onsdag 31 december 2008

Kulinariska utflykter - första delen




















Pythonormen på bilden, som har svalt en dräktig get och är oförmögen att flytta sig från vägen, tyckte jag kunde få symbolisera jultidens excesser...

Idag hade jag tänkt skriva lite om mat. Inte om julmat, eller svensk mat, utan för oss kanske lite ovanligare mat, som jag stött på under de år som gått. (Och för att genast säga som det är, så tycker jag att orm är många gånger bättre än get!)

Jag skrev om det som kallas "streeteat" - den mat man hittar på gatan i Bangkok - och här tänkte jag gå ett steg bortom det.



















Nyårsnatten 1973 tillbringade jag i det som då var Bangkoks östra utkant - Phra Khanong - med dem som, utan att jag visste det då, skulle komma att bli mina grannar.

Jag råkade nämna att det var min födelsedag - och inte bara en födelsedag, enligt deras sätt att se: jag fyllde två cykler - 2x12 år - och det var läge för fest!

Det var en kall natt, och vi gjorde upp en eld, där folket i grannskapet samlades. Alla blev givetvis informerade om att den där "farangen" som förirrat sig in i grannskapet, där vita män knappst hade setts förut, fyllde år - och givetvis blev det en improviserad fest!

Det var första gången jag åt soppa gjord på kycklingfötter, och till min överraskning var det en stor smakupplevelse!

Och när jag så här, 35 år senare, går jag ut i London och hittar frysta kycklingfötter från Viet Nam, så kan jag givetvis inte låta bli att köpa en påse. (Ett pund för 11, visar det sig.) Så kokar jag soppan med en nypa färsk koriander - se bilden ovan!

Och med dessa sniglar, och en flaska vitt, italienskt vin, är nyårskvällen räddad!



















GOTT NYTT ÅR!

tisdag 23 december 2008

Tomtar, bagare, och annat som hör julen till




Snart Julafton redan, och Blogger fortsätter att trilskas och redigera om mina texter, ändra typsnitt och typstorlek, etc, helt på egen hand, och – än värre – vägra att verkställa mina rättelser!

Nu ska jag i alla fall tillönska mina eventuella läsare en riktigt


__________God Jul!

-

med några gamla tomtebilder ur mitt digitala fotoalbum.





















Tomtar 1981
























Tomten 1986

















Tomten 1988




















Lucia & lillebror 1996
















Pepparkaksbak 1981...


















...och 2008. Talangerna - liksom kaveln - har tydligen gått i arv.
























Och årets tomte är dotter till Lucia, som också var tomte 1981 - hur nu det kan hänga ihop!
____________________________________

lördag 20 december 2008

Mina hotell har tusen stjärnor



Om en riktig resa börjar där vägen tar slut, som det sagts, så var sjuttiotalet den tid då jag reste på riktigt. Sådant resande brukar kallas ”expeditioner” i resebranschen och kosta mycket pengar. Mina resor däremot var fullständigt oorganiserade och kostade nästan ingenting.


Det började med en bussresa till någon småstad utmed någon av Thailands gränser. Och eftersom nästan ingen talade engelska i Thailand i början på sjuttiotalet, så fick jag lära mig det thailändska alfabetet för att kunna läsa destinationerna på bussarna. Det var ju inte så svårt, men att hitta användbara kartor visade sig däremot omöjligt. Vem bryr sig om byarna? De kartor som fanns att köpa visade bara städerna och vägarna mellan dem, och de ”strategiska vägarna” som byggdes utmed landets gränser vid denna tid var utelämnade. Man fick ta det man hittade och lära sig att improvisera, och efter en tid blev just detta improviserande en stor del av nöjet!


Om man började tidigt på morgonen, så tog den där bussresan vanligen hela dagen. Man kom till sin destination sent på eftermiddagen, täckt av damm, eftersom bussarna vanligen saknade fönster och dörrar. Om det var efter solnedgången måste man övernatta i stan, eftersom ingen trafik på småvägarna var tillåten på natten.



Det rådde ju undantagstillstånd i stora delar av landet vid den tiden. Medan grannländerna bombades sönder och samman av USA:s flygvapen – som till stor del var baserat i Thailand – så lyckades Thailand i stort behålla kontrollen över sitt eget inbördeskrig. Det var ett mycket märkligt krig, och på sitt sätt tycker jag att det säger en hel del om thailändsk mentalitet: De två arméerna gick helt enkelt ur vägen för varandra! Gerillaförbanden undvek allt som kunde tolkas som en attack på USA:s intressen, och den thailändska armén lät dem hållas så länge som de inte genomförde några större attacker på deras baser.


I princip fungerade det så att den statliga kontrollen av dessa provinser upphörde vid solnedgången, för att återupptas följande morgon. Under dagen kunde man resa fritt mellan städer och byar, men vid solnedgången halade man flaggan och alla funktionärer – militära och civila – drog sig tillbaka från byarna, som under den mörka delen av dygnet hade helt andra herrar.























Nästa steg var att leta sig fram till någon av de platser där de bilar som trafikerade byvägarna hade sina hållplatser. Det var pick-up-trucks med bänkar på flaket, och vanligen fann man dem vid utfarterna. Frågan om vart man skulle blev aldrig riktigt aktuell, eftersom de helt enkelt körde ut den väg som de stod parkerade på – och fortsatte tills vägen tog slut.


Ingen försökte någonsin hindra mig att resa in i dessa områden. Man passerade vägspärrar som kontrollerades av polisen eller armén, och ibland fanns det skyltar vid vägkanten som avrådde från att fortsätta på den vägen. Men så länge som man höll sig till lokalbefolkningens sällskap och fortskaffningsmedel blev man inte stoppad. Och de gränser som markerats med ett grovt, rött streck på kartan, visade sig ofta i verkligheten vara någon halvmeterdjup bäck som man lätt kunde vada över!



I en by vid vägens ände finns givetvis inga regelrätta hotell, och eftersom bybornas hus består av ett enda rum där generationerna lever tillsammans, tar man vanligtvis inte emot gäster i huset - man umgås utanför – eller under – huset.

















Maekhong whisky -

en senare årgång med streckkod!



Thailändsk etikett säger att en gäst bör ta med sig en gåva till den man besöker. Vanligen är detta något ätbart. Jag brukade dessutom alltid ta med mig en flaska Maekhong, vilket undantagslöst utlöste skratt och breda leenden. Och när den flaskan tagit slut och förbrödringen med männen i byn var fullständig, kom det hemkörda fram! Det kunde vara risvin - sa-to - eller hemdestillerade drycker som vanligen innehöll ormar eller ödlor av olika slag. Sådant är macho, och anses vara bra för potensen bl.a. Och givetvis måste man testa en utländsk besökare med sådant! (Smaken på dessa drycker ska vi inte tala om, men det är knappast smaken som är poängen!)



Min sovplats var vanligen en av de där rasthyddorna som står ute på risfälten. (Det hände att man bjöd in mig att sova i husen också, men det var undantag.) I hyddorna på risfälten sov jag gott, och där var jag mycket lycklig!



Senare skaffade jag mig en hängmatta som var som ett nät, knutet av oerhört starka syntetfibrer. Den vägde nästan ingenting, och man kunde rulla ihop den och ha den i fickan. Problemet med hängmattan är att man måste hitta ett par träd på lämpligt avstånd från varandra, och på kvällen är det ju inte alldeles lätt!



Träden förknippas med spöken och kaoskrafter i denna del av världen, och att sova ensam i en hängmatta i djungeln, som jag gjort ibland, väcker bestörtning hos lokalbefolkningen. ”Andarna!” säger de. Och när jag förklarar att jag inte tror på spöken och oknytt, skakar de misstroget på huvudena!


Hur kan en människa inte tro på andarna?


Samtidigt skapar det respekt att sova i djungeln. Deras eremitmunkar bor ju ensamma i grottor, och det betraktas som ett tecken på en särskild andlig styrka. De har kraft att hålla demonerna på avstånd!



































onsdag 17 december 2008

Också en 35-årsdag


Givetvis borde jag fira denna dag i Bangkok, men som omständigheterna nu är, så befinner jag mig fortfarande i London. Det är snart jul, vädret är småkallt och soligt, och jag har inte mycket att klaga på!


Men jag tar ändå fram de där bilderna som jag tog för precis 35 år sedan, och sedan blir jag sittande med dem, och funderar lite över alla åren som gått.


Jag har bara några få bilder från de där första dagarna i Bangkok, och den översta är tagen från min hotellbalkong några timmar efter min ankomst. Hotellet låg strax söder om gamla Stadion, där det nu finns en skytrainstation och Maboonkrong Shopping Centre. Byggnaden vid horisonten med schackrutig fasad är Mandarin Hotel på Rama IV Road, som väl finns kvar. Annars är det inte mycket som kan kännas igen här idag. (Klicka på bilden för större format!)


Bangkok 1973 – vilket äventyr det var!


Det var min första internationella flygresa, och det var långt innan direktflyget från Arlanda. Min resa började som en inrikesresa från Visby till Bromma med Linjeflygs Metropolitanplan. (Jag skrev om det här alldeles i början av min blogg.)


Sen blev det SAS till Kastrup, och Aeroflot till Moskva. (Jag har tyvärr inte hittat något foto på de där ryska flygplanen, som hade en mycket speciell design, med fyra motorer som satt baktill på flygplanskroppen.) I Moskva fick jag sedan vänta fyra timmar på anslutningen till Bangkok, som också mellanlandade i New Delhi. Thailand var väldigt långt bort 1973!


Jag hade givetvis ingen aning om att jag landat i Bangkok på 70-årsdagen av bröderna Wrights flygtur, som varade 12 sekunder och mätte 36,57 meter. Och inte hade jag en aning om att Bangkoks flygplats (Don Muang) skulle bli den flygplats i världen där jag skulle komma att resa in eller ut flest gånger under de följande åren – 67 gånger, för att vara precis!


Mycket har hänt under dessa år, och man ser inga vattenbufflar på vägkanten längre när man åker in till stan!

Men framför allt hade jag ingen aning om att man kunde bli förälskad i ett land, i ett folk, i en kultur!


Jag vet precis när det hände! Det var den första kvällen, och solen hade just gått ner, när jag tog en promenad i omgivningarna. Vid Siam Square möttes jag av fantastiska dofter från gatuförsäljarnas vagnar, och då visste jag genast att jag var fast! Jag spenderade kvällen där med att gå från den ena försäljaren till nästa och prova allt det nya!


Jo, det var nog maten som förförde mig, precis som talesättet säger – fast det var landet och inte en kvinna som låg bakom förförelsen.


På min andra dag i Bangkok tog jag en lång promenad. Jag passerade Wat Suthat, som blev det första buddhistiska tempel jag besökte. (Bilden är tagen den 18 december 1973.) Sedan gick jag vidare till Wat Phra Kaew, där man vid denna tid kunde flanera in genom östra porten tillsammans med de thailändska besökarna. Det var långt innan turisterna tog över platsen, och det var fortfarande gratis.

Mina tre veckor i Bangkok gick givetvis alldeles för fort, och jag ägnade nog en hel del tid att fundera över hur jag skulle kunna stanna. Men det gick ju inte - min biljett var inte ombokningsbar. Så
jag hyrde mig ett litet hus vid Khlong Phra Khanong efter nyår - och flög tillbvaka till Sverige, sa upp lägenheten och gjorde mig av med de mesta av mina tillhörigheter.

Åtta dagar senare var jag tillbaka i Bangkok.


De här husen står där Khlong Phra Khanong grenar sig och blir Khlong Tan till vänster. (Jag har placerat de här bilderna på Google-kartan, för den som är nyfiken.)






Jag åkte till mitt hus med båt från bron vid Sukhumvit Road. Det här är min hållplats vid Wat Ton Sai i januari 1974.


Och det här är en bild tagen från mitt fönster.


Jag har ingen bild på huset, men det här är från mitt kök.






















Och det här är Bangkok idag...
















________________________

Dagens citat:

No flying machine will ever fly
from New York to Paris.


-------------------- Orville Wright


t


måndag 24 november 2008

Svart och vitt


Just när det stod klart att Obama hade vunnit presidentvalet, träffade jag min kenyanske granne Abdullah utanför porten. Jag tyckte att hans leende var bredare än vanligt, och efter de sedvanliga, artiga förfrågningarna om hur jag och mina fötter mår, sa han:

- They elected Obama!

- Oh, I thought it was you!
svarade jag, och han skrattade mycket gott.

Hela Kenya firar, berättade han, och man hade utlyst en nationell helgdag för att fira valsegern. Uppenbarligen tyckte man på något sätt att det var Kenya som vunnit valet. Situationen var fullständigt unik: aldrig har väl valet av en utländsk statschef fått sådan respons runt världen, och att det är efterträdaren till George W. Bush, som även amerikanerna redan försöker glömma, gjorde givetvis det hela extra spektakulärt.

- So, they chose to put a black man in the White House, for a change, sa jag. Do you know that the White House was built by African slaves?

Sedan brändes det ner av Brittiska armén 1812, och President James Madison (1809-1817) tvingades fly från Washington med sin familj. När det sedan återuppbyggdes, målades det vitt, för att dölja spåren av branden. Fram till inbördeskriget var tjänstefolket slavar.



När jag nu sitter och funderar och vrider och vänder på denna händelse, detta valresultat, och försöker förstå vad som egentligen hänt, kommer jag alltid fram till slutsatsen att detta faktiskt är en reell förändring, och att USA har förändrats på ett sätt som ingen kunde ana. Och jag som är precis gammal nog att minnas Little Rock, Rosa Parks, Martin Luther King och kampen mot segregationen i amerikanska södern – jo, nog satt jag också där med en tår i ögonvrån!

Men jag motsätter mig av princip beskrivningen av Obama som ”svart”.

Obama kan med samma rätt beskrivas som ”vit”!

Att definiera alla som inte är hundraprocentigt ”vita” som ”svarta” är att acceptera de vita rasisternas tänkesätt om ”rena raser”, där en droppe av ”icke-vitt blod” betraktas som en förorening som diskvalificerar en person som ”vit” – precis som nazisterna letade efter ”judiskt blod” flera generationer bakåt, och klassificerade den som hade någon förfader av judisk bakgrund som ”jude”.



Till sist tror jag ändå att Obamas valparoller om CHANGE och HOPE kanske skapat förväntningar som omöjligen kan infrias, och att besvikelsen kommer att stå i direkt proportion just till dessa förväntningar. Hur många av hans supporters har insett hur begränsat hans politiska manöverutrymme i realiteten är, även om hans maktbefogenheter på papperet är stora?

Testfrågan kommer att bli handelspolitiken. Kommer Obama att fortsätta det ekonomiska kriget mot Afrikas bönder?


tisdag 18 november 2008

Höst på min gata


Inte vet jag hur man ska förklara den där upplevelsen att tiden accelererar eller att åren ständigt blir allt kortare. Dagarna drar förbi som virvlande höstlöv utmed gatan, och medan jag varit borta från bloggen har månaderna passerat i tur och ordning, och snart går det nog inte längre att övertyga mig om att detta inte bara är en upplevelse, utan en iakttagelse, och när juldekorationerna sattes upp här för ett par veckor sedan, tänkte jag:


- Nej, inte igen!


Man hukar sig och tar betäckning!



Men vintrarna här i London har inte på långt när varit så förskräckliga som de har rykte om sig att vara. De har tvärtom varit ganska behagliga. Och även om man nu och då får se bilder på TV om busväder i antågande, så drabbar de vanligen inte London och det sydöstra hörnet av England. De verkar för det mesta följa en bana från sydväst till nordost, och vårt hörn har ofta problem med vattenvrist i stället för översvämningar.

I andra delar av England har man redan fått prova på första snön.



Förra veckan var jag i Stockholm. Där var det var ca 10 grader kallare än här och regnade för det mesta.

Så här såg det ut i torsdags.



Till min förvåning ser jag att läsarna fortsatt att titta in på min blogg också under detta oplanerade avbrott som bl.a. hade tekniska orsaker, och jag hoppas att dessa besökare funnit något av intresse och att de återkommer när jag nu tar upp några trådar och spinner vidare på vad jag påbörjat.


Den här höstbilden är från Polen.

(Klicka på bilderna för originalformat.)

söndag 13 juli 2008

Sommarmorden


Inte vet jag hur man ska förklara den besynnerliga knivmordsepidemin i Storbritannien. Förra veckan, när vi hade sex mord på fem dagar – varav tre på promenadavstånd från där jag bor, och ett av dem alldeles vid hörnet – då tänkte jag att det måste vara en tillfällighet. Så gick det några dagar, och i torsdags hade vi ytterligare sex knivmord – och då inom 24 timmar. Fyra av dem var i London – dock inget i min omgivning. Här har vi vant oss vid att det hela tiden spontant uppstår minnesplatser för offren, så fort som polisen tagit ned avspärrningarna.


Sedan sätter polisen upp sina skyltar, där de efterlyser vittnen.

Det är en konstig tid vi lever i! Samtidigt som gatorna blir allt osäkrare, blir mordet eller mordgåtan som underhållning allt mer dominerande, både på film och i litteraturen. När jag läser tidningarnas kulturbilagor förefaller det som om ungefär hälften av de böcker som ges ut handlar om mord i en eller annan form. Och våldet skruvas upp till nya nivåer hela tiden. Det räcker inte längre med en mordgåta, utan det ska vara omfattande dödande med smaskiga detaljer!

Av de här tolv senaste knivmorden skulle knappast mer än två duga som underlag till filmer. Omständigheterna är ytterst olika, men allt verkar för slumpmässigt för att detaljerna ska bli intressanta. Om man nu inte gör själva slumpmässigheten till tema, förstås.

Själv tycker jag att de oprovocerade incidenterna med överfall på förbipasserande på gatan är de mest skrämmande. Detta beror givetvis delvis på att det är den enda situation där jag kan se mig själv som offer, men också därför att jag finner den mentalitet det ger uttryck för skrämmande. Detta att man ser en medmänniska som ett villebråd som man kan döda som tidsfördriv, utan egentligt motiv. I ett fall för något år sedan dömdes tre ungdomar för ett sådant mord. Som förklaring till handlingen sa man att man ville känna hur det var att döda en människa.

Gängvinkeln har ju också exploaterats flitigt av Hollywood. Förra torsdagens mord på Shakilus Townsend, 16, hade tydligen en sådan vinkel. Det var enligt uppgift ett s.k. honeytrap murder, vilket betyder att en flicka använts för att locka offret till mordplatsen. Och motivet anses ha varit att grabben vägrat ansluta sig till gänget i området. Gängen har uppenbarligen infört allmän värnplikt!


Morden på de två franska studenterna däremot, ser ju ut som det är ett medvetet försök att sätta rekord och skriva kriminalhistoria: Att binda offren och knivhugga dem 250 gånger, och sedan sätta eld på brottsplatsen för att utplåna spåren förefaller ju mist sagt kalkylerat. Även härdade brottsplatsdetektiver fann arbetet på den brottsplatsen svåruthärdligt, sägs det. Men om förövarna fantiserat om berömmelse och tänkt sig långvariga spekulationer i sensationspressen, så gick projektet överstyr när den ene av dem satte eld på brottsplatsen – och brände sig själv i ansiktet och på händerna. Han gav upp efter några dagar och anmälde sig hos polisen.

(Klicka på bilderna för att studera detta bostadsområde vid Elephant and Castle i all dess förskräcklighet!)


Tonårsmorden i London blev 20 i torsdags. Det närmar sig ett i veckan sedan nyår. Dessutom var tre av torsdagens mordoffer bara 20 år, så det är klart farligare att vara ung!


Jaqui Smith – inrikesministern, som bor runt hörnet – hävdar att det inte är värre än det har varit. Som jag förstår det menar hon att antalet mord inte ökat, utan att det är en fråga om periodisering. Det är kanske vad man kan vänta sig av en politiker. Jag vet givetvis inte på vilket orakel hon grundar detta påstående, men även om det i slutändan skulle visa sig stämma, betyder det ju inte att situationen är acceptabel. Och inte en enda kommentator som jag sett har ens kunnat komma upp med ett förslag till förklaring till varför London är tre gånger farligare än New York, som är en stad av samma storlek.


Jag har bott på många platser – jag ska inte trötta läsarna med någon lista! – men London är den enda plats där jag inte känner mig trygg när jag promenerar gatan fram. Om jag ska säga precis som det är, så har det förekommit att jag korsat gatan, när jag sett något gäng stå och hänga i garhörnet.