fredag 29 juni 2007

Politikerkloner II


När jag var barn fanns en kvinna i bekantskapskretsen som mamma hade en hel del besvär med. ”Jag hade vägen förbi och tänkte bara titta in som hastigast”, brukade hon säga inledningsvis. Hon ville inte komma in, och hon skulle vanligen inte ha något kaffe…

Sedan stod hon i dörren och pratade hela eftermiddagen. Med jämna intervaller sa hon att hon skulle gå, men fortsatte sedan sitt ändlösa pladder, tills hon återigen sa att hon skulle gå – och fortsatte att prata.

När Tony Blair nu till sist faktiskt avgick, kom jag att tänka på den där kvinnan!

I över ett år har frågan om Blairs avgång varit den första och största frågan, och att han envist hållit sig kvar tills tioårsdagen som premiärminister måste ha någon slags vidskeplig förklaring antar jag. ”Tio år i nummer 10”, eller något i den stilen.

Blair anses vara fullständigt fixerad vid detta med ”his legacy” som det heter här; arvet – hans plats i historien, skulle vi väl säga. Och över det kapitlet kommer det med nödvändighet att stå IRAQ. Med hur stora bokstäver kan vi inte förutsäga – det avgörs av den långsiktiga utvecklingen i Iraq och Mellanöstern. Men hans breda leende – the tombstone smile – har blivit en ständig påminnelse om priset för detta enskilda, katastrofala beslut!

Den konkrete arvtagaren Gordon Brown, som nu flyttat från nr 11 till nr 10 Downing Street, har tagit över ledarskapet för ett parti som är moraliskt, politiskt, och finansiellt bankrutt, och ingen tror väl att han kan göra så mycket mer än sitta vid rodret tills det blir dags att lämna över till de konservativa, som med sin nye ledare inte längre framstår som ett konservativt parti, utan som ett sådant där modernt parti som bestämmer sin politik ad hoc med inriktning på att generera bra rubriker…

”I have heard the need for change”, sa Brown i sitt tvåminuterstal vid dörren till No10. Men blir det då några märkbara förändringar? Det förvånar mig att Brown inte tog chansen att distansera sig till Iraqinvasionen. Men jag tror inte att han kommer att göra anspråk på platsen som Bushmannens knähund! Det bekymrar knappast Bush – han har ju tvillingarna Kaczynski!

Oddsen talar alltså för att det mesta förblir som det varit…

Den som lever får se!


onsdag 27 juni 2007

Islams ansikte


Det har uppmärksammats att en pakistanier med stort skägg och uttrycksfullt ansikte blivit medias favorit så fort som islamistiska protester mot en eller annan uppfattad ”kränkning” av islam kommer på tapeten. Han har blivit en levande kliché, säger man, och han är inte representativ för majoriteten… ni känner till hur trallen går!

Problemet med stereotyper är ju att det ändå finns alltför många som bekräftar dem!

Men en annan bild som jag sett flyta runt på Internet finner jag ännu intressantare: En maskerad man med den här skylten

Det råder ju ingen brist på islamistiska demonstranter med knäppa plakat, med den tar ändå priset, och man tvingas ställa sig frågan om skyltbäraren möjligen är en provokatör! Men att han vågar sig ut med skylten visar ändå att budskapet som sådant är accepterat i kretsen av demonstranter.

Här i London spekuleras en hel del kring vad som kan ha föranlett Blairs regering att rekommendera att Salman Rushdie dubbas till riddare. Några tidningar spekulerar t.o.m. att det möjligen är en elak avskedsgåva från Tony Blair till Gordon Brown, och på insändarsidorna klagar många att Rushdie bara kostat skattebetalarna miljoner genom åratal av dygnetruntbevakning. En kommentar säger att Rushdie inte är någon riktig celebritet, eftersom han aldrig deltagit i Big Brother…

Mer intressant tycker jag ändå frågan är, varför Rushdie accepterat! Fåfängan gör konstiga saker med folk, men att hålla sig i rampljuset till priset av att vara hotad till livet, förefaller mig vara ett oacceptabelt högt pris, och utnämningen har lett till att priset på Rushdies huvud mångdubblats.

Rushdie skrev en fantastisk bok: Midnight’s Children (1981), och han blev ”super-kändis” och mångmiljonär genom The Satanic Verses för 19 år sedan. Den boken är nummer 6 på listan över böcker som folk inte orkar läsa färdigt, enligt en undersökning för en tid sedan. Sedan dess har han inte fått så bra kritik, och ”fatwan” hade sånär fallit i glömska…

Min avslutande fundering är vad som skulle ha hänt om en Salman Rushdie publicerat en bok som The Satanic Verses i år, i stället för 1988…





























tisdag 26 juni 2007

Fåglarna sjunger i natten!


Fåglar fascinerar mig! Inte bara för att de är vackra, eller för att de underhåller mig med sin sång i de tidiga morgontimmarna, eller ens därför att en del av dem har en livsstil som liknar min egen, och oupphörligt flyttar fram och tillbaka mellan olika kontinenter…

Fåglarna har mycket olika kultur och livsstilar. Vissa arter lever i livslånga parförhållanden, medan andra är promiskuösa opportunister i sexuella sammanhang – ungefär som vi människor!

Fåglarna har givetvis också mycket bestämda uppfattningar i estetiska frågor – annars skulle deras fjäderskrudar inte fylla någon funktion i deras sammanhang – och ingen kan väl ta miste på en påfågels självmedvetenhet!

Man kunde kanske travestera aristotelisk filosofi och hävda att fåglarna fått sina vackra fjädrar och sin sång för att vi människor ska kunna glädja oss åt dem – en ändamålsorsak alltså! – men det vore ju absurt i ett evolutionistiskt perspektiv!

Men det finns en liten oansenlig fågel som fascinerar mig mer än alla andra! Jag vet inte vad den heter, och jag har aldrig sett den i verkliga livet – den bara flimrade förbi i ett naturprogram på teve förra året, och jag klickade till och sparade rutan!

Den här oansenliga fågeln har inte bara byggt ett bra hem med två separata rum för sin tilltänkta familj; han tycks veta att han är oansenlig och att han måste anstränga sig extra om han ska lyckas finna en partner.

Och då tar han till ett mycket medvetet konstnärligt skapande!

Han arrangerar blomknoppar och täckvingar från skalbaggar som en trädgård framför ingången till den inre delen av boet!

Jag är oerhört imponerad!

Här i London har fåglarna tagit sig för att sjunga på natten. Jag uppmärksammade det tidigt i våras, innan det kommenterades i medierna. Tydligen vill de inte ha konkurrens av storstadens trafikbuller, och därför har de tidigarelagt sin morgonkonsert!

Fine with me!



Om heliga kor


Att slakta heliga kor är ett uttryck som väl är bekant för de flesta. Vanligen används det i bildlig mening för handlingar som anses vara otänkbara – ofta i samband med att någon överraskande bytt ståndpunkt i en eller annan fråga.

Men för myndigheterna i Wales har det blivit en högst konkret fråga: Tjuren Shambo som är en tempeltjur vid Skanda Vale-templet i södra Wales har konstaterats ha bovin tuberkulos, och myndigheterna har beslutat att han måste slaktas.

Detta har föga överraskande lett till ursinniga protester, och vissa går så långt som till att säga att de avser att skydda tjuren med sina egna liv!

Tjuren Shambo har nämligen många – kan man säga anhängare? Ca 90 000 besökare om året ser till att han lever på en standard som anstår en prins…

Någon har sagt, att när man började montera åskledare på kyrktornen i Europa hade det vetenskapliga synsättet slutgiltigt segrat över det magisk-religiösa, men jag är inte så säker på det! Det betydde inte nödvändigtvis att det vetenskapliga synsättet trängt ner i folkdjupet, och inte heller att det ena synsättet ersatt det andra.

Artonhundratalets utvecklingsfilosofer ansåg att samhällets och vetenskapens utveckling skulle medföra att det irrationella – religion och vidskepelse – spontant skulle försvinna. Idag bevittnar vi i stället en vild flykt ifrån rationalitet och förnuft, och i det post-sekulära samhället odlas nya vidskepelser i kommersiell skala bakom toleransens och multikulturalismens allmänna dimridåer.

Men toleransen har ändå gränser – som i fallet med tjuren i Skanda Vale! Och när den heliga kon slaktas får sådant som religionsfrihet och respekt stryka på foten!

Jag skulle ha velat se reaktionen hos de gamla gubbarna från artonhundratalet, när man nu använder sig av Internet för att driva en kampanj för att rädda den heliga tempeltjuren!

_____________________________

lördag 23 juni 2007

Glad midsommar!


Jag hade så när missat att det är midsommar! (Något sådant skulle knappast hända i Sverige!) Men så såg jag en bild i tidningen som visade en samling löst folk vid Stonehenge i torsdags. Det var givetvis ”druider”, ”nyhedningar” och alla sorters ”New Age”.

Jag har svårt för sånt där! Jag kan inte ta det på allvar, om jag ska säga som det är. Allt för mycket ger intryck av att vara poser och ganska desperata försök att vara originella.

Man måste ju vara cool, och cool är man ju bara om man balanserar på gränsen till det fullständigt fantastiska!

Nu har ju Stonehenge och sommarsolstånd ingenting med druider eller kelter att göra i och för sig, men det besvärar knappast någon i denna tid av ”andlig” eklekticism – tvärtom, man är chic om man visar sig okunnig!

Vi vet i själva verket näst intill ingenting om Stonehenge. Det som skrivits och skrivs är nästan helt spekulationer eller rent nonsens, men att det varit något slags kultplats som byggts och byggts om i tre omgångar från ca 3100 f Kr till 1550 f Kr är ungefär vad som kan sägas.

Men det är ju inte kul!

Bättre med fantasier, alltså!

Glad midsommar!


Politikerkloner


Ibland får jag för mig att alla politiker är klonade på en enda individ, som man kidnappat på något dårhus innan den branschen gick omkull! Men de där tvillingarna som styr Polen tar ändå priset!

Bara tanken att bo i ett land som styrs av ett par muppar som man inte kan skilja från varandra, är ju som hämtat ur en fars!

Nu har den ena av dem framfört kravet att Polens röst i EU ska baseras på en kalkyl av hur stor Polens befolkning antas skulle ha varit om inte andra världskriget kommit emellan…

De döda – och de barn och barnbarn som de döda kan tänkas ha fått om inte kriget kommit emellan – ska alltså ges rösträtt, och Kaczynski uppskattar dem till ca 28 miljoner!

Som jag förstår det har man här influerats av Floridamodellen: det är ju känt att George W. Bush vann sitt ämbete genom ett massivt stöd från alla nyligen avlidna floridabor som fortfarande fanns upptagna i röstlängden.

Men hur tänker dessa polska clowner lösa problemet med dem som dog för mer än sextio år sedan – och de som aldrig blivit födda?

Jag antar att Jaroslaw Kaczynskis utbrott gett upphov till en hel del munterhet bakom kulisserna på EUs toppmöte i Bryssel, och den som lyckas få kontraktet för en TV-serie med tvillingarna Kaczynski för något i stil med Fawlty Towers, kan se fram mot en garanterad kassasuccé!

De båda har ju faktiskt skådespelarbakgrund sedan barnsben med filmen The Two Who Stole The Moon!


torsdag 21 juni 2007

Om "flaskpost" m.m.



När jag satt här och pillade med att sätta upp min nya blogg, slog det mig att jag inte vet vad flaskpost heter på engelska. Och eftersom jag har många bra ordböcker installerade på min dator tog det mig inte många klick att konstatera att ordet saknas!

Det är alltså så som det brukar vara när det fattas ett ord: man måste ersätta det med en beskrivning – i detta fall a message enclosed in a bottle, enligt Norstedts stora svensk-engelska ordbok. Jag blev nyfiken och kollade genast också flaskskepp, eftersom jag upplever det som något typiskt engelskt – och visst, ordboken ger mig en annan beskrivning: ship in a bottle.

Dessa är bara två exempel på hur frustrerande det kan vara med ordböcker – när det är tomt i huvudet är det alltför ofta därför att det är tomt också i ordboken!

Jag skrev om det för fem år sedan i min dagbok, och när jag kollar upp det (den 6 juni 2002) finner jag denna passage:

Two years have passed since I abandoned my native language – or maybe the language walked out on me – I’m not certain what really happened, because it was not a conscious decision; I was unaware of it at the time, and noticed it only when reading my notes a few months later.

It’s not entirely uncomplicated: the English language is very flexible and easy to use; it’s said to be extremely rich in words – at least the experts say so – but on the other hand it lacks a number of simple words that I am used to.

The first example they teach the kids at school in Sweden when they start to learn English is that there are no English words for morfar, farmor, etc – just the general grandfather, grandmother, and descriptions like maternal grandfather. For svärmor, you have to use the rather clumsy: mother-in-law, and svärmorsdröm is consequently translated he’s every mother-in-law’s dream. And since I was raised within a church I’m very much aware of the lack of distinction in English language (as well as in Latin, actually!) between fred and frid (peace). (Swedish language on the other hand doesn’t know the difference between being alone and being lonely.)

But there are many other simple words missing in English – nouns, adjectives as well as verbs – like plåt, dunge, dygn, avig, gorma, blunda, etc, where you also have to resort to descriptions: sheet metal, group of trees, day and night, or 24 hour period, turned inside out, scream and shout, close ones eyes, etc. The worst example I have stumbled upon, is the Swedish word raggare, which my dictionary for want of an English equivalent translates member of a gang of youths who ride about in cars!

It’s surprising, but when I find myself in want of a word and try to look it up in a dictionary, I often find that there is no such English word as the one I’m looking for, and that one has to resort to a description:

The good Swedish compound word nedsupen is translated completely ruined by alcohol in my dictionary; stamlokus is translated favourite restaurant – and it’s certainly not the same thing! Mungipa is of course corner of one’s mouth, and ögonvrå, corner of one’s eye; en snorkråka is a piece of snot, and mördarband is a gang of murderers; en skengalen häst, is a horse inclined to bolt.

Many other Swedish compound words you’ll also have to replace with descriptions, like mörbulta – beat black and blue. (In Sweden we beat people yellow and blue of course, and I suppose it’s got something to do with national colours, but it’s not the same as the Swedish expression mörbulta which literally means pound until tender.) Bakvänd is in my dictionary awkwardly translated the wrong way round; synpunkt, of course, point of view; utsiktspunkt – point from which there is a view; miljonaffär – transaction involving millions; halvtimme – half an hour, and nuläge is translated as things are at present.

Beside a number of missing words and expressions, I think that the ease, with which we may create compound words in Swedish, is the one thing I miss in the English language, which doesn’t lend itself to that kind of constructions as easily.

Joseph Conrad wrote in the Author’s Note in A Personal Record:


I’m not Joseph Conrad, and I even if English has been my everyday language for many years, I have never actually lived in an English-speaking country. And yet, the English language has grown on me over a period of 30 years or so, but I can’t say that I share Conrad’s enthusiasm for it. It’s an indispensable tool for everyone in our time – how could you possibly do without it? – and by now it is my language. That’s all!
_____________________________

Nu har jag I alla fall startat en blogg på svenska! Riktigt varför vet jag inte, men det är väl detta med bredbandet antar jag: jag började läsa Svenska Dagbladet på nätet för några månader sedan och tittar in på en del svenska bloggar… Min startsida är bangkokpost.com – man måste ju hålla kontakten med vad som händer på hemmaplan (home ground)! – och sedan läser jag SvD – understreckarna är ju fortfarande ofta läsvärda!

DN gitter jag inte läsa!
______________________________

onsdag 20 juni 2007

Resans början


Det insiktsfulla citatet ovan är, som väl de flesta genast inser, från inledningen till Heart of Darkness. Jag tyckte att det var lämpligt att fundera över det lite, när jag nu bestämt mig för att blogga lite på svenska. Dels därför att den lilla boken varit min följeslagare genom livet – jag har haft den i otaliga exemplar som jag förlorat på olika sätt under resans gång! – och jag hade den också med mig i bagaget när jag lämnade Sverige för Sydostasien för första gången 1973.

Vad jag menar är, kort sagt, att även när man skriver om något sådant som litteratur eller arkitektur, så kan man inte undvika att åtminstone indirekt skriva om sig själv. Skriver man om politik, filosofi, eller resor och egna upplevelser, är det helt omöjligt.

Bilden ovan är den första jag tog när jag gav mig ut på min allra första långa resa.

Det är en vintermorgon över Östersjön, och det gamla Metropolitanplanet har just lyft från Visby. Nere på marken var det mörkt, kallt, och regnigt, men när vi tagit oss genom molntäcket, möttes vi av denna strålande soluppgång!

Planets destination var Bromma, och mina medresenärer var väl mest pendlare på väg till Stockholm. Men för mig var det den första delsträckan på väg till Sydostasien, och jag tyckte väl på något vis, där jag satt bland de sömniga pendlarna, att jag satt och höll på en stor hemlighet…

För mig var detta början till det stora äventyret – inte bussen till jobbet!

Jag var 23 år gammal, och jag hade aldrig ens träffat någon som varit i den del av världen jag nu var på väg till!

Den något bleknade bilden har överlevt i min mammas fotoalbum. Jag hoppas att den kan förmedla något av den frihetskänsla jag upplevde denna vintermorgon!

_____________________________________


"Hemma"...


Jag var på väg till bokhandlarna på Charing Cross och hoppade på bendy-bus no 12 vid Camberwell Green, på väg mot Trafalgar Square. Det var lördag, bussen var halvfull, och när jag stod där på platsen som är ämnad för barnvagnar och sådant, slog det mig plötsligt att jag var den ende ”vite” mannen på bussen! De flesta passagerarna var olika nyanser av ”svart”, några såg ut som indier eller pakistanier, ett par män längst bak i bussen såg ut att kunna vara tamiler, och en ung man var uppenbart av vietnamesiskt ursprung. Eftersom det var lördag var det inte de vanliga, stumma resenärerna med frusna ansikten, utan folk som var lediga och på väg, tillsammans med familj eller vänner. Alltså pratade man med varandra! Jag stod där och lyssnade och insåg att de språk som talades runtom mig var olika afrikanska språk som jag inte förstår ett enda ord av!

Men så snappar jag upp några ord från två kvinnor som sitter precis bakom min rygg och talar lågmält med varandra – och inser att de talar en mycket bruten svenska! Jag var tvungen att kasta en blick över axeln, och visst – de bar slöjor och såg ut som om de kunde vara från Somalia…

London 2007!

Foyles bokhandel – finns det någon motsvarighet någon annanstans i världen? Sju miljoner titlar på hyllorna, och fåtöljer där man kan sitta och läsa! Att sitta och läsa böcker i bokhandeln är normalt här, och på en vägg sitter ett gammalt inramat brev från en kund, som grälar på bokhandeln för att de sålt en bok innan han hunnit läsa ut den!

När jag kommer tillbaka hem träffar jag min närmaste granne Abdul, en vänlig, lågmäld ung man från Kenya med uppenbart blandat ursprung: hans hudfärg är te med mjölk, på engelskt vis.

Jag berättar för honom om kvinnorna på bussen, och han skrattar igenkännande:

- En dag när jag var i moskén träffade jag två män, säger han. Den ene var från Eritrea och den andre från Somalia. De talade väldigt lite engelska, så de talade svenska med varandra…

Männen jämförde sina erfarenheter av Sverige med varandra:

- Amazing country – everything works!
- Everything works!


Hemma…

Hur definierar man vad som är ”hemma”?

För det flesta av oss kanske det inte är så svårt? Men om man flyttat mer än 40 gånger i livet och inte varit tillbaka till den plats där man vuxit upp på 40 år, är det inte alls så självklart längre!

När jag flyttade till mitt 36e hem (i Bangkok, januari 2003 – mitt nionde hem i den staden!) skrev jag i min dagbok:

”Home is where you keep the whetstone for your kitchen knives”.

Min föresats då var att det skulle vara färdigt med flyttandet!

Nu bor jag ändå i London sedan snart tre år.

Men är då London "hemma"?

Nää, men ett hem i exil, kanske!

Om jag ska vara ärlig är nog Bangkok den plats som känns mest som ”hemma” för mig. Jag har bott där längre än någon annanstans sedan jag blev vuxen, och där har jag mina vänner…


________________________________

måndag 18 juni 2007

Alltså...



Man kan väl tycka att det finns bloggar så det räcker till och blir över! Och kanske att det mesta man råkar läsa är av ringa intresse. Många skriver för att uttrycka halvtänkta tankar eller eller för att ge uttryck för frustration och aggressioner. Och det är väl gott nog!

Själv har jag tänkt mig denna blogg som ett alternativ - eller komplement! - till att prata för mig själv, prata med väggen, fåglarna, träden... Det blir inget publikknipande, och jag väntar mig inte många besök på min sida.

Så det är alltså ett slags lek! Ungefär som när man som barn skickade flaskpost: man läste i tidningen om flaskor som flutit över världshaven och hittats många år efter att någon skickat iväg dem. Det var inspirerande nog, och jag skickade väl iväg ett antal flaskor...

Men jag fick givetvis aldrig något svar!

Här kommer nu en flaska till!

____________________________________________