– I don’t object to it being called ’McNamara’s War’… it is a very important war and I am pleased to be identified with it and do whatever I can to win it.
Robert S. McNamara i New York Times 25 april 1964
– We of the Kennedy and Johnson administrations who participated in the decisions on Vietnam acted according to what we thought were the principles and traditions of this nation. We made our decisions in light of those values. Yet we were wrong, terribly wrong. We owe it to future generations to explain why. I truly believe that we made an error not of values and intentions, but of judgment and capabilities.
Robert S. McNamara i boken In Retrospect: THE TRAGEDY AND LESSONS OF VIETNAM (1995)
Lyndon Johnson vann presidentvalet i november 1964 med bred marginal. USA:s väljare gav honom stöd för det sociala reformprogrammet och hade med all önskvärd tydlighet avvisat Goldwaters vietnampolitik, som innebar en djupare amerikansk inblandning i Viet Nam. Men medan segern firades och rösterna räknades, satt man i Pentagon och planerade just en expansion av kriget.
Johnson bromsade. Han ville försöka andra vägar. Han hade tackat nej till Robert Kennedys erbjudande att lämna justitieministerposten och bli ambassadör i Sài Gòn. (Vad Kennedy trodde sig kunna åstadkomma där är minst sagt oklart, men de delade uppfattningen att Viet Nam var ett problem som bara kunde lösas politiskt.) Men det fanns inte tid! Johnson hade skickat general Maxwell Taylor som ambassadör till Sài Gòn, general Westmoreland (som var befälhavare för USAs styrkor Sydvietnam) och säkerhetsrådgivaren McGeorge Bundy pressade honom ständigt med budskapet att Sydvietnams fall var nära förestående.
De fick Johnson att godkänna en omfattande bomboffensiv mot Nordvietnam – Operation Rolling Thunder – historiens längsta bomboffensiv. Detta beslut tvingade fram stationering av markbaserade bombplan i Sydvietnam, och markbaserat flyg krävde markstyrkor som skyddade baserna. Det ena beslutet tvingade fram det andra.
Johnson blev allt mer fixerad av detaljerna av kriget: han kände till när ett flyguppdrag genomförses; han visste vilka bombmålen var, och ungefär vilken tid flygplanen beräknades vara framme vid målen. Han instruerade Pentagon att ringa honom och lämna rapporter om utgången oavsett tiden på dygnet, och han kunde bli väckt av sådana telefonsamtal 3 - 4 gånger per natt.
Johnson höll också noga räkning på antalet dödade amerikaner. Han kände ett personligt ansvar för dem – he had sent them in harm’s way. Till en vän ska lär ha sagt att han kände sig som a hitchhiker on a Texas higway caught in a storm: he couldn’t run, he couldn’t hide, and he couldn’t make it stop.
Johnsonn vet att den dag när han måste fatta det avgörande beslutet – get in, or get out! – är nära förestånde. Han är under ständig press från McNamara, Bundy, Taylor och Westmoreland att sätta in amerikanska markstridskrafter.
Han gör ett sista forsök att undvika det som förefaller oundvikligt: han ger Ho Chi Minh ett anbud: ge en signal att ni upphör med stödet till FNL och vi erbjuder ett omfattande bistånds och utvecklingsprogram för hela Sydostasien. Han säger att han ska gå till kongressen och begära en miljard dollar för ett sådant program, och sedan säger han att han ska ge Ho Chi Minh an offer he can’t refuse: i ett privat meddelande erbjuder han också ett slut på Rolling Thunder.
Svaret på det första, offentliga erbjudandet kom inom 24 timmar: Ho Chi Minh är inte intresserad. På det senare, privata meddelandet kom inte något svar. De amerikanska flygplanen stod stilla i en vecka medan Johnson väntade. Så kom svaret – inte i form av något meddelande från Hanoiregeringen, utan i form av flera samtidiga attacker på amerikanska baser i söder, genomförda av FNL.
Efter sex månader av grubblande beslutar han sig på basis av enhälliga rekommendationer från sina rådgivare att skicka de 125 000 man Westmoreland begärt, och ytterligare 75 000 i december.
The rest is history! Johnson ställde inte upp till omval 1968. Han visste att Vietnamkriget kommit emellan honom och det amerikanska folket. Han dog i januari 1973, och fick aldrig se slutet. De 264 dödade amerikanerna hade blivit 58 000 under åtta år av krig.
Robert Strange McNamara är en helt annan typ. (Jo, han heter faktiskt "Strange", hur underligt det än kan verka!) Han är den typiske teknokraten, och han trodde verkligen på kriget då när det begav sig. Och tjugo år senare gav han ut sin bok om Vietnamkriget, som blev en bestseller. Jag ska inte upprepa vad jag sagt förut om den (det är redan så många år sedan jag läste den). Det gjordes stor affär av hans erkännande att kriget var ett misstag. Men hans ångerfullhet handlar inte om kriget som sådant – han är inte intresserad av miljoner döda vietnameser! – för honom handlar det om beslutet att gå in i ett krig som man inte kunde vinna.
– Military force – especially when wielded by an outside power – cannot bring order in a country that cannot govern itself.
Robert S. McNamara i Daily Telegraph 10 april 1995
Skrothög med granathylsor vid amerikansk bas i Sydvietnam
Här finns Noam Chomskys kommentar till boken.
Skrothög med granathylsor vid amerikansk bas i Sydvietnam
Här finns Noam Chomskys kommentar till boken.
3 kommentarer:
Vilken intresant serie Carl, mycket välskrivet.
Vem ger mothugg när du säger att USA´s förlust var politisk o inte på slagfältet?
Det har jag alltid tyckt varit en självklarhet, den åsikten delas måhända inte av vissa FNlare men definitivt av vetaraner i både USA´s o Sydvietnams armé.
Skall läsa det hela lite mer noggrant sen när lillkidsen slaggat in..
Har du sett Fog of war med Mcnamara förresten?
Jag harvar lite på minnenas åker, och bland allt skrot som kommer upp hittar jag en del bitar som jag tänker kanske kan vara av intresse för dem som inte var med - eller intressant att bli påmind om för dem som faktiskt var med...
Jo, jag är alltså enig med de amerikanska militärerna om att Viet Nams seger var politisk, och det är givetvis i kretsen av den vid tiden dominerande svenska vänstern som man fick på nöten när man sa sånt! Av någon obegriplig anledning upprepade man ständigt att Viet Nam "besegrat USA militärt". Själv förstod jag inte varför det skulle vara så mycket finare än att segra politiskt.
Precis..seger som seger
Skicka en kommentar