lördag 16 februari 2008

TV-kriget - del II


Det televisionen tillförde som nyhetsmedium var ju rörliga bilder till aktuella händelser. Man blev vittne till vad som skedde på avlägsna platser. I snabbhetshänseende var det ändå fortfarande radion som hade övertaget. Teven var inte snabbare än tidningarna – filmerna måste fortfarande flygas runt halva världen och framkallas och redigeras innan inslagen kunde sändas. Ofta blev därför TV-nyheterna inte mycket mer än en telefonröst och ett vykort – eller en stillbild förmedlad som telefoto – precis som till tidningarna. Tidningarna fick sitt material fortare än teven. Deras försening låg i andra ändan: att trycka och distribuera.

Arrangemangen för att få hem filmerna var ofta informella, och trafikflygets piloter fungerade ofta som informella kurirer åt nyhetsmedia. De där platta filmburkarna med en diameter som en stor pizza måste ju hem på något vis... Ett dygns försening kändes ändå som mycket kort tid.

I genomslagskraft kunde ändå inget tävla med TV. Utbudet var ju inte så stort, och alla tittade ju på nyheterna. Filmsekvenser, som den med mannen som skjuts i huvudet på gatan i Sài Gòn under Tet-offensiven 1968, fick en oerhörd genomslagskraft.

En annan bild från Viet Nam som hamnade på tidningarnas förstasidor i hela världen är den som jag valt idag: bilden på de napalmbrända barnen som springer mot fotograferna, med soldater och svart brandrök i fonden. (Bilden öppnas i ett nytt fönster i större format om man klickar på den.)

Detta är nog en av fotojournalistikens starkaste bilder någonsin, och Nick Út fick också ett Pulitzer-pris med den. (Precis som i fallet med avrättningen på gatan var både film och stillbildsfotografer på plats, så TV fick sina rörliga bilder.)


Idag när jag ser TV-journalistikens förnedring tänker jag ibland tillbaka med viss nostalgi på den här tiden! Nu handlar allt om att det ska vara "live". Kommersialisering och konkurrens har verkligen inte bidragit till kvalitetsförbättring. Och när det gäller rapportering från olika krigszoner så har de krigförande parterna lärt sig läxan från Viet Nam. Irakinvasionen reducerades till något som liknade ett dataspel, med ändlösa filmsekvenser som visade pansarfordon som ryckte fram genom öknen och eldgivning mot avlägsna mål... Andra scener - som den där man välte Saddam-statyn i Baghdad - var uppenbara iscensättningar avsedda för amerikansk hemmapublik.

Och hela tramset förmedlat via satellitlänkar...

'If we let people see that kind of things,
there would never again be any war.'

Pentagon official, on why the US military censored graphic footage from the Gulf War.



Flickan på bilden överst - hon som har kastat av sig sina brinnande kläder - heter Phan Thi Kim Phúc. Hon var mycket svårt bränd, och man trodde inte att hon skulle överleva, men efter ett drygt år på sjukhus och 17 kirurgiska ingrepp fick hon till sist lämna sjukhuset. Hon lever idag med sin familj i Canada.
_________________________________________

tisdag 5 februari 2008

TV-kriget


Vietnamkriget blev TV-kriget. Inget annat krig har på samma sätt hamnat i knäet på vanliga människor som inte var inblandade. Jag har brukat få mothugg när jag säger att USA:s nederlag i Viet Nam var politiskt och inte militärt, men det är fortfarande min övertygelse att det är en korrekt beskrivning. På den punkten är jag överens med de amerikanska generalerna.

“Den första morgonens fest” –Tết Nguyên Đán – det vietnamesiska nyårsfirandet inföll den 1 februari, apans år 1968. Det blev också utlösande för den politiska lavin som ledde fram till USA:s historiska reträtt. Ordet ”tet” blev allmänt känt, och i nyhetssändningarna talades om FNL:s ”tet-offensiv”.

Egentligen var offensiven en militär katastrof för FNL, men som så mycket i detta krig är resultatet motsägelsefullt och överraskande.

Inom det vietnamesiska kommunistpartiet var man djupt oense om strategin vid denna tid. Fraktionerna som stod mot varandra gjorde helt olika bedömningar av situationen: ena gruppen – Võ Nguyên Giáp och Truòng Chinh bl.a. – ville fortsätta gerillakriget och söka förhandlingsvägen få slut på det ändlösa bombkriget som förödde Nordvietnams ekonomi, medan den andra gruppen argumenterade för en stor militär offensiv i söder, som man menade skulle leda till en allmän resning mot USA och den impopulära klientregimen i Sài Gòn.

General Nguyên Chí Thanh hörde till den senare fraktionen, och som befälhavare i söder upprättade han en detaljerad plan för en storoffensiv.

Den där nyårsmorgonen anföll FNL/NVA på över hundra platser samtidigt. Artilleribeskjutningen av den amerikanska basen Khe Sanh som pågick i hela två månader var en avledningsmanöver som avsåg att binda USA:s stridskrafter, medan de egentliga målen var militära och civiladministrativa centra över hela Sydvietnam, och syftet var att störta Saigonregimen i ett enda slag.

Offensiven kom som en överraskning för den sydvietnamesiska armén, som hade beviljat omfattande permissioner under nyåret. Ändå visade det sig att deras stridsduglighet hade underskattats av motståndarna: det tog timmar eller dagar för dem att slå tillbaka de anfallande enheterna, och kostnaden i stupade för FNL/NVA under offensivens första nio veckor var förödande 45 000, och när den tredje fasen av offensiven avslutades i september hade förlusterna stigit till närmare 100 000.

Och det är här som televisionen kommer in i bilden. McNamara och Westmoreland hade hävdat att USA var på väg att vinna kriget – att man ”såg ljuset i ändan av tunneln”, och Westmoreland sa på National Press Club den 21 november 1967 att kommunisterna var unable to mount a major offensive... I am absolutely certain that whereas in 1965 the enemy was winning, today he is certainly losing... We have reached an important point when the end begins to come into view.

Med dagliga rapporter om tet-offensiven i nyhetssändningara var det omöjligt att övertyga den amerikanska allmänheten om att man var på väg att vinna kriget. Klippen från striderna inne i centrala Sài Gòn sa någonting annat. Attacken på den nya amerikanska ambassaden var symbolisk: den nybyggda, bunkerlika, sex våningar höga byggnaden motstod visserligen intagningsförsöken, men det räckte med att en grupp lyckades spränga hål i den omgivande muren och ta sig in på ambassadområdet för att den psykologiska effekten skulle bli förödande.

USA-ambassaden till vänster attackerades av FNL-styrkor i februari 1968.


Den numera klassiska filmsekvensen där Sydvietnams polischef Nguyễn Ngoc Loan (bilden överst) skjuter en man i huvudet framför rullande tv-kameror chockerade världen. Nej, det såg inte ut som light at the end of the tunnel!

I Washington fick tet-offensiven dramatiska konsekvenser: först avgick McNamara. Sedan meddelade president Johnson att han beslutat sig för att inte ställa upp till omval. Och så byttes general Westmoreland ut som befälhavare i Viet Nam. USA gör så en dramatisk omvärdering av den egna politiken. Med 550 000 man i Sydvietnam beslutar president Johnson att göra helt om – att ”vietnamisera” konflikten, eller i sak att återgå till den strategi man hade innan man satte in markstyrkor i Viet Nam. Att ”de-eskalera”. Att få hem de amerikanska trupperna och överlåta stridandet till den sydvietnamesiska armén - med massivt amerikanskt stöd.

Vietnam was the first war ever fought without censorship. Without censorship, things can get terribly confused in the public mind.’

General William Westmoreland, US commander in Vietnam 1964-1968

McNamaras krig

– I don’t object to it being called ’McNamara’s War’… it is a very important war and I am pleased to be identified with it and do whatever I can to win it.

Robert S. McNamara i New York Times 25 april 1964

– We of the Kennedy and Johnson administrations who participated in the decisions on Vietnam acted according to what we thought were the principles and traditions of this nation. We made our decisions in light of those values. Yet we were wrong, terribly wrong. We owe it to future generations to explain why. I truly believe that we made an error not of values and intentions, but of judgment and capabilities.

Robert S. McNamara i boken In Retrospect: THE TRAGEDY AND LESSONS OF VIETNAM (1995)


Lyndon Johnson vann presidentvalet i november 1964 med bred marginal. USA:s väljare gav honom stöd för det sociala reformprogrammet och hade med all önskvärd tydlighet avvisat Goldwaters vietnampolitik, som innebar en djupare amerikansk inblandning i Viet Nam. Men medan segern firades och rösterna räknades, satt man i Pentagon och planerade just en expansion av kriget.

Johnson bromsade. Han ville försöka andra vägar. Han hade tackat nej till Robert Kennedys erbjudande att lämna justitieministerposten och bli ambassadör i Sài Gòn. (Vad Kennedy trodde sig kunna åstadkomma där är minst sagt oklart, men de delade uppfattningen att Viet Nam var ett problem som bara kunde lösas politiskt.) Men det fanns inte tid! Johnson hade skickat general Maxwell Taylor som ambassadör till Sài Gòn, general Westmoreland (som var befälhavare för USAs styrkor Sydvietnam) och säkerhetsrådgivaren McGeorge Bundy pressade honom ständigt med budskapet att Sydvietnams fall var nära förestående.

De fick Johnson att godkänna en omfattande bomboffensiv mot Nordvietnam – Operation Rolling Thunder – historiens längsta bomboffensiv. Detta beslut tvingade fram stationering av markbaserade bombplan i Sydvietnam, och markbaserat flyg krävde markstyrkor som skyddade baserna. Det ena beslutet tvingade fram det andra.

Johnson blev allt mer fixerad av detaljerna av kriget: han kände till när ett flyguppdrag genomförses; han visste vilka bombmålen var, och ungefär vilken tid flygplanen beräknades vara framme vid målen. Han instruerade Pentagon att ringa honom och lämna rapporter om utgången oavsett tiden på dygnet, och han kunde bli väckt av sådana telefonsamtal 3 - 4 gånger per natt.

Johnson höll också noga räkning på antalet dödade amerikaner. Han kände ett personligt ansvar för dem – he had sent them in harm’s way. Till en vän ska lär ha sagt att han kände sig som a hitchhiker on a Texas higway caught in a storm: he couldn’t run, he couldn’t hide, and he couldn’t make it stop.


Johnsonn vet att den dag när han måste fatta det avgörande beslutet – get in, or get out! – är nära förestånde. Han är under ständig press från McNamara, Bundy, Taylor och Westmoreland att sätta in amerikanska markstridskrafter.

Han gör ett sista forsök att undvika det som förefaller oundvikligt: han ger Ho Chi Minh ett anbud: ge en signal att ni upphör med stödet till FNL och vi erbjuder ett omfattande bistånds och utvecklingsprogram för hela Sydostasien. Han säger att han ska gå till kongressen och begära en miljard dollar för ett sådant program, och sedan säger han att han ska ge Ho Chi Minh an offer he can’t refuse: i ett privat meddelande erbjuder han också ett slut på Rolling Thunder.

Svaret på det första, offentliga erbjudandet kom inom 24 timmar: Ho Chi Minh är inte intresserad. På det senare, privata meddelandet kom inte något svar. De amerikanska flygplanen stod stilla i en vecka medan Johnson väntade. Så kom svaret – inte i form av något meddelande från Hanoiregeringen, utan i form av flera samtidiga attacker på amerikanska baser i söder, genomförda av FNL.

Efter sex månader av grubblande beslutar han sig på basis av enhälliga rekommendationer från sina rådgivare att skicka de 125 000 man Westmoreland begärt, och ytterligare 75 000 i december.

The rest is history! Johnson ställde inte upp till omval 1968. Han visste att Vietnamkriget kommit emellan honom och det amerikanska folket. Han dog i januari 1973, och fick aldrig se slutet. De 264 dödade amerikanerna hade blivit 58 000 under åtta år av krig.


Robert Strange McNamara är en helt annan typ. (Jo, han heter faktiskt "Strange", hur underligt det än kan verka!) Han är den typiske teknokraten, och han trodde verkligen på kriget då när det begav sig. Och tjugo år senare gav han ut sin bok om Vietnamkriget, som blev en bestseller. Jag ska inte upprepa vad jag sagt förut om den (det är redan så många år sedan jag läste den). Det gjordes stor affär av hans erkännande att kriget var ett misstag. Men hans ångerfullhet handlar inte om kriget som sådant – han är inte intresserad av miljoner döda vietnameser! – för honom handlar det om beslutet att gå in i ett krig som man inte kunde vinna.

– Military force – especially when wielded by an outside power – cannot bring order in a country that cannot govern itself.

Robert S. McNamara i Daily Telegraph 10 april 1995


Skrothög med granathylsor vid amerikansk bas i Sydvietnam

Här finns Noam Chomskys kommentar till boken.

måndag 4 februari 2008

Johnsons krig

Idag vet vi ju att det egentligen inte var ”Johnsons krig”, men det var ju så som det såg ut då!

Johnson ärvde presidentposten och Kennedys regering: Dean Rusk som utrikesminister, Robert McNamara som försvarsminister, och Robert Kennedy som justitieminister. Han ärvde också det som snabbt skulle utvecklas till ett katastrofalt krig i Viet Nam från sin företrädare, som i sin tur hade ärvt det från Eisenhower…

Efter mordet på Kennedy när Johnson tillträdde, fanns det-- 16 000 amerikanska militära ”rådgivare” i södra Viet Nam. Och det var då ingen större hemlighet att dessa vid den tidpunkten hade fått en operativt ledande roll. Men det gick dåligt för den sydvietnamesiska armén, och i Washington bedömde man att kriget skulle vara förlorat ”inom ett år”.

Johnson brottades med frågan om alternativen:

  • att dra sig ur och se Sydvietnam falla under Ho Chi Minhs styre,
  • att fortsätta som dittills och dela ett nederlag med sin allierade ”inom ett år”, eller
  • att utöka den amerikanska insatsen och bli indragna i en konflikt som man ansåg även kunde komma att innefatta Kina.

Men det var mer än Sydvietnam i potten: hela Sydostasiens framtid stod på spel, ansåg man. ”If South Vietnam goes, all Indochina goes, and if Indochina goes, Thailand goes… and Malaysia, and Indonesia…”



För ett par veckor sedan fick jag tag på en dvd-skiva – en sådan där skiva som kommer med som tidningsbilaga – och den gav mig ett delvis nytt perspektiv på det här skeendet. Skivan innehåller en rad bandupptagningar av president Johnsons telefonsamtal under den period som leder fram till Vietnamkriget. Man får höra hur bekymrad han är över ett skeende som han inte har någon kontroll över. Han hade ju ett ambitiöst socialt reformprogram – det mest omfattande i USA:s historia – och utvecklingen i Viet Nam såg ut att kunna stjälpa alla hans planer. Helst ville han nog dra sig ur, men han bekymrade sig över konsekvenserna: han hade ju ett val framför sig, och den amerikanska allmänheten ”accepterar inte svaghet, accepterar inte nederlag”. Sydvietnams fall föreföll oundvikligt och nära förestående. Han grubblar över frågan om han kan komma att ställas inför riksrätt – inte för kriget, utan för ett eventuellt tillbakadragande, vilket kunde ses som ett brott mot USA:s åtaganden gentemot Saigon-regimen sedan Eisenhower. USA:s trovärdighet som allierad inom ramen för SEATO stod på spel.

Men situationen i Viet Nam går inte att ”frysa” – den hettar i stället upp mycket snabbt, och för Johnson blir det akut en fråga om huruvida regimen i Sai Gon kan hålla stånd i sex månader – över presidentvalet i november 1964 – med hjälp av begränsade amerikanska insatser. Johnson är fredskandidaten i detta val – hans republikanske motståndare Barry Goldwater är höken i dramat. Han vägrar uttryckligen att utesluta användandet av kärnvapen i Viet Nam, om han blir vald.


Den 30-31 juli och den 2 och 4 augusti inträffar så incidenterna som kommit att kallas Tonkinbuktsintermezzot – ett komplicerat skeende under några dagar, där en hemlig operation under amerikansk ledning mot ett par öar med radaranläggningar, ett par nordvietnamesiska patrullbåtar och två amerikanska jagare är inblandade. De nordvietnamesiska patrullbåtarna förföljde de sydvietnamesiska båtarna och sänktes av Maddox den 2 augusti. Maddox återvände och låg kvar vid territorialgränsen och fick dessutom förstärkning av en andra jagare, Turner Joy, samt två hangarfartyg. Man väntade på nordvietnamesisk vedergällning för sänkningen av de två patrullbåtarna, och i Pentagon satt man och valde ut strategiska bombmål i Nordvietnam för den vedergällning man planerade som svar på en väntad attack…

Den 4 augusti rapporterades sedan att Turner Joy blivit attackerad på internationellt vatten, och under två timmar utsattes en osynlig fiende för intensiv beskjutning, och ”vedergällningen” för det påstådda ”angreppet” på de amerikanska jagarna verkställdes samtidigt som Johnson höll ett tal till nationen där han berättade om det ”oprovocerade angreppet på internationellt vatten” och de massiva flygangrepp mot mål i Nordvietnam som han beordrat.

Beskrivningen av händelseförloppet är talande: McNamara förnekade inför senatens Foreign Relations Committee att USA på något sätt varit inblandat i operationen mot radaranläggningarna, som i själva verket var de organiserade av en särskild avdelning under MACV (Military Assistance Command, Vietnam) som kallades för ”Studies and Operations Group”. Beträffande Maddox och de sänkta patrullbåtarna, så var det Maddox som sköt först den 2 augusti, och rapporten om det ”oprovocerade nordvietnamesiska angreppet på Turner Joy på internationellt vatten”, visade vara felaktig. Det hade inte förekommit någon attack mot Turner Joy. Det finns inget som tyder på att nordvietnamesiska fartyg över huvud taget fanns i området den dagen.


----------------------------------------------------------- Rusk, Johnson och McNamara

Med det sista visste inte Johnson när han höll sitt tal till nationen sent på kvällen den 4 augusti. (Han fick veta omedelbart efter TV-talet.) Och den 7 augusti antog senaten och representanthuset en gemensam resolution – Tonkinbuktsresolutionen – som gav presidenten in blancofullmakt att föra ett krig han inte önskade, baserat på en incident som aldrig inträffat.

Resolutionen antogs med 502 röster mot 2.

En av de två senatorer som röstade nej – Wayne Morse från Oregon – kommenterade:

- I believe this resolution to be a historic mistake.

Fem veckor senare får Johnson en rapport om en liknande attack. Den här gången kräver han bevis för att attacken verkligen har ägt rum, och godkänner inga vedergällningsanfall.

Så, 48 timmar innan presidentvalet börjar, attackeras en amerikansk bas knappt 2 mil norr om Sài Gòn. Sex B57 bomplan och en helikopter förstördes på marken och fem amerikaner dödades.

Johnson säger återigen: Ingen vedergällning. Vänta tills efter valet, så ska jag ta ett beslut.