När jag var barn fanns en kvinna i bekantskapskretsen som mamma hade en hel del besvär med. ”Jag hade vägen förbi och tänkte bara titta in som hastigast”, brukade hon säga inledningsvis. Hon ville inte komma in, och hon skulle vanligen inte ha något kaffe…
Sedan stod hon i dörren och pratade hela eftermiddagen. Med jämna intervaller sa hon att hon skulle gå, men fortsatte sedan sitt ändlösa pladder, tills hon återigen sa att hon skulle gå – och fortsatte att prata.
När Tony Blair nu till sist faktiskt avgick, kom jag att tänka på den där kvinnan!
I över ett år har frågan om Blairs avgång varit den första och största frågan, och att han envist hållit sig kvar tills tioårsdagen som premiärminister måste ha någon slags vidskeplig förklaring antar jag. ”Tio år i nummer 10”, eller något i den stilen.
Blair anses vara fullständigt fixerad vid detta med ”his legacy” som det heter här; arvet – hans plats i historien, skulle vi väl säga. Och över det kapitlet kommer det med nödvändighet att stå IRAQ. Med hur stora bokstäver kan vi inte förutsäga – det avgörs av den långsiktiga utvecklingen i Iraq och Mellanöstern. Men hans breda leende – the tombstone smile – har blivit en ständig påminnelse om priset för detta enskilda, katastrofala beslut!
Den konkrete arvtagaren Gordon Brown, som nu flyttat från nr 11 till nr 10 Downing Street, har tagit över ledarskapet för ett parti som är moraliskt, politiskt, och finansiellt bankrutt, och ingen tror väl att han kan göra så mycket mer än sitta vid rodret tills det blir dags att lämna över till de konservativa, som med sin nye ledare inte längre framstår som ett konservativt parti, utan som ett sådant där modernt parti som bestämmer sin politik ad hoc med inriktning på att generera bra rubriker…
”I have heard the need for change”, sa Brown i sitt tvåminuterstal vid dörren till No10. Men blir det då några märkbara förändringar? Det förvånar mig att Brown inte tog chansen att distansera sig till Iraqinvasionen. Men jag tror inte att han kommer att göra anspråk på platsen som Bushmannens knähund! Det bekymrar knappast Bush – han har ju tvillingarna Kaczynski!
Oddsen talar alltså för att det mesta förblir som det varit…
Den som lever får se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar