Zinkbaljan

Jag vet inte om mina barn har sett en zinkbalja! Den hör väl kanske till det arkaiska femtiotalet – tiden innan världen översvämmades av plastprylar i skrikiga färger – vart tog de sedan vägen?

Mitt första minne av att bada, var dock inte i en zinkbalja, utan i diskhon på en ytterst modern, rostfri diskbänk. Vi hade flyttat tillbaka in i huset, som pappa tillsammans med gubbarna i den lilla byn i södra Lappland hade byggt om under sommaren 1953 – en by som är så liten att Google Earth inte kan hitta den! – byn där jag levde de där åren när man får sina första minnen.

Zinkbaljan kom något senare, och var förknippad med morfars, och flyttningen norrut. Då var jag redan fem!

Zinkbaljor och tvättbrädor… att skrubba barn och handtvätta kläder! Jag undrar om dagens svenska barn ens begriper idén bakom en tvättbräda!

Men den lilla historien om zinkbaljan som jag vill berätta idag, handlar varken om tvätt eller bad, utan om att fiska! Det var en av mammas ”standards” – och jag älskade den!

Barn är ju, som de flesta vuxna – om jag förstått saken rätt, och ska tro Hollywood! – vi älskar historier som vi hört förut!

Så här kommer den – historien om byfånen:

En dag när byfånen satt med sitt metspö utanför sin lilla stuga, och fiskade i en zinkbalja, kom en av byborna förbi, och såg genast chansen att retas lite med honom:

– Nå, får du nå napp?

– Du är ju inte klok! svarade byfånen. Tror du man får fisk i en zinkbalja?

När jag var barn älskade jag den där historien, som gav byfånen sista ordet!

Varför älskade jag historien som gav byfånen sista ordet?