En föga märkvärdig resa

Man vaknar en dag med känslan att något katastrofalt har inträffat. Man kan inte sätta fingret på vad det är, men något är det! Det är tyst och kallt. Och när man tittar ut, så ligger snön djup. En vanlig natt när man låg och sov, hade det blivit vinter.

Jag vaknade med en liknande känsla den dagen då jag upptäckte att jag faktiskt hade blivit vuxen. Det kändes tomt på något vis. Jag hade blivit lurad! Medan jag låg och sov hade spelets regler ändrats, och världen såg plötsligt mycket annorlunda ut. Jag hade tänkt mig världen bortom horisonten som visserligen verklig, men ändå något som man närmade sig genom språket och den egna föreställningen. Nu tyckte jag snarast att det var tvärt om – att det var världen bortom horisonten som var den verkliga, och att jag var utestängd från den! Man kan kanske beskriva det så, att medan jag som barn varit övertygad om att jag befann mig i världens centrum, såg jag nu att jag levde i den yttersta periferin. Men jag var fast besluten om att ändra på detta förhållande snarast möjligt.

Hur jag först kom att läsa Sartre minns jag inte. Men när han gjorde entré på den svenska scenen som ordförande under det som medierna kom att kalla Russeltribunalen, var jag 17 år och väl hemmastadd i hans böcker. Det där föredraget "Existentialimen är en humanism" som getts ut som en liten bok med mycket breda marginaler, hade jag gått omkring med i fickan under något år när jag gick i realskolan. Jo, jag betraktade mig nog som något slags existentialist vid den här tiden. (Nå, det gör jag kanske fortfarande, fast jag tappat intresset för etiketter med åren.)

Vietnamkriget - Johnsons markkrig med hundratusentals amerikanska soldater inblandade - hade pågått i två år, och ingen ände var i sikte. Och frågan om krigets laglighet tycktes mig högst relevant. Men i medierna hånades Bertrand Russels initiativ att orgsanisera en hearing - en tribunal - för att pröva frågan. Ämnet var ytterst känsligt, och det visade sig svårt att hitta en plats där arrangemanget kunde hållas; regeringarna hittade alla möjliga sätt att försvåra genomförandet. Till sist blev det ändå Stockholm och Roskilde.

Fast medierna svek! Om det bara var vanlig anpasslighet eller om det berodde på direkta påtryckningar från de inblandade regeringarna vet jag inte. I alla fall beslutade jag mig för att själv ta mig till den andra sessionen i Roskilde.

Det är mycket snö i de här minnena! Och det var snö när jag gav mig ut på en liftartur som skulle ta mig till Danmark för första gången, i november 1967. Det var snö också i Danmark, och jag anlände till det lilla Folkets Hus i Roskilde, hungrig, frusen och våt om fötterna.

Sara Lidman ordnade ett passerkort åt mig, och så satt jag där och lyssnade på de olika vittnena. Några journalister dök upp ibland, och nu och då också någon TV-kanal, men mesta tiden var jag den ende åhöraren. Jag tyckte att jag hade tagit ett steg ut i världen; att den undflyende verkligheten som jag var på jakt efter, kommit ett steg närmare. Sedan liftade jag tillbaka genom ett snöigt Sverige.

Jag blev påmind om de där dagarna i Roskilde när jag strax före jul hittade dokumentationen från Tribunalen på ett antikvariat här i London. Kvalitén på den bevisning som lades fram var ju sådan att den faktiskt kom att bli allmänt accepterad. Några dramatiska händelser under 1968 bidrog säkert till svängningen i opinionen. Till dessa tänker jag återkomma.

Den här bilden av Sartre som jag hittat på nätet är från den tiden. Den skulle t.o.m. kunna vara från Roskilde. Jag kommer ihåg den där mockajackan med de stickade ärmarna.

Och var jag hittat skylten med detta existentialistiskt klingande credo kommer jag inte ihåg, men jag tycker att det passar här!