separeras huvudet lika effektivt som med en giljotin. Buffeln står kvar på benen ett par sekunder efter att huvudet fallit till marken, medan blodet sprutar. Det är en rätt chockerande syn för den som inte är van!


söndag 13 april 2008

Nonsensnyheter och PR-katastrofer


Den gångna nyhetsveckan är den mest absurda jag kan erinra mig. Jag ser ytterst sällan på tv numera – ju fler kanaler som tillkommer, desto tunnare sprids det som är sevärt, förefaller det mig – och de nya nyhetskanalerna ger mig fullständigt fnatt!

Men i söndags när den olympiska elden skulle göra sin tur genom London tyckte jag att det kunde vara intressant att se hur detta skulle avlöpa. Jag var förberedd på helikopterövervakning av evenemanget – jag vet ju hur nyhetsmedia tänker och prioriterar! Och jag väntade mig givetvis demonstrationer. Men jag hade nog inte väntat mig att denna skenhändelse skulle bevakas i direktsändning hela dagen, från början till slut.

BBC News 24 var som vanligt värst! Det är en fruktansvärt ytlig kanal, och här fick facklans väg genom staden tränga ut allt annat, med endast korta avbrott för ”news updates” – vilka givetvis till största delen innehöll klipp med incidenter från redan avverkade delar av facklans väg.

I övrigt rapporterades från tre platser i världen: en reporter som posterats vid en gränsövergång mellan Zimbabwe och Moçambique rapporterade under flera dagar ”live” att han inte kunde rapportera något valresultat. En annan reporter rapporterade ”live” från Heathrow att problemen med den nya Terminal 5 fortsatte i oförminskad skala, men att det denna dag berodde på vädret… och så rapporterades – också ”live” från West Yorkshire, att mamman till den flicka som var försvunnen i flera veckor men sedan hittats hos mammans pojkväns farbror ett stenkast från hemmet nu hade arresterats som misstänkt för ”perverting the course of justice”.

Mer visste man inte, men det räckte för att man skulle placera en reporter utanför deras tomma hus och låta honom upprepa detta en gång i kvarten.

Allt går på tomgång. Teknologin har blivit hela budskapet. Man tar sig för pannan!

En effekt av denna nyhetsprioritering – vilken givetvis lätt kan förutses – är att protester också kan planeras så att de får optimal medieexponering. Och i fallet med den olympiska eldens väg, så har protesterna helt kommit att dominera, och hela världen känner nu igen den tibetanska flaggan. Tala om kinesiskt självmål! En större PR-katastrof har jag aldrig bevittat. Den överträffar t.o.m. fiaskot med Heathrows Terminal 5!

Själv tycker jag att det är tråkigt att detta uppfattas som anti-kinesiskt, men diskussionen om Tibets problem som följt (i andra medier!) tycker jag är viktig. Hade mina fötter tillåtit det – och om jag hade haft tillgång till flaggor – skulle jag kanske valt att gå ut med både en kinesisk och en tibetansk flagga. (Jag skulle väl ha betraktats som otillräknelig antar jag, men det är jag ju å andra sidan van vid!)

Här på nätet läser jag ju också svenska debattörer. Jag känner igen argumenten. De har varit desamma så länge jag kan minnas. Jan Myrdal och Niklas Dougherty radar upp historiska argument för att styrka att Tibet är en del av Kina och påpekar att inte ett enda land erkänner Dalai lamans exilregering.

De har helt rätt – men det är fullständigt irrelevant!

Frågan om Tibets framtid är inte en fråga om Kinas gränser eller någonting som ska avgöras i Beijing eller Dharmshala eller Hollywood eller ens i FN.

Tibets framtid ska avgöras av folket i Tibet – inga andra!

Niklas Dougherty tycks mena att de ekonomiska framstegen i Tibet under kinesiskt styre har medfört att majoriteten av Tibets befolkning med sannolikhet kan antas stödja en fortsatt kinesisk överhöghet. Själv tvivlar jag starkt på den bedömningen, och i en artikel i the Economist nyligen säger man att det förhåller sig precis tvärtom!

Jag tror också att den kinesiska regeringen känner till opinionsläget väl, och förhöll det sig på det sättet så hade de ju all anledning att omgående anordna en folkomröstning och få frågan om Tibets självstyre avförd från dagordningen för gott!

Den kinesiska regeringen ställer två krav för att uppta en dialog med Dalai laman: han måste ta avstånd ifrån våld, säger de, och han måste ta avstånd ifrån separatism.

Man kan kanske tycka att det är som att kräva av en vegetarian att han ska ta avstånd från köttätande. Dalai laman har ju sedan länge uppfyllt dessa båda villkor, och frågan om icke-våld är ju en central del i hans undervisning. Det står f.ö. inskrivet i sten i hans Peace Garden vid Imperial War Museum här i London.

Frågan om Tibets autonomi inom Kina är i princip löst. Den står inskriven i Kinas konstitution, och Dalai laman menar att den ska tillämpas.

Vad är det då som den kinesiska regeringen är så rädd för, kan man undra. Och det sannolika svaret på den frågan är inte så svårt att lista ut: ett autonomt, demokratisk Tibet skulle bryta kommunistpartiets maktmonopol.

___________

Många har skrivit om Tibet och de olympiska spelen i Beijing:

Artikeln i The Economist finns här.

Jan Myrdals inlägg i AB finns här.

Niklas Doughertys inlägg på svt.se finns här.

Som Blogge Bloggelito har han på sin egen blogg - som väl får betecknas som risqué - flera andra inlägg i frågan. Blogge lyckas med koststycket att ständigt balansera på en knivsegg mellan det briljanta och det befängda.

Den alltid lika läsvärde Oscar Swartz finns här. Han har också många intreesanta länkar.

Och till sist fins här lite Björnbrum i frågan.

Bilden av Dalai laman tog jag för 10 år sedan.

tisdag 8 april 2008

Vår - eller vad det nu är...

Hur ska man någonsin kunna vänja sig vid detta att ha alla årstider på en gång? Ibland tänker jag att det är något slags politisk kompromiss som ligger bakom. Ett försök att tillfredsställa alla smakriktningar i ett alltmer fragmentiserat samhälle, alltså.

Idag skiner solen från en klarblå himmel efter en kall natt, och jag antar att det betyder "vår" igen. Som i februari, när allting blommade så vackert...


I lördags snöade det ordentligt, och jag tog den dystra bilden ut genom mitt köksfönster, och i söndags tog jag bilden på äppelträdet som har både blommor och frukt, och är täckt med snö. De fantastiska röda äpplena som är stora som körsbär (och fantastiskt goda!) är givetvis från förra året. (De hänger kvar på de grenar som jag inte når.)




Maskrosen är nog den enda som jag sett här. Den dök upp i sprickorna i asfalten utanför min dörr häromdagen.

Och nu har jag bestämt mig för att försöka återställa ordningen i min tillvaro - och ta upp tråden i mitt bloggande, där jag brev avbruten.

Bilden överst på de låga molnen över Canary Wharf (Isle of Dogs) är från BBC.