TV-kriget

Vietnamkriget blev TV-kriget. Inget annat krig har på samma sätt hamnat i knäet på vanliga människor som inte var inblandade. Jag har brukat få mothugg när jag säger att USA:s nederlag i Viet Nam var politiskt och inte militärt, men det är fortfarande min övertygelse att det är en korrekt beskrivning. På den punkten är jag överens med de amerikanska generalerna.

“Den första morgonens fest” –Tết Nguyên Đán – det vietnamesiska nyårsfirandet inföll den 1 februari, apans år 1968. Det blev också utlösande för den politiska lavin som ledde fram till USA:s historiska reträtt. Ordet ”tet” blev allmänt känt, och i nyhetssändningarna talades om FNL:s ”tet-offensiv”.

Egentligen var offensiven en militär katastrof för FNL, men som så mycket i detta krig är resultatet motsägelsefullt och överraskande.

Inom det vietnamesiska kommunistpartiet var man djupt oense om strategin vid denna tid. Fraktionerna som stod mot varandra gjorde helt olika bedömningar av situationen: ena gruppen – Võ Nguyên Giáp och Truòng Chinh bl.a. – ville fortsätta gerillakriget och söka förhandlingsvägen få slut på det ändlösa bombkriget som förödde Nordvietnams ekonomi, medan den andra gruppen argumenterade för en stor militär offensiv i söder, som man menade skulle leda till en allmän resning mot USA och den impopulära klientregimen i Sài Gòn.

General Nguyên Chí Thanh hörde till den senare fraktionen, och som befälhavare i söder upprättade han en detaljerad plan för en storoffensiv.

Den där nyårsmorgonen anföll FNL/NVA på över hundra platser samtidigt. Artilleribeskjutningen av den amerikanska basen Khe Sanh som pågick i hela två månader var en avledningsmanöver som avsåg att binda USA:s stridskrafter, medan de egentliga målen var militära och civiladministrativa centra över hela Sydvietnam, och syftet var att störta Saigonregimen i ett enda slag.

Offensiven kom som en överraskning för den sydvietnamesiska armén, som hade beviljat omfattande permissioner under nyåret. Ändå visade det sig att deras stridsduglighet hade underskattats av motståndarna: det tog timmar eller dagar för dem att slå tillbaka de anfallande enheterna, och kostnaden i stupade för FNL/NVA under offensivens första nio veckor var förödande 45 000, och när den tredje fasen av offensiven avslutades i september hade förlusterna stigit till närmare 100 000.

Och det är här som televisionen kommer in i bilden. McNamara och Westmoreland hade hävdat att USA var på väg att vinna kriget – att man ”såg ljuset i ändan av tunneln”, och Westmoreland sa på National Press Club den 21 november 1967 att kommunisterna var unable to mount a major offensive... I am absolutely certain that whereas in 1965 the enemy was winning, today he is certainly losing... We have reached an important point when the end begins to come into view.

Med dagliga rapporter om tet-offensiven i nyhetssändningara var det omöjligt att övertyga den amerikanska allmänheten om att man var på väg att vinna kriget. Klippen från striderna inne i centrala Sài Gòn sa någonting annat. Attacken på den nya amerikanska ambassaden var symbolisk: den nybyggda, bunkerlika, sex våningar höga byggnaden motstod visserligen intagningsförsöken, men det räckte med att en grupp lyckades spränga hål i den omgivande muren och ta sig in på ambassadområdet för att den psykologiska effekten skulle bli förödande.

USA-ambassaden till vänster attackerades av FNL-styrkor i februari 1968.

Den numera klassiska filmsekvensen där Sydvietnams polischef Nguyễn Ngoc Loan (bilden överst) skjuter en man i huvudet framför rullande tv-kameror chockerade världen. Nej, det såg inte ut som light at the end of the tunnel!

I Washington fick tet-offensiven dramatiska konsekvenser: först avgick McNamara. Sedan meddelade president Johnson att han beslutat sig för att inte ställa upp till omval. Och så byttes general Westmoreland ut som befälhavare i Viet Nam. USA gör så en dramatisk omvärdering av den egna politiken. Med 550 000 man i Sydvietnam beslutar president Johnson att göra helt om – att ”vietnamisera” konflikten, eller i sak att återgå till den strategi man hade innan man satte in markstyrkor i Viet Nam. Att ”de-eskalera”. Att få hem de amerikanska trupperna och överlåta stridandet till den sydvietnamesiska armén - med massivt amerikanskt stöd.

‘Vietnam was the first war ever fought without censorship. Without censorship, things can get terribly confused in the public mind.’

General William Westmoreland, US commander in Vietnam 1964-1968