lördag 29 september 2007

Tankar en röd fredag


Gårdagens manifestationer för Burma på olika platser jorden runt visar hur dramatiskt världen påverkats av internets utveckling. Detta att människor som spontant reagerar på en händelse någonstans i världen nätverkar och utan att nödvändigtvis vara anslutna till någon organisation kan åstadkomma sådant som att folk klär sig i rött en dag!

Detta öppnar sannerligen nya möjligheter!


Även om vi inte fått se något massdödande på gatorna på 1988 års nivå, så betyder det väl bara att regimen nu blivit medveten om att vi har ögonen på dem. (Att man stängt av Internet indikerar ju också att man begripit detta.)


Min förhoppning är att Burma inte ska falla i glömska igen! Alla dessa människor - munkar och andra - som arresterats och förts bort till okänd plats: Glöm dem inte när den akuta krisen en dag är över och Burma försvunnit från förstasidorna!


Jag är givetvis inte den ende som har noterat frånvaron av kommentarer som att "religionen ska vara en privatsak" och att man "inte ska blanda ihop religion och politik"!

onsdag 26 september 2007

"Burmas väg till socialismen"


Jag hade just landat i Rangoon – det var i maj 1987 – och efter en hel del grubblande och diskuterande tullmännen emellan, hade man kommit fram till att jag nog kunde ta med mig mina båda kameror och en massa film utan att det behövdes några extra papper… (Jag brukar ha tur med tullarna!) Väl utanför ankomsthallen – där jag som sed var på den tiden, hade sålt mina två flaskor Johnny Walker med god förtjänst – hittade jag en taxi som såg ut som den hade hämtats direkt från bilskroten…

– Vart vill du åka? undrade chauffören.

– Till Strand Hotel, svarade jag, eftersom det var det enda hotell jag kände till.

Väl framme vid hotellet fick jag ett något svävande svar på frågan om de hade ett rum ledigt. Efter lite funderande kom de dock fram till att det fanns ett rum, men… air conditionern fungerar inte i det rummet – men det finns en takfläkt.

– Never mind, sa jag. Jag tar det!

Det visade sig givetvis när jag kom upp till rummet, att fläkten inte heller funderade. OK, sa jag till mig själv, jag ska ju bara vara här på natten, och jag kan ju ha fönstret öppet.

Det hade redan hunnit bli mörkt, och jag kände en dragning mot matsalen och fantiserade om en stor, kall öl och något läckert tilltugg.

Strand är ju ett av de klassiska hotellen i Sydostasien, och även om det var ganska förfallet vid denna tid, gjorde matsalen mig inte besviken. Menyn var också imponerande, och jag beställde genast en stor kall öl och inledde ett seriöst studium av menyn.

– Jag är ledsen, sa kyparen, men det finns ingen öl... Och när han mötte min oförstående blick, invecklade han sig genast i en lång förklaring om importkvoter för korn, och sa att årets kvot för ölbryggning redan var förbrukad, osv.

Så det fick bli mineralvatten. Och så försökte jag beställa mat – med snarlikt resultat! Efter att ha försökt med tre olika rätter, gav jag upp, och frågade i stället kyparen vilka av de otaliga rätterna på menyn som faktiskt fanns. Han pekade på tre, och jag valde en av dem.

Efter middagen tog jag en promenad, och konstaterade genast att det fanns andra restauranger i grannskapet. Jag gick in i den som låg närmast och frågade om de hade öl.

– Naturligtvis! svarade de – och såg på mig som om jag frågat något riktigt dumt!

– Men hur kan det komma sig att Strand Hotel inte har öl? frågade jag mannen – och fick min första lektion i burmesisk socialism:

Strand Hotel är statligt, fick jag veta, och bryggeriet är också statligt. Därför måste det statliga bryggeriet leverera öl till det statliga hotellet till ett fastställt pris. Och det är ingen bra affär för dem som sköter bryggeriet. Om de i stället säljer sin produktion till privata näringsidkare kan de ta ut ett högre pris och stoppa mellanskillnaden i egna fickor!

Klart som korvspad! tänkte jag, och insåg att den där föreläsningen om förbrukad importkvot för spannmål som jag fått från kyparen givetvis var den version bryggeriet gett hotellet som motivering varför de inte kunde leverera öl till dem.

Det var min första kväll i Burma, och när jag återvände till mitt hotellrum hade jag fått en hel del att fundera över. Jag kom ihåg den där frasen om ”Burmas väg till socialismen” – och undrade över när den egentligen togs ur bruk – och glömdes bort.

__________

Bilden av Sandamuni-pagoden i Mandalay, överst, är från mitt besök i maj 1987.

Och bilden nedan (som inte är min) visar munkar i Mandalay som demonstrerar i hällande monsunregn.


Da capo i Burma

När jag hittade denna notis i gårdagens Metro gav den givetvis upphov till en hel del tankar. Och som alltid när något händer på platser där man någon gång varit, så rörs det om i minnets bottenslam, och jag har givetvis drömt om Burma under den gågna natten.

Och vaknat upp med känslan att jag är på fel ställe!

Och jag vet givetvis att mina trogna läsare insett varför jag satt in klippet ovan: tolkningen av bilden är fullständigt fel! Den unge munkens protest betyder inte "vi har inget att äta!" utan "vi vägrar ta emot era matgåvor och nekar er möjligheten att på så sätt generera god karma!" (Jag har tidigare skrivit om det här!)

Brown politiska utspel menar jag också är fel. Militären har styrt Burma sedan 1962, och om man vill bidra till en demokratisk utveckling i Burma så ska man inte ytterligare isolera det redan mycket isolerade landet. Tvärtom! Dra in geronterna i internationellt samarbete och sätt fart på landets stagnerade ekonomi, så kommer friheten droppvis att sippra ned också till detta charmerande men hårt prövade folk!

Så vaknar jag till nyheten att den styrande klicken ännu en gång tagit till våld mot protesterna. Det hade jag givetvis väntat mig, men jag fortsätter att hoppas att vi ska slippa se en upprepning av tidigare massakrer!

En dag som idag vore det kanske bra att ha lite inflytande på generalerna?
___________________________________________

söndag 16 september 2007

"Freedom Tower" - update


Allt sedan den där dagen för sex år sedan, har diskussionen pågått om vad som ska göras med kratern som snabbt fick namnet Ground Zero.

Att återuppbygga de förstörda tvillingtornen uteslöts snabbt, men att besluta vad som ska byggas i deras ställe – ja, det vet man fortfarande inte efter sex år – bortsett ifrån den sorgliga, ensamma pinne som fått ärva namnet ”Freedom Tower”. (Jag kan inte låta bli att tänka på sagan om pojken och skräddaren!)

Den första arkitekttävlingen gav uppseendeväckande uselt resultat, och genast beslutades om en ny tävling, och den andra tävlingen gav upphov till flera intressanta förslag – bl.a. det som utsågs till vinnare, designat av Daniel Libeskind.

Det var ett elegant förslag – och min personliga favorit: en grupp av byggnader med sluttande tak och intressanta facetter, placerade i en båge runt ett något högre torn med en väldig spira.

På bilden presenterar Libeskind (i mitten) sitt vinnande tävlingsbidrag.

Men sen kom säkerhetsexperterna in i processen, och de lade snabbt in sitt veto!

Den byggnad som fick namnet Freedom Tower in defiance innan den ens lämnat ritbordet har sedan ersatts med en helt annan byggnad (till vänster på bilden överst) som klart demonstrerar att myndigheterna inte lyckats komma över sin fruktan:

The new design attempts to address the NYPD’s concerns with its 200-foot-high reinforced concrete blast resistant base, which will contain the Freedom Tower’s 80-foot tall lobby and three of its mechanical floors. The base of the tower, which was originally to be clad in polished steel and titanium like 7 WTC, will now be covered in “rolled and sculpted glass”. The base will have no windows except for several tall narrow ones which will be placed a minimum of 25 feet above the ground.

(Citat från http://skyscraperpage.com. De övriga byggnader- na på bilden överst är bara de senaste av många olika förslag.)

Myndigheterna presenterar newyorkborna med 60 meter hög bunker som symbol för deras frihetskärlek! Att först politisera projektet och ge det symbolställning, för att sedan av ”säkerhetsskäl” fega ut och ersätta det med en helt annan byggnad är i mina ögon rätt pinsamt!

Freedom Tower sägs bli ”en av världens högsta byggnader” i det officiella presentationsmaterialet.

Det snällaste man kan säga om detta påstående är att det är en väldig överdrift!

Byggnaden kommer att ha 82 våningar (mot 110 i de förstörda tornen). Men för att resultatet inte ska se alltför snöpligt ut, har man sträckt ut byggnaden, så att takplattformen hamnar på samma höjd som på den tidigare byggnaden: 417 meter. Och så planerar man en väldig spira på toppen.

Detta är ett vanligt knep i den prestigefyllda jakten på höjd och höjdrekord. Detta att inkludera en spira som är en del av byggnadens konstruktion – i motsats till diverse master o.d. – och på så sätt öka den totala höjden.

När det gamla World Trade Center stod klart 1972 så var det med sina 110 våningar och 417 meter rekordhållare i två år – tills Sears Tower i Chicago stod färdigt, med samma antal våningar, men ytterligare 23 meter i höjd. Det rekordet stod sig i hela 24 år, tills Petronas Towers i Kuala Lumpur var färdigbyggt 1998.

På bilden nedan kan man genast se vad som hänt: Petronas Towers har endast 88 våningar, och takhöjden är 400 meter, men de där koniska takprydnaderna med sina spiror gör att den ändå har räknats som högre än Sears Tower (till höger).


Om man sedan accepterar detta sätt att räkna är kanske en smaksak! (Själv gör jag det inte!)

Som jag ser det finns det två självklara sätt att mäta en byggnads höjd: man räknar antalet våningar, eller man mäter höjden till taket. Resten är nonsens!

Sears Tower har alltså behållit sitt rekord mätt i antal våningar, tills Burj Dubai för några månader sedan passerade 110-våningsgränsen.

Freedom Tower har kanske symbolvärde, men som arkitektur finner jag det enbart snöpligt!

The Chicago Spire som är under uppförande och som beräknas vara färdigt om tre år har däremot kvalitéer. Det är – så som en skyskrapa bör vara! – en skulptur att betrakta på avstånd. Med sina 150 våningar och dryga 600 meter blir det med god marginal USA:s högsta byggnad.


Internationellt har dock Burj Dubai utlöst en ny jakt på rekord som saknar tidigare motstycke. Byggnadens slutliga höjd har inte offentliggjorts, men det står klart att höjden blir över 800 meter, och redan finns andra projekt på ritborden runt om i världen som spränger kilometersvallen!

Mer om detta senare!

Update:

Jag borde nog ha kollat skyscraperpage. com (som jag länkat till) innan jag publicerade detta inlägg! Det visar sig att skräcken har lagt sig något hos myndigheterna, och i den senaste revideringen av projektet är antalet våningar 108. Höjden är oförändrad, men man har väl insett att det vore ett oerhört slöseri med en genomsnittslig våningshöjd på ca 5 meter.

De övriga byggnadernas status för närvarande är något oklart. Viss information tyder på att markarbeten påbörjats för byggnaden med de fyra "diamanterna" på taket, medan skyscraperpage (som vanligen är välunderrättad och uppdateras kontinuerligt) fortfarande anger bygget som "proposed".

__________________________________________

tisdag 11 september 2007

En sån där dag man inte glömmer!


Den 10 september 2001 skulle jag ha flugit från Dubai till Colombo och sedan vidare till Bangkok. Men planet till Colombo var för ovanlighetens skull fullt till sista plats – också i business class – och jag fick återvända till Golden Falcon Hotel, tillsammans med mitt sällskap, i väntan på nästa plan som skulle gå tidigt på morgonen.


När jag en dag som idag tittar i min dagbok för denna dag, finner jag denna passage från den kvällen för sex år sedan:

In the evening Martin says something about Islām and Nazmy starts talking about Western miscomprehensions… I’ve never discussed religion much with him – basically of course because I find it useless, and since we are doing business together since almost one year, it’s no point in offending him. But now I say to him, that these common complaints about ‘misun­derstandings’ are not misunderstandings at all, but our experiences of Islām.

It’s not what media writes, I said to him. In every major city in Europe people have neighbours who are Muslims nowadays, and It doesn’t matter at all what the Qur’ān says, in the real world we meet Muslims all the time, who feel they can cheat, steal, rob, commit adultery and rape and even murder, as long as they show God their butts five times every day and don’t eat pork. And we think it’s silly! What kind of God is it that they believe in, if the only thing he really cares about is what people eat?

I agree with you. Of course it’s silly, he says. And the Qur’ān even says that if you are invited to eat with neighbours that are non-Muslims, you should eat what’s given to you, and not ask what it is, so that you don’t offend their hospitality, but that if they tell you it’s pork, you should politely decline.

He goes on talking about what a tolerant religion Islam is, and of course he is correct – in theory! But the reality is very far from this ideal. Then he talked about the Qur’ān, saying he’s been told that the Arabic language of the Qur’ān is so beautiful, so that it must be a book of God.

How could a simple man as Muhammad have made it all up by himself?


I almost blushed, and to tell the truth I felt pity for him! This well-educated and devoted young Muslim knows about as much Arabic as I do, and he just believes what the stupid mullahs tell him! And they are stuffing the believers with crap all the time!

So I said to him:

– I’m quite familiar with the history of Islām and the Qur’ān since the years when I studied comparative religion at the university. And it’s an uncontested historic fact that the Qur’ān mainly was an oral tradition and existed in many conflicting versions, since the Arabic language hardly existed as written language in the time of Muhammad – and that the suras were gathered from those who knew them by heart, and whatever parts that had been written down was collected from all over the Muslim world, edited and released in its definitive version during the time of Uthmān, the third caliph. The process is described in some hadīths. Then the conflicting written material was burned, and the myth created that this is a single book received by Muhammad in its entirety, and in its present form.

If Muhammad received the Qur’ān, and it was written down according to his dictation – where is the original? I asked him.

He was stunned; he had never thought about it! And then I dropped it.

But then he went on talking about Islamic terrorism, and says that he believes CIA is secretly financing the Talibans and Osama bin Laden (Usāmah ibn Lādin).

It’s common knowledge that CIA supported, armed and trained the Talibans at the beginning, because they wanted them to fight the Soviet troops in Afghanistan, I said to him. But that was many years ago. But for what reason would CIA support Osama bin Laden today, I asked him.

To discredit Islām, he says.

But why would they want to discredit Islām? I asked him.

He had no answer for that, of course. It’s just a general feeling shared among Muslims around the world, that they are misunderstood, and that the West – and the US in particular – is hostile to their faith.

Then in the early morning we went back to the airport and caught the morning flight to Colombo.

________________________________________________

Efter att ha anlänt till Colombo och sovit några timmar, skriver jag texten ovan i min dagbok. Så hämtar jag dagens tidning utanför dörren. Det tar mig några ögonblick innan jag fattar att bilden jag ser på förstasidan inte är från någon hollywoodproduktion: New Yorks World Trade Center finns inte längre!


En timme senare kommer Nazmy över. Vi dricker te och pratar lite. Han är påtagligt skakad, och frågar mig:

Who do you think is behind it?

It’s Osama bin Laden of course, säger jag. He has this kind of terrorism on his agenda, and there is simply nobody else you can suspect.

How do you feel about it? frågar han sen.

I don't condone killing of innocent people, svarade jag. But I can appreciate the insult to an arrogant superpower!

I guess that's what we all feel, säger han.


På kvällen kommer han över igen med min biljett till Bangkok. På flygplatsen ser jag CNN. De har fått hjärnsläpp som vanligt när något stort inträffar, och det finns bara en nyhet – och den är redan mer än ett dygn gammal: man visar samma filmsekvenser om och om igen och tuggar om samma kommentarer med minimala variationer…

Men jag förstår varför man visar dessa filmsekvenser! De är absolut otroliga! Hollywood har aldrig varit i närheten av någonting så fullständigt förstummande!

It’s awesome! It’s a masterpiece of deconstruction!

______________________

Londons muslimska befolkning har ökat explosionsartat på senare år: från ca 600 000 år 2000 till 1,5 miljoner år 2006. (Statistiken som jag sett redovisar inte fördelningen mellan födda och invandrade.)

Jag försöker inte antyda att detta innebär 900 000 nya potentiella terrorister, men myndigheternas naivitet i sitt stöd till moskéer och islamiska skolor av olika slag har varit fullständigt häpnadsväckande!

Det finns ca 1 350 moskéer i Storbritannien. Av dessa är idag knappt hälften (ca 600) kontrollerade av Deobandi – den rigida islamiska skola i vilken talibanerna har sina rötter. Av de 26 statsstödda islamiska seminarierna kontrollerar de 17, och de utexaminerar 80% av de inhemska, brittiska mullorna.

Majoriteten av de brittiska muslimerna har sina rötter i Indien och i Barelwi – en sufisk riktning som är Deobandis absoluta motats: medan Deobandi förbjuder all musik och dans, utgör just musik, dans och poesi en central del av Barelwis tradition.

Barelwi kontrollerar ca 550 av Storbritanniens moskéer.

Två andra fundamentalistiska skolor kontrollerar ytterligare 90 av moskéerna.

Allt enligt THE TIMES.

_______________________________________