tisdag 25 december 2007

Puer natus est nobis




Julaftonskvällen var mild och behaglig, och jag bestämde mig för att promenera till Westminsterkatedralen. Man måste vara på plats en timme i förväg för att få en sittplats. Det gör ingenting, för organisten brukar komma tidigt och spela på den stora orgeln, medan folket samlas. Det är en katedralorgel av fransk typ, som alltså har en betydligt dovare klang än de ljusa barockorglar som är vanliga i Sverige. Den här orgeln byggdes under överinseende av Marcel Dupré, som också invigningsspelade 1922.


Och när midnattsmässan börjar är alla utrymmen fullpackade med stående besökare. Processionen av kör, präster och givetvis kardinalärkebiskopen själv en dag som denna, anländer. Man sjunger ingångsantifonen Puer natus est nobis et filius datus est nobis… och när den första pusten av rökelse når mig, ryser jag! Jag står där, ohjälpligt, med tårar i ögonen!

Ett barn är oss fött, en son är oss given.

Det är oerhört vackert! Allt vävs samman: konstens mästerverk, sockersöta julkort jag minns från barndomen, och mina egna barns födelse; egna erfarenheter med historiska händelser och aktuella nyheter. Vi vet ju alla vad som följer: barnet vars födelse vi firar fick fly för livet med sina föräldrar, och sedan följde massakern på de oskyldiga barnen. Allt blir till ett i denna ändlösa vävnadberättelse, där olika författare lämnar sina bidrag, liksom i moderna tv-serier där avsnitten har olika upphovsmän. Ett pågående drama där vi alla har en – om än obetydlig – roll! Hur vi än förhåller oss till denna berättelse, blir vi ohjälpligt en del av den.

------

Tillbaka vid min egen dator har jag återigen alla bokstäver jag behöver, och kan klippa och klistra som jag vill. Här kommer något försenat de bilder jag hade tänkt mig i detta inlägg:



Giotto (1267?-1337) Jesu Födelse (ovan) med detalj överst, och Flykten till Egypten (nedan).


Lippi (1457?-1504) Jesu födelse.


Botticelli (1444-1510) Madonna.

Daddi (1290?-1355?) Musicerande änglar. Bernardo Daddi var elev till Giotto, och är kanske mindre känd. Målningen ovan är en detalj av en bild som finns på National Gallery vid Trafalgar Square, här i London. Ett av Londons många muséer med fri entré!

Fyra konstnärer - alla från Florens!
__________________________________________

söndag 23 december 2007

Gimme A Pigfoot


Gimme A Pigfoot är ju inte någon julsång i och för sig, men vid en tid på året när man antingen får för mycket av allting eller ingenting alls, tycker jag det är bra att anlägga moteld mot överdrifterna… Att tvingas lyssna till Jingle Bells en gång är ju redan för mycket! Faktum är att ett av mina kriterier för en lyckad jul är i vilken utsträckning jag lyckats undslippa denna plåga! Och grisfötterna är den favorit från det klassiska julbordet som jag alltid kunnat få tag på, var jag än befunnit mig i världen. Jag har aldrig befunnit mig i något arabland över jul (en planeringsfråga!) men jag minns en flygtur från Muscat i december 2000, när en arabisk man klädd i traditionell jellaba och kaffiyeh kom ombord på det nästan tomma planet, och hans Nokia-telefon satte igång sitt Jingle Bells strax före take off… ja, då tänkte jag att nu är fan lös, och man slipper inte undan ens i Oman! Advent sammanföll med ramadan det året, och jag hörde några västerländska medresenärer kommentera moskéernas ”juldekorationer” – och smålog för mig själv.

Frågan om ett politiskt korrekt julfirande debatteras också i år. Förra året fanns inga kristna motiv på de brittiska frimärkena, och julkort med sådana var svåra att få tag på i vanliga affärer. Detta medförde protester – och givetvis att bokhandlar med kyrklig anknytning sålde slut på sina lager. Muslimska organisationer var rädda för att folks ilska skulle komma att drabba dem, så de skrev på upprop om att bevara de kristna symbolerna och julfirandet…

Det som skiljer Storbritannien från Sverige i frågor som berör den farsot som kallas ”politisk korrekthet”, är inte så mycket frågorna som sådana, utan att folk här inte är lika väldresserade och benägna att springa åt samma håll samtidigt. Och vad åstadkommer man egentligen med att ändra namn på saker och ting? Christmas decorations kallas numera i officiella sammanhang ”festive decorations”, och Christmas season har fått bli ”festive season”, etc. Parlamentets officiella julkort ersatte det traditionella ”Happy Christmas!” med ”Seasons Greetings!” förra året, och jag såg en kolumnist som ilsket frågade: And what are we supposed to say when we meet someone? ’Happy Seasons Greetings’?

På svenska medför ju själva begreppet inte några komplikationer, eftersom vi behållit den förkristna beteckningen ”jul”. Jag antar att de flesta idag uppfattar ”jul” som något specifikt skandinaviskt, men vi delar faktiskt den traditionen med engelsmännen… Det gammalengelska ordet ”geóla” är en direkt motsvarighet, och innan den engelska julen blev till Christmas, firade man Yuletide i tolv dagar.

Så nu har jag kokt mina grisfötter – ja, egentligen gjorde jag det redan igår, efter att ha inhandlat en flaska grappa. Något mer behöver jag egentligen inte.

Det är märkligt vad lite man egentligen tycker sig behöva när man blir äldre!

Så får jag till sist tillönska de läsare som funnit tid att titta in på min sida

Happy Christmas! – Happy Yuletide!

Till sist några av årets brittiska julfrimärken:

P.S. Mitt på julaftonen är jinglebellsprognosen lovande - hittils bara tre takter innan jag snabbt smet ut genom de automatiska dörrarna på Morrisson's supermarket!

söndag 16 december 2007

Berättelsernas värld


Att idag försöka beskriva den värld som var min som femåring vid mitten av femtiotalet är nog omöjligt! Vårt liv har förändrats så fullkomligt under de femtio år som gått, att jag tvivlar på att mina barn kan uppleva detta som något annat än en saga.

Nu bodde vi ju inte i Stockholm eller Göteborg, utan i en mycket liten by i södra Lapplands skogsland, och även i denna isolerade miljö var nog vårt hem ett av de allra mest isolerade. Vi hade telefon – en sån där svart sak med vev på sidan – som kopplades upp manuellt via en växel i en grannby. Vårt nummer var ”4”. Någon radio hade vi inte, och TV fanns inte ens som begrepp i vår värld – för att inte tala om datorer och Internet, förstås! Men jag visste vad en radio var, eftersom morfar hade en sådan där hemlighetsfull pratande låda, med ett lysande grönt öga. (Jag minns den där mässande rösten som läste väderleksrapporten.)

Det fanns tidningar, men de intresserade mig inte ännu. Några sagoböcker kommer jag inte ihåg, och jag tvivlar på att vi hade några sådana. De fåtaliga barnböcker som förekom, innehöll berättelser ur Bibeln. Jag kommer ihåg en sådan bok. Den hette ”Pojken i templet” och var en illustrerad återberättelse av historien om Samuel i Första Samuelsbokens 3 kapitel.

Samuel var akolyt i templet under profeten Eli, och det berättas att han väcktes av att Gud kallade på honom på natten. Pojken trodde att det var Eli som ropade på honom, så han inställde sig hos profeten, som sa till honom att han inte hade kallat på honom, utan att han skulle gå tillbaka och lägga sig. Historien upprepar sig, och profeten inser, när pojken kommer till honom för tredje gången och säger: ”Här är jag, du ropade ju på mig!” att det är Gud själv som kallar på pojken. Profeten skickar tillbaka pojken igen, och säger till honom att om han hör rösten igen, så ska han svara: ”Tala Herre; din tjänare hör!”

Fortsättningen av berättelsen intresserade mig inte! Men vi bodde ju på sätt och vis också i ett ”tempel” - även om det var ett enkelt kapell byggt av trä och målat med Falu rödfärg - och jag var en liten pojke som inte kunde låta bli att göra vissa kopplingar. Kunde man bli väckt av Gud på natten? Jag gjorde mig beredd, och memorerade vad man skulle svara.

Men Gud lät mig givetvis sova ostört genom hela min barndom…


I min barndomsvärld fanns inte många bilder. De flesta hemmen i byn hade nog det där trycket med Jesus som sitter på berget och ser ut över Jerusalem. Och så den obligatoriska bilden av skyddsängeln som följer med några små barn i utsatta situationer. Den fanns i olika varianter, och den med bron som saknar en planka hörde till de vanligaste.

Och så fanns ju Dorés bibel.

Mitt förhållande till Dorés bibel går så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag tröttnade aldrig på att titta på de otaliga etsningarna. Väldigt många var otäcka, men det fanns bara en som jag inte ville se! Jag hade sett den en gång, och ville inte se den igen.

Det var bilden av barnamorden i Betlehem. Jag visste ju att den kom strax efter bilden av Jesu födelse, så när jag kommit till den, kikade jag försiktigt på nedre hörnet av följande bilder, tills jag hittade den där otäcka bilden – och vände två blad!

Det var särskilt den här detaljen med barnen som spetsas på svärden, som jag tyckte var outhärdlig! Men också den nedre delen av bilden, där mödrarna försöker skydda sina barn med sina egna kroppar, tycket jag var hemsk. (Hela bilden finns här.)

Inte ens bilden av döden till häst, med hela följet kunde tävla med den i otäckhet!

Frågan om "fiktion" och "verklighet" fanns inte, men "tid" och "rum" fanns; dvs. jag visste att vissa händelser inträffat på en annan plats än där jag befann mig, och att de otäcka händelserna som skildrades i Bibeln hade inträffat för länge sedan - även om Bibeln också innehöll bilder av sådant som skulle komma att ske i framtiden.

För mig blev detta en del av berättelsernas värld. Den låg i huvudsak bortanför horisonten och utanför min personliga erfarenhet, och den innefattade platser jag hört talas om - som Afrika - och dit ville jag resa!

_________________________________________