Göran Rosenberg har skrivit en något märklig kolumn på DNs ledarsida, i vilken han hävdar att ateismen är en ”sekulär religion”. Han har uppenbart irriterats av de båda böckerna av Richard Dawkins och Christopher Hitchens som sålt i häpnadsväckande upplagor.
Böckerna i sig är inte mycket att orda om, tycker jag. Dessa författare påminner mest om den obligatoriska pubplågan – den där mannen på kvarterspuben som känner sig kallad att föreläsa om livet och tillvaron varje gång han fått några pints för mycket!
Jag förstår alltså vart Rosenberg syftar, och mycket av vad han säger har jag själv tidigare skrivit om. Problemet är hans befängda terminologi!
Att ateism och nazism – för att ta två av Rosenbergs exempel – är ideologier och i viss mening trosföreställningar är en sak – jag skrev om det här! Jag har kallt dessa ideologier pseudoreligioner och religionssubstitut – och jag menar att jag kan försvara dessa benämningar – men att kalla dem ”sekulära religioner” förefaller mig både omöjligt och meningslöst. Det blir ungefär som att tala om ”torrt vatten”!
Sekulärt och religiöst är och förblir varandras oförenliga motsatser om orden ska ha någon mening, men Rosenberg är givetvis inte ensam om iakttagelsen att diverse politiska ideologier valt att låna riter och former från de religioner de avsett att ersätta. Mest tydligt var väl detta i Sovjetunionen, där porträtten av de kommunistiska skyddshelgonen Marx, Engels, Lenin och Stalin fick ta ikonostasens plats vid vigselceremonierna.
I Kina placerades det obligatoriska porträttet av ordförande Mao ovanför husaltaret, som på bilden ovan.
Så även om jag egentligen delar Rosenbergs uppfattning, så som jag förstår honom, så finner jag hans terminologi oacceptabel. Problemet ser ut att ha uppstått genom att han inte funderat tillräckligt över vad begreppet religion egentligen betyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar