torsdag 30 augusti 2007

Det finns inga sekulära religioner!


Göran Rosenberg har skrivit en något märklig kolumn på DNs ledarsida, i vilken han hävdar att ateismen är en ”sekulär religion”. Han har uppenbart irriterats av de båda böckerna av Richard Dawkins och Christopher Hitchens som sålt i häpnadsväckande upplagor.

Böckerna i sig är inte mycket att orda om, tycker jag. Dessa författare påminner mest om den obligatoriska pubplågan – den där mannen på kvarterspuben som känner sig kallad att föreläsa om livet och tillvaron varje gång han fått några pints för mycket!

Jag förstår alltså vart Rosenberg syftar, och mycket av vad han säger har jag själv tidigare skrivit om. Problemet är hans befängda terminologi!

Att ateism och nazism – för att ta två av Rosenbergs exempel – är ideologier och i viss mening trosföreställningar är en sak – jag skrev om det här! Jag har kallt dessa ideologier pseudoreligioner och religionssubstitut – och jag menar att jag kan försvara dessa benämningar – men att kalla dem ”sekulära religioner” förefaller mig både omöjligt och meningslöst. Det blir ungefär som att tala om ”torrt vatten”!

Sekulärt och religiöst är och förblir varandras oförenliga motsatser om orden ska ha någon mening, men Rosenberg är givetvis inte ensam om iakttagelsen att diverse politiska ideologier valt att låna riter och former från de religioner de avsett att ersätta. Mest tydligt var väl detta i Sovjetunionen, där porträtten av de kommunistiska skyddshelgonen Marx, Engels, Lenin och Stalin fick ta ikonostasens plats vid vigselceremonierna.

I Kina placerades det obligatoriska porträttet av ordförande Mao ovanför husaltaret, som på bilden ovan.

Så även om jag egentligen delar Rosenbergs uppfattning, så som jag förstår honom, så finner jag hans terminologi oacceptabel. Problemet ser ut att ha uppstått genom att han inte funderat tillräckligt över vad begreppet religion egentligen betyder.

__________________________________________

söndag 19 augusti 2007

Dricka ensam under månen


月下獨酌


花間一壺酒,

獨酌無相親;
舉杯邀明月,

對影成三人。
月既不解飲,

影徒隨我身;
暫伴月將影,

行樂須及春。
我歌月徘徊,

我舞影零亂;
醒時同交歡,

醉後各分散。
永結無情遊,

相期邈雲漢。


















From a pot of wine among the flowers
I drank alone. There was no one with me –
Till, raising my cup, I asked the bright moon
To bring me my shadow and make us three.
Alas, the moon was unable to drink
And my shadow tagged me vacantly;
But still for a while I had these friends
To cheer me through the end of spring....
I sang. The moon encouraged me.
I danced. My shadow tumbled after.
As long as I knew, we were boon companions.
And then I was drunk, and we lost one another.
...Shall goodwill ever be secure?
I watch the long road of the River of Stars.


Detta är nog den mest kända dikten av Li Bai 李白 (Li Bo): "Dricka ensam under månen" heter den i svensk tolkning av Alf Henriksson och Hwang Tsu-yu (som jag inte har tillgång till här).

När jag nu hittade den på kinesiska och i flera olika översättningar på nätet, kan jag inte låta bli att lägga in den också här!

Vem som målat bilden av poeten vet jag dessvärre inte!
_______________________________________

onsdag 15 augusti 2007

Om poesi och politisk korrekthet



Idag när jag var hos doktorn på en hälsokontroll, fann jag en pärm med dikter i väntrummet. Det var en rejäl samling, och samtliga var tryckta på två språk: originalspråket och en engelsk översättning. Sammanställningen kom från NHS – National Health Service!

Så medan jag väntade på min tur att träffa doktorn, hann jag läsa en hel del dikter från olika delar av världen. Det var mycket trevligt! Men efter ett tag började jag fundera över urvalet. Jag trodde först att man eftersträvat att hitta en dikt från så många olika språkområden som möjligt, men det visade sig när jag började räkna, att urvalet var mycket ojämnt. Det fanns dikter på arabiska, persiska, bengali, urdu, somali, osv. Alla östeuropeiska språk från Bulgarien till Baltikum var representerade, och det fanns två kinesiska dikter – plus en dikt av Ho Chi Minh!

Den sistnämnda fick mig att dra på munnen en smula – en dikt av Ho Chi Minh är knappast vad som får exilvietnameser att känna sig välkomna, men dikten var bra, och den återgavs i inte mindre än tre vietnamesiska versioner (varav en var Ho Chi Minhs egen översättning från kinesiska.)

Inte mindre än tre turkiska poeter var representerade, och en grekcypriot. En latinamerikansk dikt fanns med – en dikt av Octavio Paz. Märker ni vart det här är på väg?

Det fanns en västeuropé i samlingen – en holländare – men tyska, franska, italienska, ryska, spanska, portugisiska, skandinaviska saknades helt – liksom engelska!

Själv har jag läst poesi från alla världens hörn sedan jag var barn, och jag uppskattade detta med att servera poesi i väntan på doktorn. Men att man vill introducera poesi från andra kulturer måste ju inte innebära att man förnekar det egna!

Så kan det gå när detta att vara ”politiskt korrekt” blivit en övergripande ideologi i snart sagt varje sammanhang! "Political correctness gone mad", som man säger här.

Insikten var klart blodtryckshöjande – inte alls bra!

Så jag skrev av dikten av Li Bai (703 – 762) som medicinering - först den engelska översättningen, och sedan det kinesiska originalet (som jag inte kan återge här av tekniska skäl!)


Question in the Mountains

You ask me why

--- I live in the jade mountains.

I smile, unanswering.

--- My heart is calm.

Peach petals float on the water

--- never come back.

There is heaven and earth beyond

--- the crowded town below.

_____________________________________

måndag 13 augusti 2007

Om avsaknaden av myggor i Dantes helvete


Plötsligt skrivs det en massa om mygg – både på nätet och i pressen, och den där lilla rackaren som behandlas i dagens SvD är ju ett riktigt plågoris!

När jag som tonåring först – något ambitiöst! – gav mig på att läsa Dante, kunde jag inte begripa varför han behövde konstruera så invecklade helveteskretsar. Jag tyckte att det borde räcka med en norrländsk myr full med svärmar av mygg och knott!

Då var jag ännu lyckligt omedveten om de plågor som dessa små varelser kan ge en människa som betalning för ett mål mat! Jag hade hört talas om malaria, men denguefeber var okänt i min barndomsvärld.

Numera vet jag ju att jag som haft två varianter av dengue, fortfarande har chansen att få uppleva två till i detta liv! Och den där lilla otrevliga myggan som är en av dem som sprider den, har oförskämdheten att tvärt emot myggors normala beteende, operera i solsken på dagtid…

Hur försvarar man sig mot en sådan?

”Breakbone fever” brukade det kallas, och det är en mycket träffande beskrivning! Man ligger och yrar och ”ser saker” och försöker hitta en sida att ligga på – en sida som inte gör ont!

Och det finns ingen sådan sida!


Två städer



Om man jämför de två städer som utgör polerna i mitt liv – London (där jag för närvarande bor) och Bangkok (dit jag ständigt längtar) – så ser man genast två likheter: båda städerna delas i två halvor av en slingrande, lerig flod, och båda har ca 10 miljoner invånare. Båda är dessutom smutsiga och kaotiska, och man ska akta sig för att försöka ta en genväg – det fungerar nästan aldrig!

Och där slutar de uppenbara likheterna!

Skillnaderna å andra sidan utgör en diger lista, och de mest slående är givetvis kulturella: där London är konservativt och blickar bakåt, ser Bangkok framåt! Det syns omedelbart på nybyggnationen – Bangkok är modernt och siktar mot skyarna – och saker och ting fungerar! London drömmer om det förlorade imperiet och fortsätter oförtrutet att bygga viktorianska pastischer, och åttiotalets post-modernistiska trend gav dem tillfälle att ytterligare en gång blicka bakåt och faktiskt excellera i en monstruös nyproduktion som inte kan beskrivas, utan måste demonstreras! (Jo, på den punkten har prins Charles rätt!)



När jag först landade i Bangkok 1973, såg staden ut ungefär som på bilden ovan (som jag inte kan datera exakt). Dusit Thani Hotel med sin spira som skymtar i bakgrunden, var då stadens högsta byggnad.

Idag om man sitter i en taxi och passerar hotellet, är det troligt att man missar det! Bilden nedan är från en annan vinkel och en annan gata, men Dusit Thani Hotel finns fortfarande med till höger på bilden, och gatan – Rama IV Road, med sina trafikstockningar skymtar i skuggorna under skytrainbanan. Hotellet släppte till en del mark för att man skulle kunna bygga en bekväm övergång mellan skytrainstationen och tunnelbanan.


På bilden nedan från Sathorn Road, passerar ett tåg "Empire Tower". Vad som föranlett namnet vet jag inte, men man gillar ju namn med kunglig anknytning. Jag har faktiskt även sett "Royal Imperial..." vilket blir absurt på engelska, men fungerar på thai, där man använder sig av ord med olika rötter - thai, pali, sanskrit - som fungerar som ett slags bestämningar till varandra.

Och London?

Det här är bara början på denna historia, men jag ska ge några exempel på vad jag skrivit ovan!

Engelsmännens relation till färgskalan hör väl till det mest iögonenfallande när man först kommer hit - och jag har fortfarande inte vant mig! Hur kan man tycka att senap och ketchup är den bästa färgkombinationen?

På Victoria Street däremot, har man låtit de dystra, moderna kontorshusen bilda en fond till det gamla huset, och det fungerar bra! Huset i sig har ju charm - men sen är det ju det där med färgerna! (Man tager vad man haver?)

Lyxbostäder vid Vauxhall Bridge - jag brukar kalla stilen junkyard eclecticism.


Nu växer det ändå upp en hel del eleganta byggnader också här i London - till sist!

Jag ska återkomma med några exempel.

______________________________________

söndag 12 augusti 2007

Zinkbaljan


Jag vet inte om mina barn har sett en zinkbalja! Den hör väl kanske till det arkaiska femtiotalet – tiden innan världen översvämmades av plastprylar i skrikiga färger – vart tog de sedan vägen?

Mitt första minne av att bada, var dock inte i en zinkbalja, utan i diskhon på en ytterst modern, rostfri diskbänk. Vi hade flyttat tillbaka in i huset, som pappa tillsammans med gubbarna i den lilla byn i södra Lappland hade byggt om under sommaren 1953 – en by som är så liten att Google Earth inte kan hitta den! – byn där jag levde de där åren när man får sina första minnen.

Zinkbaljan kom något senare, och var förknippad med morfars, och flyttningen norrut. Då var jag redan fem!

Zinkbaljor och tvättbrädor… att skrubba barn och handtvätta kläder! Jag undrar om dagens svenska barn ens begriper idén bakom en tvättbräda!

Men den lilla historien om zinkbaljan som jag vill berätta idag, handlar varken om tvätt eller bad, utan om att fiska! Det var en av mammas ”standards” – och jag älskade den!

Barn är ju, som de flesta vuxna – om jag förstått saken rätt, och ska tro Hollywood! – vi älskar historier som vi hört förut!

Så här kommer den – historien om byfånen:

En dag när byfånen satt med sitt metspö utanför sin lilla stuga, och fiskade i en zinkbalja, kom en av byborna förbi, och såg genast chansen att retas lite med honom:

– Nå, får du nå napp?

– Du är ju inte klok! svarade byfånen. Tror du man får fisk i en zinkbalja?

När jag var barn älskade jag den där historien, som gav byfånen sista ordet!

Varför älskade jag historien som gav byfånen sista ordet?



lördag 11 augusti 2007

När språken snurrar i huvudet


När man traskar omkring i världen och plockar upp fragment av olika språk, så händer det ibland att det blir helt snurrigt - och ibland riktigt roligt! Den här rubriken i dagens tidning tog det mig ett ögonblick att förstå - eftersom det blev kortslutning i huvudet...

Kardinal Lustiger, den tidigare ärkebiskopen av Paris, som insisterade på att bli kallad "jude" är död och begraven, och det spelar ingen roll att hans namn på tyska och svenska har just lustiga konnotationer! Han var en stor man, och då (på åttiotalet) spekulerades det en del om att han möjligen kunde sluta som påve. Men han var ju fel generation - numera har vi ju bara en påve åt gången!

Men, kunde man tänka sig en påve som kallar sig "jude"?

Absolut!

Det är högre i tak vid St Peter än man vanligen antar i Sverige!

Här finns en länk till Jerusalem Post,
och en till New York Times

______________________________________

fredag 10 augusti 2007

Dharmachakra & Happy Birthday!


History will be kind to me, for I intend to write it.

- ------------------------------------- Winston Churchill


Vem var Indiens befriare? frågar man – och genast får man svaret:

- Mahatma Gandhi!

Men det är givetvis fel!

Jag minns den där dagen i januari 1975 när jag landade i Delhi. Jag var – som alltid! – på väg till mitt Indokina – det var tredje resan – och min Aeroflot-biljett medgav att jag klev av planet i Delhi och s.a.s. klev tillbaka ombord en vecka senare, utan att det kostade mig något extra.

Det blev mitt enda besök i Indien – varför vet jag inte riktigt!

Givetvis finns det alldeles för många destinationer i denna värld att välja på, och Indien – även om det har en mycket lång lista med attraktioner – klarar väl inte riktigt konkurrensen. Det som man har i rik historia och konst väger väl inte riktigt upp bristerna på andra områden!

Jag stannade en vecka och såg det som man måste se… Jaipur och Agra… och anlände i Bangkok – smittad med dysenteri!

Den där januariveckan i Indien var rätt surrealistisk för mig: när jag landade i Delhi låg det 10 cm snö på gatorna, och när jag letade mig fram till Gandhimonumentet var det avspärrat. Det var Gandhis dödsdag, och den där hemska tanten som styrde landet och bar hans namn (utan att vara besläktad med honom) skulle hålla någon ceremoni... (Det var enda gången jag såg henne!)


Gandhi var personligen med och utformade Indiens flagga. Till det ursprungliga förslaget med det orangeröda för hinduismen och det gröna för islam, lade han till det vita mittfältet för "de övriga" och som bakgrund till dharmachakra - hjulet, som samtidigt fick bli en symbol för det småskaligt industriella Indien som han fantiserade om - spinnrocken - hemindustrin!

Idag, på Indiens sextioårsdag av befrielsen från det brittiska styret, läser jag Patwant Singh i The Independent:

"Our dreams were of a proud, free, republican India with a democracy, and the ghosts and demons left behind. But, 60 years on, the demons have taken the place of our dreams – religious bigotry, corruption, increasing polarization in society. We say we are going to be a global power: it is now 6.20pm, and the electricity went off in the whole of Delhi at 4.10pm. We talk about a trip to the moon together with the Americans, but a poor man cannot even afford to take a bicycle rickshaw to the hospital.

My new book, just published, is called The Second Partition, which is the polarisation between the 200 million with money and the 800 million below that. And the people at the bottom don’t have a thing. That is the Second Partition. The Maoist-inspired Naxalite began as a movement of protest 40 years ago in West Bengal, but it has resurfaced and is now present in 14 out of 28 Indian states – desperation is driving people to violence, even in states that were highly prosperous, like Punjab, where more and more desperate farmers are committing suicide. Out of 12.5 million people in Delhi, five million are homeless: this is the reality on the ground."

Vem var Indiens befriare – om man tar bort skönskriften?

Inte var det den där lille gubben med de runda glasögonen – han som alla numera vill ha som hjälte! Nej, om någon ska föräras titeln ”Indiens befriare”, så måste det vara Adolf Hitler!

Det var givetvis inte hans avsikt eller hans plan - han beundrade ju det brittiska imperiet, och tog inte emot delegationerna från det indiska kongresspartiet - men i den slutgiltiga analysen, var Indiens frigörelse den oavsiktliga effekten av hans beslut!

Här kommer en bild på herr Hitler – som soldat i Första Världskriget!

Valrossmustaschen fick han senare order om att klippa, eftersom den medförde att gas läckte in under gasmasken, och resultatet blev den där välkända fyrkanten…

De ”snälla” britterna experimenterade ju med kemisk krigföring vid den här tiden.

Nej, historien är inte alls så där enkel som man ibland försöker göra den!

_______________________________________

måndag 6 augusti 2007

När de levande avundas de döda...


Det är svårt att skriva när man har alldeles för många tankar i huvudet på en gång! En dag som idag – den 6 augusti – svampmolnets dag – vad återstår att säga?

Efter knappt två veckor som president, mottog Harry S. Truman en lång rapport från krigsministern Henry L. Stimson som bl.a. sade: “Within four months, we shall in all probability have completed the most terrible weapon ever known in human history.”

Det finns ingenting som tyder på att Truman begrep vad för slags vapen atombomben var, men hans beslut att använda det baserade sig på avvägningen av faktorer som hur mycket som det kunde tänkas förkorta kriget, eller – som det senare kom att heta – hur många ”amerikanska liv” som kunde tänkas bli sparade.

Men om vi för ett ögonblick – bara för resonemangets skull – accepterar att ett snabbt slut på kriget skulle legitimera bomben över Hiroshima – hur ska då den andra bomben över Nagasaki försvaras?

Det fanns ju ändå ett fåtal röster – svaga röster – som ville utfärda ett ultimatum till Japan, och menade att man kunde arrangera en demonstration av atombombens verkningar i syfte att få Japan att kapitulera. Japan hade ju redan skickat fredstrevare genom sovjetiska diplomater, vilka USA ignorerat.

På Imperial War Museum här i London finns ett bombhölje av den typ som användes till Hiroshima-bomben. Det är en ganska liten bomb, och när man ser den får man inte riktigt ihop det: hur kan så mycket död rymmas i en så liten behållare? 70 000 döda och lika många skadade i ett ögonblick!

Jag kommer ihåg Pedro Arrupes skildring av den dagen i Hiroshima. Han befann sig i sin kyrka i utkanten av Hiroshima när bomben detonerade, och han ledde den första räddningsaktionen in i staden. Hans beskrivning av hur hans kyrka förvandlades till ett katastrofsjukhus, och hur han firade mässan vid altaret med kyrkan fylld av sårade och döende, hör till de mest gripande jag läst!

För några månader sedan kom jag av en tillfällighet att stöta på One Man’s Justice, en roman av Akira Yoshimura. Jag hade inte läst någon av hans böcker tidigare, men denna bok kom mig genast att placera honom på hyllan med japanska favoriter!

Boken handlar om Takuya, en japansk officer som tillsammans med några kollegor skipar rättvisa på egen hand efter bomberna mot Hiroshima och Nagasaki. De dödar ett antal tillfångatagna amerikanska piloter som hämnd, under de sista dagarna före Japans kapitulation.

När sedan Japan kapitulerat blir de följaktligen flyktingar i sitt eget land, och de jagas av den japanska polisen som lyder under ockupationsmakten, och outtröttligt söker spåra upp de skyldiga till siste man. I tidningarna följer han hur den ene efter den andre infångas och ställs inför rätta, och han inser att om han tillfångatas är hans dödsdom säkerställd… Och han funderar över rättvisan i det hela – de som fällde bomberna över Hiroshima och Nagasaki sitter som domare – hur går det ihop med begrepp som rättvisa?


lördag 4 augusti 2007

Mer om bambu


När jag skrev om bambu härförleden blev det ganska långt… så jag sparade en hög bilder som jag gärna vill dela med mig av.


De flesta av oss torde väl någon gång ha sett – åtminstone på tv – hur bambu används för byggnadsställningar i Kina och Sydostasien.




Första gången jag såg det i något större skala var när Ra-Jah Hotel i Bangkok byggdes 1975. Det var ändå i blygsam skala – ca 10 våningar eller så. Senare har jag sett bambu användas vid byggandet av riktiga skyskrapor, och jag undrar om det verkligen finns någon gräns för hur höga ställningar man kan konstruera av bambu!






Det råder ingen enighet bland botanikerna om hur många arter av bambu det finns. Vissa hävdar att det är ca 1 000, medan andra manar att en del arter dubbellistats under olika namn.

Här följer några exempel:


Bambuskott


När jag för precis ett år sedan fick tag på den lägenhet i London där jag nu bor, var den i ett bedrövligt skick! Golven var råa spånskivor, avsedda för heltäckningsmattor, och eftersom jag inte ville lägga in sådana funderade jag en hel del på vad jag skulle göra med dem.

Till sist bestämde jag mig för att köpa några av de billiga jalusier av pinnar som kommer från Kina. Jag lade dem på spånplattan och gav dem en strykning av vattenbaserad lack så att de blev smutsavvisande och ligger stilla. Sedan klöv jag bambukäpparna som satt i ändarna, och lade dem som tröskel och avgränsning till hallgolvet, som jag lackerat svart.

Genast kände jag mig hemma!



En som också gillar bambu!

_______________________________________