söndag 28 oktober 2007

Att vara kär - och liten


Det var på söndagsskolans sommarfest som jag träffade henne första gången, och blev förälskad! Jag hade givetvis träffat flickor förut, och några hade jag väl känt en hemlighetsfull dragning till. Men det var där på sommarfesten hon uppenbarade sig!

Hennes familj hade flyttat in till byn och bodde i ett ensamliggande hus vid kanten av vår tjärn. Familjen hörde inte till församlingen, och flickan gick inte i söndagsskolan, men man hade inbjudit henne till festen – troligen med baktanken att hon skulle komma tillbaka när man startade igen till hösten.

Jag kommer givetvis inte ihåg hur flickan såg ut, och jag tror inte att jag någonsin känt till hennes namn. Vad jag minns såg jag henne vid två tillfällen – på festen inne i kapellet, där vi bodde på övervåningen – och vid ett senare tillfälle på gårdsplanen utanför. Jag vet inte, kanske var det bara en gång vi sågs; det kan vara två minnesbilder från samma tillfälle.

Men jag mins när hon kom in genom dörren till kapellet! Hur jag tittade över axeln och såg denna flicka för första gången. Och sedan glömde det mesta av vad som försiggick runt omkring mig. Jag fortsatte att titta över axeln…

På den andra minnesbilden står vi mitt på grusplanen framför huset med våra mammor. Jag är alldeles varm inuti, och blyg – och överväldigad! Vi gömmer oss bakom våra respektive mammor, och försöker titta på varandra i smyg… Våra mammor pratade och pratade, och jag ville inte att det skulle ta slut! Vi sa aldrig ett ord till varandra, men att förälskelsen var ömsesidig har jag aldrig för ett ögonblick tvivlat på!

Flickan hade en fånig mössa av det slag som kvinnor tycker om att sätta på små flickor: just den här hade broderier och ett par påsydda öron. De var av typen katt eller rävöron – två trianglar som stod rakt upp på skulten – och eftersom mössan var röd, beslutade jag mig för att det var en räv. Jag skulle komma att minnas henne som ”flickan med rävmössan”!

Man kunde se skorstenen på deras hus från vårt köksfönster på andra våningen, och jag satt på köksbordet och tittade på skorstenen och drömde! Vad drömde jag om? Det vet jag inte!

Jag kan inte med säkerhet fastslå vilket år det var, men sannolikt var det den sommaren som vi flyttade från byn, då jag var fem år.


När jag läser skildringar av tonårsförälskelser, eller mera vanligt förekommande – ser filmer med sådana motiv, tänker jag ofta på mina barndomsförälskelser. Jag kan inte erinra mig att jag läst någon skildring av sådana! Varför vet jag inte. Kommer folk inte ihåg sin barndoms kärlekar, eller tycker man, när man väl blivit vuxna, att de är ointressanta?

För mig var flickan med rävmössan en kort men intensiv förälskelse, som skulle följas av en rad av andra genom hela min barndom. När jag så småningom började skolan, visste jag genast att det fanns tre flickor i klassen som jag gillade, och att de övriga inte intresserade mig. De tre skulle följa mig genom skolåren, och deras respektive rangordning i mitt hjärta skulle variera från tid till annan, men de hängde alltid med. När jag blivit 13 och vi flyttade över till realskolan, skulle de hamna i en parallellklass, men de fanns ändå med i bakgrunden. Och när vi började gymnasiet hamnade vi återigen i samma klass…

Och den här historien slutar precis här – som vanligt i mitt liv – med att jag flyttar!


Jag har inga foton från de där tidiga åren i Bäverträsk.

På bilden är jag 9 år, tror jag.

_________________________________________________

söndag 21 oktober 2007

Om hemliga rum



Jag var mycket liten, när jag först hörde historien om en man som köpt en sekretär på auktion och hittat en förmögenhet i ett lönnfack. Historien berättades, som jag minns den, som att det var en händelse som just inträffat någonstans i närheten; d.v.s. i södra Lappland i tidiga femtiotalet. Källan var väl någon tidningsnotis antar jag, och möjligen var historien en sådan där vandringshistoria av okänt ursprung.

Men små barn fascineras av tanken på lönngångar, hemliga rum och lönnfack, och jag gillade berättelser som innehöll sådana ingredienser när jag några år senare började läsa böcker på egen hand.

Ord har ju också sin historia och sina öden, och inte vet jag precis hur latinets secretum (något dolt) blivit secretarius (sekreterare) och vandrat in i franskan som secrétaire, vilket sedan spillt över på sekreterarens skrivpulpet och fortsatt till engelskan (secretaire) och till tyskan och svenskan som ”sekretär”.

Och här börjar ju ordets etymologi se ut som en tanke, för att en sekretär ska ha ett lönnfack är ju allmänt bekant! Men frågan om vad som är hemligt med sekreteraren är ju fortfarande olöst.

Nå, de här tankarna föranleddes av min läsning nyligen av Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit, som gett upphov till många funderingar och besynnerliga skrattanfall där jag vandrar gatan fram här i London…

En god roman har ju många lönnfack eller hemliga rum, och Torgny Lindgrens roman verkar ha flera än vanligt, och flera veckor efter min första läsning av boken, har den fortfarande inte lämnat mig!

Givetvis är det också Torgny Lindgrens fel att jag tillbringat ett par eftermiddagar med att försöka hitta information på Internet om några av min barndoms byar – med överraskande klent resultat!


Jag började med Google Earth, och efter lite trixande hittade jag min barndoms by Bäverträsk. Men bilden var fullständigt ofokuserad och liknade mest en algblomning i Östersjön. Morfars by i Västerbotten hittade jag genast – men med samma resultat!

Jag kan lätt hitta alla platser i världen där jag bott en tid eller annan, och mitt senaste hem i Bangkok syns så tydligt på satellitbilden att jag tom kan se fönstren på fasaden. Men på något sätt verkar barndomens byar vara utraderade.

Så jag googlar på ”Bäverträsk” – och får upp två gamla nyheter från Västerbottens-Kuriren: den första om en trafikolycka, och den andra om en brand.

Jaha. Det är väl så som det är med lokaltidningarna!

Så hittar jag en hemsida till en intresseförening, men den säger sig vara ”under uppbyggnad” och uppdaterad den 4 jan 2003… Här finns dock bilder av två gamla timrade hus – bagarstugan och byastugan - den senare uppenbarligen den byggnad som brunnit ner enligt tidningsnotisen. Man sägs kunna hyra dessa hus för hundrafemti kronor natten ”inklusive ved”, men det finns ingen kontaktadress…

Lycksele kommuns informationssida säger dock att bokbussen stannar i byn en torsdag varje månad, så några bofasta måste rimligen finnas kvar. Annars kommer väl den utflyttade generationen tillbaka för älgjakten, antar jag.

Sandfors, morfars by i Västerbotten, ger ungefär samma resultat. Också här hittar jag en ”intresseförening” som dock visar sig vara knuten till en annan by med samma namn.

Någon har lagt upp byn på Wikipedia, där man anger att byn har 106 innevånare. Byn kallas ”småort”. Jaha. Så by eller samhälle duger inte längre. Det ska nu vara småort. Det är också all information som finns på sidan. Skellefteå kommuns hemsida meddelar att det finns två lediga tomter i byn, och det lockar mig till skratt. Men Sandfors är givetvis en sån där lite större by vid en genomfartsväg, och det betyder ju vanligen att man klarar sig hyfsat – på de mindre, mera avlägsna byarnas bekostnad.

Jag hittade alltså inte någon bild från Sandfors på nätet, men här kommer nu den första!

Det är morfars hus, en sommardag i början av femtiotalet. Bilden kan dateras genom att den gamla bron fortfarande finns kvar. När den nya bron byggdes, höjdes vägen, och bron fick fantastiska stödmurar av huggen natursten, som måste ha kostat en förmögenhet!

Bäcken syns inte på bilden, men bron indikerar ju var den finns. Den flyter från norr (till höger på bilden) förbi huset en bit, och svänger sedan österut för att passera just bakom verkstan, vedbon och dasset.

Ett lågsniffande flygplan var givetvis en sensationell händelse vid femtiotalets början, och det har lockat ut en hel del folk på vägen. Den lilla battingen framför farstutrappan – just vid kanten av den stora mattan av kamomill – skulle kunna vara jag.

Här hos morfar var jag mycket lycklig!

Jag var fem år när vi flyttade från Bäverträsk. Vi flyttade inte söderut – vi flyttade fyrtio mil norrut, till Malmberget, en bit norr om polcirkeln.

Jag har ett mera kluvet förhållande till den platsen, delvis beroende på att det var här jag levde de tidiga tonåren, antar jag. Att vara tonåring är nog aldrig lätt – det har jämförts med ett konstant tillstånd av snuva! Och för mig var det den tid då mitt absoluta utanförskap blev plågsamt påtagligt.

Malmberget är ju inte någon liten by, utan ett samhälle med en befolkning på bortåt 6 000 - eller ungefär hälften av vad det var när vi bodde där för fyrtio år sedan.

Och när jag söker bilder på nätet av den plats där vi bodde i hela tolv år, är detta den första bilden jag hittar:

Den fick mig också att skratta! Bakom detta stängsel finns vad som malmbergarna lakoniskt kallar ”gropen”.

Precis som Baghdad har ju Malmberget en grön zon mitt i stan, och skillnaden är väl närmast att i Baghdad är det den plats där regeringen gömmer sig, medan man i Malmberget har varit radikala och sprängt bort hela skiten! Där rök huset vi bodde i, mina två skolor, Folkets Hus med biblioteket, badhuset, och mycket annat.

Google Earth visar knivskarpt bilden av gropen och den gröna zonen, där gatunätet är det enda som indikerar att området varit bebott. Rivningarna har spridit sig långt bort ifrån hålet, av skäl som är okända för mig.

Så hamnar jag på den hemsida som tillhör ”Malmbergets Församling”. Malmbergets församling har endast en kyrka, står det. Och att den invigdes 1944.

Nu visste vi givetvis redan tidigare att Svenska kyrkan har en postmoderistisk attityd till begreppet sanning, men varför man lägger upp en så uppenbar osanning – eller orimlig tolkning! – begriper jag inte! Jag vet inte precis vilket år kyrkan byggdes, eftersom det var efter 1967, då vi flyttade. Men jag minns att det sades att man skulle bygga en kopia av kyrkan – som låg i det som skulle bli den gröna zonen, precis på kanten av hålet, som jag bedömer det.

Har man då inte invigt den nya kyrkan – kopian? Har Svenska kyrkan kanske en rit genom vilken man kan flytta vigningen av den gamla kyrkan till kopian?

Och här landar jag hos Torgny Lindgren igen! I en av de finurligare passagerna i boken berättar en bybo om det gamla bönhusets avkristning: en modern pastor från kusten hade kommit i en Porsche och utfört de nödvändiga riterna, som i sammanhanget blir ett slags omvänd exorcism – att driva ut den helige Ande, så att lokalen ostört kan användas för festen efter älgjakten och pokerspel på söndagarna - utan risk för inblandning av den helige Ande…

Här finns dikotomin kustland – inland, där kustlandet representerar stad, synd, och statsmakt; ett vi och dom som tar sig sitt mest extrema uttryck i föraktet för mannen som bara kallas Stockholmaren.

Det är också följdriktigt, att när den sista församlings- medlemmen avfaller, så är det inte genom någon ateistisk predikan, utan genom att hon plötsligt får tillgång till en större summa pengar. Det ger henne tillfälle att ge sig av till kusten och prova på alla de syndiga fröjder som hon föreställer sig att man bara kan uppleva i stan…

Dagens sista bild visar midnattssol över Malmberget. Den växande gröna zonen med gropen syns tydligt.

Otaliga gånger under år som gått har jag återvänt till Malmberget i mina nattliga drömmar, och träffat människor som rimligen måste vara längesedan döda. Och så vaknar jag, osäker på om jag varit tillbaka eller inte…

Först när jag är riktigt vaken, vet jag att jag inte har varit tillbaka.

_________________________________________________


lördag 13 oktober 2007

En barndomsvärld sedd i en skrattspegel


En gång när jag kom hem till mina föräldrar, medan de fortfarande bodde kvar i morfars hus i Västerbotten, mötte jag som vanligt mamma i köksdörren. Hon fnittrade något nervöst, och sa:

– Jag vet inte vad som tagit åt pappa. Ett tag var jag riktigt orolig – jag trodde att han hade blivit tokig på riktigt!

Pappa hade stängt in sig i vardagsrummet på botten- våningen, och lyssnade på gamla bandupptagningar av sina egna predikningar. Och skrattade!

Han skrattade inte bara lite – han skrattade hejdlöst och oavbrutet!

När han så småningom kom ut, var det med ett klurigt uttryck i ansiktet och ett leende på läpparna. Han kommenterade aldrig vad det var som han funnit så oemotståndligt skrattretande, men att erfarenheten varit upplyftande var det ingen tvekan om!

Pappa hade ju varit i frälsningsbranschen hela sitt vuxna liv, och även om just de åren i Sandfors utgjorde en paus i den verksamheten, så var det inget som indikerade att han var på väg att förlora tron. Tvärtom. Han skulle leva i drygt 20 år ytterligare, och dö 87 år gammal ”i tron på sin frälsare”, som det brukade heta i dödsannonser och på gravstenar förr i världen.

– Men tron är ju inte en viljeakt, sa jag till honom många år senare. Man kan ju inte bestämma sig för att tro – tro är ju ohjälplig, något man drabbas av ofrivilligt – ungefär som snuva!

Det gjorde honom mycket upprörd. Han hade minsann fått kämpa för sin tro, sa han, och den hade sannerligen inte kommit som någon snuva!

Hur nu hans tro var konstruerad vet jag inte, men nog förefaller det mig som Torgny Lindgrens fiktive predikant i Norrlands Akvavit, har rätt när han säger att frälsta eller avfällingar – alla är de troende! – och att för vissa höll frälsningen endast några veckor…

Jag minns ju från min barndom ett antal personer som var på ett slags rotationsrutin. Efter en tid i församlingen var de tillbaka i sina gamla liv ”ute i världen” – bara för att ”komma tillbaka” vid nästa väckelsekampanj. Det var som om dessa människor behövde gå ut och hämta en nypa luft emellanåt, men deras tro i sig var det knappast något fel på. Det var de pietistiska renlevnadsidealen de hade problem med.


Det är ju lite märkligt det här, när man har levt så länge att människor som korsat ens väg redan hamnat i historie- böckerna, och deras biografier har gått på rea för åratal sedan. Till detta kommer nu att människor man minns eller har känt kliver in och rumsterar i diverse romaner, med namn, adress och titel.

Det började med P.O. Enquist och Lewis resa. Där var det ju Lewi Pethrus själv, förstås, men halvvägs genom den tjocka boken stötte jag på ett tidigt barndomsminne: Napoleon Bjuhr.

Jag minns honom som en gammal man från en plats som heter Lingonbacken – en sådan där plats långt bortom ingenstans, som då i början av femtiotalet fortfarande hade ett gammalt kapell eller bönhus där folk samlades. Det var en solig vårsöndag, och jag mins att de vuxna försökte skydda honom från oss barn, eftersom han var gammal och inte ansågs ”orka med” barn. Men jag och mina syskon plockade fjolårslingon åt honom. Han var en sådan där gamling som barn älskar, och föräldrarna hade inte en chans att blockera tillträde! Det sades om den mannen att han hade valkar på knäna, eftersom han tillbringade så mycket tid i bön.

Det var ju långt före TV, och sekularisering var väl knappast ens ett begrepp ännu. Vi hade inte ens radio på den tiden. Världen hölls på avstånd!


Norrlands Akvavit är en liten och skenbart mycket enkel roman, som jag genast går vilse i! Miljöer, platser och människor, fiktiva eller ej, är som hämtade från min barndoms värld, och skildrat med ett så träffsäkert tonfall att det utlöser rena laviner av minnesbilder och associationer i mitt medvetande! Människor som egentligen inte hör till berättelsen kliver oupphörligen in och pockar på uppmärksamhet, och det ger mig en ganska splittrad första läsning. Men jag vet inte – kanske hör dessa människor ändå dit? Kanske har de också rätt till en plats i berättelsen? Jag tror inte att Torgny Lindgren misstycker!

Historien om den gamle predikanten, som för att få frid med sitt samvete, på gamla dar återvänder till platsen för sina väckelsemöten femtio år tidigare, i syfte att omvända folket tillbaka, eftersom han nu insett att han hade fel och att det inte finns någon Gud - den historien är helt fantastisk. Men Torgny Lindgren får den att framstå som trovärdig och närmast självklar!

Och predikanten som blivit 84 men inte anser sig vara gammal, kommer tillbaka och finner att hans församling med några få undantag ligger samlad på kyrkogården, och att bygden sakta dör med de gamla.

Och att hans budskap är ingen intresserad av.


Och efter att ha läst boken undrar jag hur det egentligen kan komma sig att min väg aldrig korsat den där gubben Lindgrens.

For han iväg med sjubussen nån dag när jag tog tioöveråttan?

”En utflyttad gammal författare hade återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgsen skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.”

Den meningen finns på sidan 89 i romanen, och jag antar att det är en kommentar till några kritiker som uppenbarligen saknar erfarenhet av Västerbotten.

Vi andra som har rötter vid samma myrdiken har nog svårt att förstå den kritiken. Själv känner jag mig så hemma i hans historia att jag inte skulle ha blivit det minsta förvånad om också morfar eller pappa kommit stegande över någon sida!


måndag 8 oktober 2007

"Konst" och "liv"


Bilderna behöver väl egentligen ingen kommentar, och jag tror inte att pojken är släkt med mig - jag känner inte igen mamman! - men uppenbarligen delar han min passion för att utforska gränsområdet mellan "konst" och "liv".
_______________________________________

Att vara morfar - första försöket


Jag var alltså i Stockholm nyligen – det är ungefär så långt norrut som jag kommer mig numera – och detta att jag nu är morfar blev plötsligt en realitet!

Livet börjar ju med att man är någons barn, och fortsätter med att man är någons förälder. Och sedan kommer alltså detta med att man är morfar (eller farfar eller något). Och är man inte någons barn eller någons pappa (eller morfar) så är man förstås ett yrke. Endast undantagsvis är man sig själv, verkar det som.

Jag har alltid haft svårt med det där. Nej, inte med att vara pappa, men med detta att man alltid måste ha en etikett eller en titel som definierar ”vad man är”, vilken roll man förväntas spela socialt eller yrkesmässigt.

Det som gjort det extra besvärligt för mig är väl dels att jag haft så många yrken eller sysslor och trivts med att gå från det ena till det andra och därför aldrig identifierat mig med någon speciell yrkesroll.

Så jag brukar svara ”this and that” och att jag försöker fundera ut vad jag kan tänkas vara, men att jag inte kommit fram till något definitivt svar ännu.

Delvis är det också ett trovärdighetsproblem. Om jag börjar berätta vad jag gjort, hamnar jag mycket kvickt vid den där gränsen där man blir betraktad som lögnare…

Nu är jag i alla fall morfar, och det blir nog bra när man vant sig och kommit på hur man gör!

Här förväntas jag nog sätta in en bild på barnbarnet, men riktigt så förutsägbar tänkte jag inte vara, så jag sätter in en bild på mamman i stället. Den är den lilla, knubbiga, som just har badat och lindats in i den randiga handduken under brorsans överinseende – medan pappa som vanligt leker med kameran… i Laon, sommaren 1977.


Det har slagit mig, att trots att det verkar finnas böcker om allting, finns det nog inga handböcker som lär ut hur man är morfar, så antingen anses man mogen att lista ut det själv, eller också ses det kanske bara som ett slags rerun på detta att vara pappa? Dad lite, eller nåt ditåt.

Problemet är att jag har sån väldig respekt för ordet ”morfar”. Jag hade en sån fantastisk morfar när jag var liten, och för mig har ordet blivit ett slags hederstitel som jag omöjligt kan leva upp till.

Farfar skulle ha varit lättare. Jag har ärvt farfars namn, och jag träffade honom några gånger som liten, men vi hade obetydlig kontakt. Farfar bodde så långt borta – just utanför Göteborg – och begreppet blev snarast en konstruktion som nödvändiggjorts för symmetrins skull. Han var också en gammaldags patriark med 12 barn och otaliga barnbarn i omgivningen, så de där som bodde längst upp i Lappland gjorde väl inte så mycket varken till eller ifrån!

Somrarna hos morfar däremot; hans verkstad – och bäcken som rann runt tomten – det var min barndoms paradis! Fyra somrar, som jag minns, när jag var 5-8 år gammal. Sedan dog morfar. Och vi lärde väl oss så småningom att säga "åka till mormor" i stället, men bäcken förblev morfars. Morfarsbäcken. Jag vet inte om den har något namn där i bygden, men för mig och mina syskon heter den Morfarsbäcken.

Nu blir jag nog dessvärre en sådan där abstrakt morfar, är jag rädd. Det blir tyvärr ingen cykelverkstad och ingen bäck – jag får försöka komma på något annat i stället!

En enda bild har jag av Morfarsbäcken, och där är den nyblivna mamman med igen! Det ser ut att vara en torrsommar, och hon har troligen blivit fyra år. Och som livet slingrat och vridit sig, så var bäcken för henne hos farfar och farmor, när hon var liten.


Och hennes morfar? Nej, honom har hon aldrig träffat…

Så flyttade de två ut till en Mälarvik strax utanför stan, och strax var de tre. Och där hos dem tog jag den översta bilden, en tidig morgon, vid mitt första besök i april.

Och jag undrar, finns det någonstans en stad, som kan tävla med Stockholm när det gäller naturskönt läge?

Stockholm en sommarnatt – nej, det är oslagbart!

_______________________________________

torsdag 4 oktober 2007

Burma, längesedan, nu, och i framtiden


Tillbaka i London efter några dagar i Stockholm - mitt andra besök för året. Jag läser tidningarna på nätet och plockar med tjugo år gamla diabilder...

Förra gången jag var i Stockholm - i april - fick jag tillbaka en kartong som stått på min dotters vind i nio år. Jag hade givetvis glömt bort den, men då hon och hennes man just flyttat, hade den kommit fram, och till min stora glädje innehöll den bl.a. några hundra fotografier från en resa till Burma och Nepal för tjugo år sedan.

Så medan jag funderar på de senaste veckornas händelser i Burma, tittar jag på gamla bilder och minns hur det var. Jag har inte varit tillbaka till Burma, och jag vet att en hel del förändringar skett, men ändå: här är några bilder från 1987.

Den känsla som jag hade när jag kom till Rangoon, var att tiden stått stilla. Att klockorna stannat den dag som militärerna grep makten 1962. Jag hyrde en taxi som tog mig runt i staden - varje svensk raggares drömåk - en Chevrolet Impala frpån 1960! Så åkte jag runt och fotograferade...

Men när jag läser tidningarna och ser kommentarerna till vad som sker, inser jag att jag har mer gemensamt med general Sonthi i Bangkok än med ledarskribenten på Dagens Nyheter.

Sonthi says 'live with Burma'

The Burmese military regime is unlikey to reform anytime soon, Thailand's junta chief Sonthi Boonyaratkalin said on Monday, amid global outrage over a crackdown on pro-democracy protests in Rangoon.

"The military rulers have their own stance which is unlikely to change. Any pressure to let democracy take place in (Burma) is difficult," said Gen Sonthi, chairman of the Council for National Security in an interview with a local TV station. (Bangkok Post)

Nej, inte finns det grund för något större mått av optimism. Ledarskribenter på andra sidan jordklotet må drömma, medan folket i Burma fortsätter att leva under en terroregim som kanske har lärt sig att inte döda folk på öppen gata, utan att arrestera dem och transoprtera dem till fångläger från vilka inga bilder kommer ut.

Bangkok Post har uttryckt ungefär vad jag försöker säga i en ledare nyligen.