onsdag 26 mars 2008

Min påsk


Of pain: When unbearable it destroys us, when lasting, it is bearable, and the mind safeguards its own calm by withdrawing itself, and the ruling Reason takes no hurt. As to the parts that are impaired by the pain, let them have their say about it as they can.

Marcus Aurelius, Meditations VII:33

Den här påsken har all planering gått överstyr! De som håller reda på saker och ting säger att påskhelgen inte infallit så här tidigt sedan 1913 och att det ska ta 108 år innan det händer igen. Nå, jag hoppas att jag slipper uppleva något liknande igen!

Det började på eftermiddagen för tio dagar sedan, som en distinkt smärta i vänstra fotleden. Jag noterade den, och halvt medvetet satte jag leden under ”övervakning” för att följa utvecklingen. Det gick som det brukar: efter ett par timmar var det över, och jag andades ut.

Men så på kvällen när jag redan låg i min säng kom en riktig attack i full styrka. Det kändes som om någon slog en grov spik genom fotleden. Det gjorde fruktansvärt ont, och smärtstillande medel hjälper precis till gränsen för vad man kan uthärda, men inte längre. Så, för att fullborda angreppet, krossades min stortå i förbifarten, och sedan följde vänstra knäet. Vid det laget var jag ordentligt handikappad, och endast med yttersta viljeansträngning kunde jag med små, små steg ta mig till badrummet, några steg från min säng.

Det har hänt förr, så jag vet ju hur det utvecklas. Attackerna kommer oregelbundet, och det är faktiskt fem år sedan jag sist hade en attack i den här nivån. (Kan man kanske använda Richterskalan?) Det var i Dubai sommaren 2003. Mitt värsta år var 2002, då jag hade upprepade attacker som avlöste varandra under flera månader, ibland i vänster och ibland i höger ben, med en eller flera leder inblandade.

Idag när jag läser på lite om artrit ser jag att hela 80% drabbas av någon variant av denna plåga någon gång i livet. Det förvånar mig, eftersom man knappast hör något om det. Men vanligen är det gamlingarna som drabbas, så det förklarar kanske saken. Vem håller reda på gamlingarnas plågor?

Efter en sömnlös natt, där smärtan som den värsta gökunge trängt allt annat ur mitt medvetande, funderade jag på mina handlingsalternativ. Man kan givetvis ringa efter en ambulans… Men det känns fånigt, eftersom jag ju vet att det inte finns någon annan kur än tiden. Det svåra är att man inte vet någonting om hur länge ett angrepp varar. Det kan vara en dag eller två – eller flera veckor.

Så jag biter ihop och säger till mig själv att jag har ju klarat det förr!

Men på torsdagen kastar sig högra hälen och stortån in i leken! Det har aldrig hänt förut att båda benen angripits samtidigt. Nu är jag definitivt besegrad – jag kan inte ta mig ur sängen!

Vad skulle jag ta mig till utan min granne Abdullah? Han har mina reservnycklar och tittar in på morgonen innan han går till jobbet och frågar om det är något jag behöver.

- Ibuprofen, är det ständiga svaret.

- Mat? undrar han. Men jag kan inte tänka på mat. Smärtan tenderar att utplåna alla normala behov.

- Ska jag ringa efter en ambulans? undrar han.

- Nej, vi avvaktar och ser åt vilket håll det går, säger jag.

Utan Abdullah skulle jag inte ha något val. Jag har vant mig vid att hans ständigt leende ansikte dyker upp i dörröppningen ett par gånger om dagen. Och jag tänker: hur är det möjligt att ett svart ansikte kan påminna så starkt om en strålande sol?


Så förflyter påskhelgen. Jag är knappt medveten om omgivningen. Ute åskar det och snöar om vartannat. Magnolian blommar sedan början på mars, och på äppelträdet med de små röda äpplena från förra året har löven spruckit ut.

På påskdagen känner jag att det har vänt. Jag försöker mig på att gå lite, med små steg. Det gör ont, men jag klarar det! Och på annandagen går jag ut! Fortfarande med små, försiktiga steg – och i tofflorna! Jag känner mig löjlig, men vad kan jag göra? Det finns inte en chans att jag kan få på mig några skor ännu på några dagar…

söndag 16 mars 2008

Mỹ Lai för 40 år sedan

"In order to save the village, we had to destroy it."

Fyrtio år efter My Lai-massakern är det kanske på sin plats att göra några reflexioner. Vissa frågor blir vi inte av med, och frågan om man kan kämpa för friheten med terrorn som vapen är uppenbart en av dem.

My Lai-massakern skiljer sig ifrån mina tidigare exempel om hur massmedia påverkade Vietnamkrigets utgång, genom att press och TV inte var på plats vid detta tillfälle. Nyheten nådde världen i efterhand genom Nordvietnamesiska kanaler, och eftersom den kunde misstänkas vara ett propaganda- påhitt blev det en tidningsnotis, som mest.

Officiellt rapporterades incidenten först som en eldstrid i vilken "128 Vietcong och 22 civila hade dödats" och general Westmoreland gratulerade kompaniet till ett "väl utfört arbete".

Men det hade inte förekommit någon eldstrid och försöken att mörklägga händelsen misslyckades. En rad amerikanska soldater envisades med att rapportera händelsen till militärledningen, och när ingenting hände tog sig en soldat, Ron Ridenhour, före att skriva brev till president Nixon, Pentagon, State Department och en rad senatorer. Breven ignorerades av mottagarna - med ett undantag, senator Morris Udall, demokrat från Arizona. Men det skulle dröja ända till november 1969 innan allmänheten fick kännedom om händelsen genom publiceringen i Life, Time och Newsweek.

Jag har läst många försök under årens lopp att förklara hur in incident som denna kunde inträffa. Cynikerna säger att sånt händer i krig, medan andra psykologiserar kring pressande search-and-destroy operations riktade mot en osynlig fiende, egna förluster, samt den ökade pressen att möta Tet-offensiven.

Men inget av detta förklarar hur ett kompani kan gå in i en by och massakrera 504 civilpersoner i åldern 1 - 82 år - de flesta kvinnor och barn.


Så småningom ställdes löjtnat Calley och kapten Medina inför krigsrätt. Medina friades, medan Calley ensam fick ta ansvaret för massakern. Han dömdes till livstids fängelse, men frigavs dagen efter på president Nixons order. Appellationsdomstolen reducerade senare hans straff till 20 år, men i realiteten avtjänade han bara 3,5 år i husarrest.

Turerna kring löjtnat Calley är intressanta. President Nixon torde ha bekymrat sig för domens effekt på den allmänna stridsmoralen, medan en upprörd omvärld uppfattade Nixons agerande som ett ursäktande av hans handlingar. (Det var ju ändå bara vietnameser!) Byborna i My Lai dödades därför att de var vietnameser, och endast därför att de var vietnameser.

Om de av några soldater på platsen uppfattades som substitut för en ogripbar fiende är irrelevant.

Rättegången mot löjtnant Calley kommenteras på en APC: "KILL A GOOK FOR CALLEY."
__________________________________________

Bilderna från My Lai är tagna av arméfotografen Ronald L. Haeberle
Bilden på APCn är tagen av Richard Hastie
Mỹ Lai kallas ibland Sơn Mỹ. I svensk press brukade man skriva Song My, om jag minns rätt.
__________________________________________