söndag 11 november 2007

Himlens förmak


Det var på ett skivomslag som jag för drygt 20 år sedan först såg en bild från Westminster Cathedral. Omslagsbilden visade en del av mosaiken i the Chapel of the Blessed Virgin, på bilden ovan.

På skivan fanns bl.a. Gregorio Allegris Miserere mei (psalm 51), som jag då hörde för första gången. Detta niostämmiga mästerstycke blev genast min favorit, och det förvånar nog ingen som känner mig att Westminsterkatedralen var det första ställe jag sökte upp när jag kom till London. Den ligger på Victoria Street, tio minuters promenad från Houses of Parliament – man ser det väldiga tornet på långt håll!

Katedralen är hundra år gammal, och byggd på en plats som först var begravningsplats under stora pestepidemin 1664-66, då ca 75 000 av Londons uppskattningsvis 460 000 invånare fick sätta livet till. Sedan byggdes här ett fängelse, och då fängelset revs 1883, köpte kardinal Manning platsen. Hans efterträdare kardinal Vaughan satte genast igång projektering av katedralen 1894, och redan 1895 lades grundstenen till katedralen. Efter åtta år kunde sedan byggnaden tas i bruk. (Den första gudstjänsten var kardinalens begravning. Arkitekten dog redan ett år innan.)

Kardinal Vaughan ville ha en katedral i nygotik, men arkitekten John Francis Bentley menade att ett nybygge i gotisk stil hela tiden skulle komma att jämföras med den äkta gotiken i Westminster Abbey, och rekommenderade en byggnad i bysantinsk anda, som dessutom skulle kunna uppföras på kortare tid och bli mycket billigare…

Arkitekten hade bra argument, och han fick som han ville, och resultatet blev den byggnad vi ser idag. Exteriören är kanske väl mycket spettekaka, enligt min mening, men interiörerna av mångfärgad italiensk marmor och med många ekon från Ravenna är betagande!

Det stör mig inte alls att byggnaden är ofullbordad! Bentley hade tänkt sig ett tak som var belagt med mosaik, men nu är det målat i en mycket mörk, gråblå färg, och de mosaiker som kommit på plats efter hundra år finns i de tolv kapellen (inklusive kryptan).


Det mörka taket ger särskilt på kvällen en upplevelse av att man sitter under bar himmel, och det är en känsla som tilltalar mig!


Men det är inte byggnaden i sig som lett till mitt val av rubrik, utan innehållet!

Detta är en plats där kyrkans musikaliska arv förvaltas med kunnighet och kärlek, och man kan gå in varje dag och delta i mässorna – eller bara lyssna på musiken, som är i absolut världsklass! Här sjungs Monteverdi, Palestrina, Cavalli, Gabrieli, Lotti och Victoria – för att bara nämna några! – liksom de engelska storheterna från den elisabetanska eran, Byrd, Tallis, Taverner, Tye.

Katedralen har en körskola för 150 pojkar från 8-13 år, och detta är givetvis förutsättningen för att man ska kunna upprätthålla standarden – och repertoaren! Det är en musikalisk orgie som aldrig tar slut! Och allt är givetvis gratis – inklusive syndernas förlåtelse!


_________

Blogger låter mig inte bestämma formatet på bilderna, utan krymper dem så att de passar i textspalten. Jag har därför gjort en annan sida där bilderna visas i stort format. Här är den!

Och här är en länk till Westminster Cathedrals hemsida!

Så, tvärs över gatan ligger puben The Cardinal - this is London, after all!


2 kommentarer:

Anonym sa...

Har själv aldrig varit i Westminster Cathedral, inte ens sett den på bild. Håller med om att den kanske inte är så remarkabel till det yttre, men inne ser det ju ut som det ska.
Passar på att tacka för cd-musiken som du gav mig, delvis med den kör som du med rätta skriver så berömmande om. Även skivan med Sara Mingardo var strålande.

Carl Jacobson sa...

Nu är ju givetvis intre en enda körmedlem kvar från den där inspelningen från 1983, men standarden är densamma. I påskas hörde jag för första gången Allegris stycke "live", och jag kan inte säga vilken av versionerna som är bäst. Men det var ju under mina år på landet som jag fick tag på den där skivan, och jag spelade den ofta för korna. Jag vet inte, kanske saknade jag lite inramningen med de lugnt idisslande korna där i katedralen?