Från när jag var riktigt liten minns jag att morfar hade ett mycket långt metspö av bambu. Det torde ha varit ca 4 meter långt, och det imponerade mycket på mig, eftersom det var så lätt.
Min egen relation till bambun började något senare och lite osäkert med mina skidstavar, som liten pojke i Lappland. Jag blev aldrig någon skidåkare, och jag hade ett mycket kluvet förhållande till mina skidor. Mina skidor var terrängskidor och föga lämpade för den sorts skidåkning jag och mina jämnåriga med ytterst varierande framgång ägnade oss åt – utförs- åkning i olika former. Att jag aldrig skadade mig framstår så här i efterhand som obegripligt! (Kanske finns det skyddsänglar, trots allt?)
En gång lyckades jag i alla fall knäcka en skidstav, och det ledde till en intressant dissektion av bambukäppen: jag noterade givetvis genast att trots att den var knäckt och fullständigt oduglig för sitt ändamål och att det brutna stället förvandlats till ett snärje, var det omöjligt att bryta av käppen. Efter lite experimenterande fann jag att det också var omöjligt att såga av den och få en snygg snittyta – sågtänderna rev upp ändan till flisor. Med bågfilen gick det. Men bästa sättet var att skära en skåra runt käppen och bryta av den! Då gick den av med ett snäpp, och snittet blev perfekt!
Någon gång i de tidiga tonåren när jag började intressera mig för Kina, Japan och Sydostasien, upptäckte jag också hur elegant bambun porträtterades inom kinesiskt måleri. Några snabba, mycket eleganta penseldrag, och se! – där stod den graciösa växten! Då visste jag ändå inte att vissa arter också ser ut som om konstnären varit på dem med penseln!
Omkring 1970 när jag bodde i Göteborg vet jag att jag köpte en bricka av pressad bambu, på viken man målat den vackra Ma Gu när hon skapade en fruktträdgård av havet. (På den tiden var givetvis den lilla etiketten som sa ”Made in Taiwan” överflödig!)
Ma Gu levde på 100-talet i Kina, och sägs ha varit otroligt vacker. Hon är en av de många odödliga inom daoismen, som är generös med att utöka sitt panteon med historiska personer.
Det var nog ungefär den erfarenhet jag hade av bambu innan jag kom till Sydostasien 1973.
Bambu finns i otaliga arter som varierar i utseende och storlek: dvärgvarianter blir bara 10-15 centimeter, medan de längsta kan bli upp till 40 meter och växa 30 centimeter om dagen!
I Indonesien säger man att bambun har en användning för var och en av årets dagar, och jag kan inte tänka mig att det finns någon växt som har till närmelsevis så många användningsområden. Här följer några exempel:
Man kan bygga hus av bambu – stomme, väggar, golv, tak, dörrar, och använda bambu till vattenledning.
Man kan tillverka sina möbler och husgeråd av bambu.
Du kan med fördel bygga dig en flotte av bambu för dina fisketurer och använda bambu till ett metspö, fiskfällor, samt en behållare för hemtransport av fisken.
Väl hemkommen från fisketuren rekommenderar jag en fisksoppa med bambuskott och ostronskivling!
Du kan också tillverka en rad olika musikinstrument av bambu – flöjter, khène…
Tyvärr är det vanligt att man ersätten khène med en synth numera i populärmusiken.
I Las Pinas, Manila, finns en kyrkorgel av bambu. Den byggdes av en spansk munk 1816, och fungerar än idag. Den sägs ha en unik, mjuk ton. Jag har inte hört den själv, men jag kan gott föreställa mig hur den låter - jag vet ju hur bambu låter!
Man kan tillverka sina jaktvapen av bambu – blåsrör, t.ex.
Defensiva vapen som spetsade bambustickor i s.k. ”tigerfällor” har jag egen erfarenhet av. (Här var skyddsänglarna framme igen!)
Bambu har använts som skrivmateriel, och de äldsta källorna i Kinas historia Bambuannalerna, skrevs på bambupinnar. De är från Choudynastin, 770-225 f Kr. (Bilden är dock inte av något urgammalt dokument!)
Dina kalligrafipenslar har givetvis skaft av bambu, och numera skriver och målar du givetvis på kvalitetspapper som också är tillverkat av bambu!
Detta är givetvis bara några exempel...
Till sist kommer här bilden på spången över bäcken!