tisdag 25 december 2007

Puer natus est nobis




Julaftonskvällen var mild och behaglig, och jag bestämde mig för att promenera till Westminsterkatedralen. Man måste vara på plats en timme i förväg för att få en sittplats. Det gör ingenting, för organisten brukar komma tidigt och spela på den stora orgeln, medan folket samlas. Det är en katedralorgel av fransk typ, som alltså har en betydligt dovare klang än de ljusa barockorglar som är vanliga i Sverige. Den här orgeln byggdes under överinseende av Marcel Dupré, som också invigningsspelade 1922.


Och när midnattsmässan börjar är alla utrymmen fullpackade med stående besökare. Processionen av kör, präster och givetvis kardinalärkebiskopen själv en dag som denna, anländer. Man sjunger ingångsantifonen Puer natus est nobis et filius datus est nobis… och när den första pusten av rökelse når mig, ryser jag! Jag står där, ohjälpligt, med tårar i ögonen!

Ett barn är oss fött, en son är oss given.

Det är oerhört vackert! Allt vävs samman: konstens mästerverk, sockersöta julkort jag minns från barndomen, och mina egna barns födelse; egna erfarenheter med historiska händelser och aktuella nyheter. Vi vet ju alla vad som följer: barnet vars födelse vi firar fick fly för livet med sina föräldrar, och sedan följde massakern på de oskyldiga barnen. Allt blir till ett i denna ändlösa vävnadberättelse, där olika författare lämnar sina bidrag, liksom i moderna tv-serier där avsnitten har olika upphovsmän. Ett pågående drama där vi alla har en – om än obetydlig – roll! Hur vi än förhåller oss till denna berättelse, blir vi ohjälpligt en del av den.

------

Tillbaka vid min egen dator har jag återigen alla bokstäver jag behöver, och kan klippa och klistra som jag vill. Här kommer något försenat de bilder jag hade tänkt mig i detta inlägg:



Giotto (1267?-1337) Jesu Födelse (ovan) med detalj överst, och Flykten till Egypten (nedan).


Lippi (1457?-1504) Jesu födelse.


Botticelli (1444-1510) Madonna.

Daddi (1290?-1355?) Musicerande änglar. Bernardo Daddi var elev till Giotto, och är kanske mindre känd. Målningen ovan är en detalj av en bild som finns på National Gallery vid Trafalgar Square, här i London. Ett av Londons många muséer med fri entré!

Fyra konstnärer - alla från Florens!
__________________________________________

söndag 23 december 2007

Gimme A Pigfoot


Gimme A Pigfoot är ju inte någon julsång i och för sig, men vid en tid på året när man antingen får för mycket av allting eller ingenting alls, tycker jag det är bra att anlägga moteld mot överdrifterna… Att tvingas lyssna till Jingle Bells en gång är ju redan för mycket! Faktum är att ett av mina kriterier för en lyckad jul är i vilken utsträckning jag lyckats undslippa denna plåga! Och grisfötterna är den favorit från det klassiska julbordet som jag alltid kunnat få tag på, var jag än befunnit mig i världen. Jag har aldrig befunnit mig i något arabland över jul (en planeringsfråga!) men jag minns en flygtur från Muscat i december 2000, när en arabisk man klädd i traditionell jellaba och kaffiyeh kom ombord på det nästan tomma planet, och hans Nokia-telefon satte igång sitt Jingle Bells strax före take off… ja, då tänkte jag att nu är fan lös, och man slipper inte undan ens i Oman! Advent sammanföll med ramadan det året, och jag hörde några västerländska medresenärer kommentera moskéernas ”juldekorationer” – och smålog för mig själv.

Frågan om ett politiskt korrekt julfirande debatteras också i år. Förra året fanns inga kristna motiv på de brittiska frimärkena, och julkort med sådana var svåra att få tag på i vanliga affärer. Detta medförde protester – och givetvis att bokhandlar med kyrklig anknytning sålde slut på sina lager. Muslimska organisationer var rädda för att folks ilska skulle komma att drabba dem, så de skrev på upprop om att bevara de kristna symbolerna och julfirandet…

Det som skiljer Storbritannien från Sverige i frågor som berör den farsot som kallas ”politisk korrekthet”, är inte så mycket frågorna som sådana, utan att folk här inte är lika väldresserade och benägna att springa åt samma håll samtidigt. Och vad åstadkommer man egentligen med att ändra namn på saker och ting? Christmas decorations kallas numera i officiella sammanhang ”festive decorations”, och Christmas season har fått bli ”festive season”, etc. Parlamentets officiella julkort ersatte det traditionella ”Happy Christmas!” med ”Seasons Greetings!” förra året, och jag såg en kolumnist som ilsket frågade: And what are we supposed to say when we meet someone? ’Happy Seasons Greetings’?

På svenska medför ju själva begreppet inte några komplikationer, eftersom vi behållit den förkristna beteckningen ”jul”. Jag antar att de flesta idag uppfattar ”jul” som något specifikt skandinaviskt, men vi delar faktiskt den traditionen med engelsmännen… Det gammalengelska ordet ”geóla” är en direkt motsvarighet, och innan den engelska julen blev till Christmas, firade man Yuletide i tolv dagar.

Så nu har jag kokt mina grisfötter – ja, egentligen gjorde jag det redan igår, efter att ha inhandlat en flaska grappa. Något mer behöver jag egentligen inte.

Det är märkligt vad lite man egentligen tycker sig behöva när man blir äldre!

Så får jag till sist tillönska de läsare som funnit tid att titta in på min sida

Happy Christmas! – Happy Yuletide!

Till sist några av årets brittiska julfrimärken:

P.S. Mitt på julaftonen är jinglebellsprognosen lovande - hittils bara tre takter innan jag snabbt smet ut genom de automatiska dörrarna på Morrisson's supermarket!

söndag 16 december 2007

Berättelsernas värld


Att idag försöka beskriva den värld som var min som femåring vid mitten av femtiotalet är nog omöjligt! Vårt liv har förändrats så fullkomligt under de femtio år som gått, att jag tvivlar på att mina barn kan uppleva detta som något annat än en saga.

Nu bodde vi ju inte i Stockholm eller Göteborg, utan i en mycket liten by i södra Lapplands skogsland, och även i denna isolerade miljö var nog vårt hem ett av de allra mest isolerade. Vi hade telefon – en sån där svart sak med vev på sidan – som kopplades upp manuellt via en växel i en grannby. Vårt nummer var ”4”. Någon radio hade vi inte, och TV fanns inte ens som begrepp i vår värld – för att inte tala om datorer och Internet, förstås! Men jag visste vad en radio var, eftersom morfar hade en sådan där hemlighetsfull pratande låda, med ett lysande grönt öga. (Jag minns den där mässande rösten som läste väderleksrapporten.)

Det fanns tidningar, men de intresserade mig inte ännu. Några sagoböcker kommer jag inte ihåg, och jag tvivlar på att vi hade några sådana. De fåtaliga barnböcker som förekom, innehöll berättelser ur Bibeln. Jag kommer ihåg en sådan bok. Den hette ”Pojken i templet” och var en illustrerad återberättelse av historien om Samuel i Första Samuelsbokens 3 kapitel.

Samuel var akolyt i templet under profeten Eli, och det berättas att han väcktes av att Gud kallade på honom på natten. Pojken trodde att det var Eli som ropade på honom, så han inställde sig hos profeten, som sa till honom att han inte hade kallat på honom, utan att han skulle gå tillbaka och lägga sig. Historien upprepar sig, och profeten inser, när pojken kommer till honom för tredje gången och säger: ”Här är jag, du ropade ju på mig!” att det är Gud själv som kallar på pojken. Profeten skickar tillbaka pojken igen, och säger till honom att om han hör rösten igen, så ska han svara: ”Tala Herre; din tjänare hör!”

Fortsättningen av berättelsen intresserade mig inte! Men vi bodde ju på sätt och vis också i ett ”tempel” - även om det var ett enkelt kapell byggt av trä och målat med Falu rödfärg - och jag var en liten pojke som inte kunde låta bli att göra vissa kopplingar. Kunde man bli väckt av Gud på natten? Jag gjorde mig beredd, och memorerade vad man skulle svara.

Men Gud lät mig givetvis sova ostört genom hela min barndom…


I min barndomsvärld fanns inte många bilder. De flesta hemmen i byn hade nog det där trycket med Jesus som sitter på berget och ser ut över Jerusalem. Och så den obligatoriska bilden av skyddsängeln som följer med några små barn i utsatta situationer. Den fanns i olika varianter, och den med bron som saknar en planka hörde till de vanligaste.

Och så fanns ju Dorés bibel.

Mitt förhållande till Dorés bibel går så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag tröttnade aldrig på att titta på de otaliga etsningarna. Väldigt många var otäcka, men det fanns bara en som jag inte ville se! Jag hade sett den en gång, och ville inte se den igen.

Det var bilden av barnamorden i Betlehem. Jag visste ju att den kom strax efter bilden av Jesu födelse, så när jag kommit till den, kikade jag försiktigt på nedre hörnet av följande bilder, tills jag hittade den där otäcka bilden – och vände två blad!

Det var särskilt den här detaljen med barnen som spetsas på svärden, som jag tyckte var outhärdlig! Men också den nedre delen av bilden, där mödrarna försöker skydda sina barn med sina egna kroppar, tycket jag var hemsk. (Hela bilden finns här.)

Inte ens bilden av döden till häst, med hela följet kunde tävla med den i otäckhet!

Frågan om "fiktion" och "verklighet" fanns inte, men "tid" och "rum" fanns; dvs. jag visste att vissa händelser inträffat på en annan plats än där jag befann mig, och att de otäcka händelserna som skildrades i Bibeln hade inträffat för länge sedan - även om Bibeln också innehöll bilder av sådant som skulle komma att ske i framtiden.

För mig blev detta en del av berättelsernas värld. Den låg i huvudsak bortanför horisonten och utanför min personliga erfarenhet, och den innefattade platser jag hört talas om - som Afrika - och dit ville jag resa!

_________________________________________

fredag 30 november 2007

Min bilsalong


När jag skrev om Studebakern i mitt förra inlägg, slog det mig att mina barn nog inte skulle förstå vad som var så märkvärdigt med den bilen.

Bilar har intresserat mig – kanske mest som designprodukter – så länge jag kan minnas, och den där veckan i Husbondliden varje sommar när jag var barn, var ett eldorado! Flera tusen bilar parkerade i rader på nyslagna fält kring det stora mötestältet, där man kunde ströva omkring och studera dem, och jämföra de på den tiden ganska diminutiva skillnaderna mellan olika årsmodeller. Dessutom visade ju registreringsskylarna varifrån bilarna kom, och jag lärde mig snabbt de olika länsbokstäverna. Car spotting kunde ju dessutom med fördel kombineras med den andra huvudsysslan – att samla tomflaskor!

Så här följer min bilsalong – några exempel på bilar som var vanliga vid mitten av femtiotalet – på det att mina barn må skratta, och mina jämnåriga kanske le ett igenkännande leende!

Så här, femtio år senare, slår det mig hur sällsynta förkrigsmodellerna redan hade blivit vid mitten av femtiotalet, och jag kan bara spekulera om orsakerna. Jag antar att de hade varit relativt fåtaliga redan från början, och deras livslängd var nog inte särskilt imponerande. Jag såg för en tid sedan i en tidning statistik över sextiotalsbilarnas livslängd – räknat i kilometer – och det var ju fullkomligt absurt! Det fanns engelska bilmodeller som i genomsnitt behövde en ny växellåda efter 60 mil!

Om man ska titta på form, så var detta en tid av stora förändringar. Först, så blev skärmarna en del av karossen, i stället för att vara något som hängts på som fågelvingar efteråt, och strålkastarna kröp in i skärmarna. Vindrutorna som antingen hade varit helt plana eller delade i två halvor och vinklade, med en skarvlist i mitten (som på Saab och Volvo) ersattes med hela rutor av böjt glas. De hopplösa körriktningsvisarna, som på våra breddgrader hade en tendens att frysa fast på vintern, ersattes med blinkers.

Trenden kan illustreras med bilarna nedan: till vänster en Ford Consul 1953, och till höger en DKW från 1936.

En annan förändring var färgskalan. Förkrigsbilar var vanligen svarta, men på femtiotalet blev svart en relativt sällsynt färg. De flesta bilarna var i en grågrön färgskala. Det var som om man använt överskottsfärg från krigsindustrin – som på denna Ford Popular från 1952 – med förkrigsdesign! Grå och gråblå var också vanligt. Det fanns också vinröda bilar – som Saab – men knallröda – brandbilsröda! – som den där Studebakern – det hade jag aldrig sett förut!


Här följer några av de bilar som var vanliga vid mitten på femtiotalet:

Volvo PV444, och Volvo "Duett" nedan


Saab 1953

Austin 1953

Fiat 500, 1954


Morris Minor, 1953

Renault 4CV, 1953

Citroën behöll sin förkrigsdesign till 1953

Peugeot hade en modell som ganska mycket liknade en Volvo. Detta välskötta exemplar rullar - som nummerskylten avslöjar - i Sài Gòn.

Vauxhall, 1953

Opel Olympia, 1953


Opel Kapitän, 1954

Mercedes 220, 1952

Mercedes 180, 1954

Även om Tyskland och England dominerade, så förekom givetvis också amerikanska bilar. Chevrolet var nog den vanligaste märket.

Chevrolet 1953

I London, så här drygt femtio år senare, domineras gatubilden av tyska bilar, följt av japanska och franska. Den brittiska stoltheten räddas genom att man säljer bilar av märket Vauxhall. Det är nog det allra vanligaste märket idag, men ingenting kan ju dölja att det egentligen bara är en högerstyrd Opel. T.o.m. modellnamnen är ju samma!

Den engelska bilindustrin är ohjälpligt död, och ingen lek med namn kan dölja detta faktum. Hur många minns idag märken som Hillman, Wolseley och Jowett Javelin?

Hillman 1953

Wolseley 1953(?)

Jowett Javelin 1953

Pappas första bil var en Ford Consul från 1953. Fast när han fick den var den nästan tio år gammal. Det är den enda bil jag sett som fått solbränna! Ursprungligen hade den haft en djup vinröd färg, men efter att ha varit parkerad i solen i många år, hade den, särskilt på den högra sidan, fått en pepparkaksbrun nyans.


DKWn från 1936 har också sin historia. Pappas medarbetare fick tag på en sådan någon gång kring 1960, och den stod parkerad precis utanför vår dörr i några år. Den hade träkaross, och var lika antik då som idag!

DKW var ett vanligt bilmärke på femtiotalet, och utseendet var i stort oförändrat en bit in på sextiotalet. Om de kom från Östtyskland så hette de Ifa Wartburg, men de såg likadana ut. Av märket återstår ringarna, och de heter givetvis Audi idag.

Så jag slutar med en bild på Anita Ekberg och hennes DKW – men då är vi redan inne på sextiotalet!


måndag 26 november 2007

Negern


– Har du sett negern?

Jag fick frågan var för sig från mina båda äldre syskon med några minuters mellanrum. Det fanns också en exceptionell bil värd att titta på, sa min bror, och den stod parkerad invid skolhuset.

Det var den där händelserika sommaren när jag var fem år, och platsen var den lilla byn i södra Lappland som heter Husbondliden. Evenemanget var givetvis pingstvännernas traditionella, årliga samling i den lilla byn, som för en vecka invaderades av tusentals medlemmar från hela Sverige. Skämtsamt brukade det kallas ”pingstvännernas parningsvecka”, och givetvis hade våra föräldrar träffats här en gång.

För mig som barn var det ett äventyr! Från det stillsamma livet i en mycket liten by, där vi inte ens hade en radio, befann vi oss under en vecka bland människor från hela Sverige – plus ett antal besökare från fjärran länder. Man kunde ströva omkring fritt bland folkmassorna, och nu och då stötte man på människor man tidigare mött, och någon gång även släktingar från södern…

Och nu hade det alltså kommit en neger!

Jag funderade lite kring hur det kunde hänga ihop, medan jag drog mig mot bilen vid skolan.

När man är fem år har man fullt sjå med att fundera ut hur saker och ting hänger ihop; att skapa sig en världsbild. Och min var samtidigt både enkel och ytterst komplicerad: Centrum var vår lilla by, till synes utslängd mitt i en ändlös barrskog och omgiven av blånande fjäll vid horisonten, men förbunden med byar i andra skogsgläntor genom ringlande grusvägar, kantade med ett oändligt antal telefonstolpar. Där färdades man med bussar och bilar, som på något hemlighetsfullt sätt hittade till platser som Morfars – eller som nu till Husbondliden. Det var enkelt nog!

Den andra delen bestod av det man inte kunde se: Gud och hans änglar, Jesus och den stora vita skaran av alla folkslag och tungomål som står inför tronen… De bodde på övervåningen, på det blåa tak vi kallade himlen, och dit vi en dag skulle flytta. Det var Bibelns värld, och Bibelns värld var en mycket väsentlig del av vår värld. Den bestod på något hemlighetsfullt sätt samtidigt av berättelser om sådant som hänt för mycket länge sedan, men som också var samtida, men i himlen. Allt detta som var lite svårgripbart hade att göra med söndagsskolan och kapellet, som givetvis fanns i det hus där vi bodde på övervåningen.

Jag var helt på det klara över vad en ”neger” var. Det fanns bilder på svarta människor i Dorés bibel och på söndagsskolans flanellograf, och inte minst så fanns det en negerpojke av papier maché på missionssparbössan. Men jag var nog inte riktigt beredd på att träffa på honom när jag rundade skolans hörn och stötte på honom vid bilen som jag kommit för att titta på. Han såg mig tvärstanna, och log blygt. Vi cirkulerade några varv kring underverket – en klarröd Studebaker – och det var det hela. Ingen sa något. Jag hade väldigt gärna velat prata lite med honom, men vi hade ju inte ett enda ord gemensamt!

På något sätt kom detta möte ändå att framstå som ett mirakel för mig: negern hade på något vis klivit ut ur en berättelse, tyckte jag – ungefär som om man skulle ha sprungit på Snövit och de sju dvärgarna, eller så.

Nu hade jag ju åkt tåg ända till Göteborg ett par år tidigare, och jag hade sett stora båtar på Göta kanal, jovisst! Jag visste att världen innehöll annat än vår ändlösa barrskog, men vid horisonten där mina egna erfarenheter tonade ut i något slags dimma, tog berättelserna vid.

Och negern då?

Jodå, jag har hittat honom också på internet!

Han hette Ruhigita, och kom från vad som i ytterligare precis fem år skulle heta "Belgiska Kongo". På nätet läser jag lite om hans historia (vilken jag givetvis hade glömt!) och att han så småningom blev ledare för en pingstkyrka många gånger större än den svenska pingströrelse som skickade sin första missionärer till Kongo 1921.

Jag hittar också detta välbekanta foto från sverigebesöket 1955.

- - -

När jag går här i London och ser alla märkliga afrikanska kyrkor med långa och fantasifulla namn, vilka tycks växa upp i vart och varannat kvarter, tänker jag ibland på detta ordlösa möte mellan den lille pojken i Lappland som en gång var jag, och den leende mannen från Belgiska Kongo, och funderar över betydelsen av detta möte.

För mig blev Afrika mitt stora intresse under de nästföljande tio åren, och jag följde noga allt som hände, klippte i tidningarna, och dokumenterade koloniernas frigörelse.
Men det är en annan historia!

I den del av London där jag bor är väl 70-80% av människorna jag möter på gatan av afrikanskt ursprung, och de har tagit med sig sina kyrkor hit. Man stöter på dem hela tiden, då de gillar att predika på gatan och t.o.m. på bussarna ibland. Deras tro är inte alldeles lätt att definiera. Mycket förefaller att handla om exorcism, magi och mirakel. Deras engelska är inte heller alldeles lätt att förstå. Numera har jag lärt mig att "däbabbäsä" betyder "the Bible says"...

_________________________________________

söndag 11 november 2007

Himlens förmak


Det var på ett skivomslag som jag för drygt 20 år sedan först såg en bild från Westminster Cathedral. Omslagsbilden visade en del av mosaiken i the Chapel of the Blessed Virgin, på bilden ovan.

På skivan fanns bl.a. Gregorio Allegris Miserere mei (psalm 51), som jag då hörde för första gången. Detta niostämmiga mästerstycke blev genast min favorit, och det förvånar nog ingen som känner mig att Westminsterkatedralen var det första ställe jag sökte upp när jag kom till London. Den ligger på Victoria Street, tio minuters promenad från Houses of Parliament – man ser det väldiga tornet på långt håll!

Katedralen är hundra år gammal, och byggd på en plats som först var begravningsplats under stora pestepidemin 1664-66, då ca 75 000 av Londons uppskattningsvis 460 000 invånare fick sätta livet till. Sedan byggdes här ett fängelse, och då fängelset revs 1883, köpte kardinal Manning platsen. Hans efterträdare kardinal Vaughan satte genast igång projektering av katedralen 1894, och redan 1895 lades grundstenen till katedralen. Efter åtta år kunde sedan byggnaden tas i bruk. (Den första gudstjänsten var kardinalens begravning. Arkitekten dog redan ett år innan.)

Kardinal Vaughan ville ha en katedral i nygotik, men arkitekten John Francis Bentley menade att ett nybygge i gotisk stil hela tiden skulle komma att jämföras med den äkta gotiken i Westminster Abbey, och rekommenderade en byggnad i bysantinsk anda, som dessutom skulle kunna uppföras på kortare tid och bli mycket billigare…

Arkitekten hade bra argument, och han fick som han ville, och resultatet blev den byggnad vi ser idag. Exteriören är kanske väl mycket spettekaka, enligt min mening, men interiörerna av mångfärgad italiensk marmor och med många ekon från Ravenna är betagande!

Det stör mig inte alls att byggnaden är ofullbordad! Bentley hade tänkt sig ett tak som var belagt med mosaik, men nu är det målat i en mycket mörk, gråblå färg, och de mosaiker som kommit på plats efter hundra år finns i de tolv kapellen (inklusive kryptan).


Det mörka taket ger särskilt på kvällen en upplevelse av att man sitter under bar himmel, och det är en känsla som tilltalar mig!


Men det är inte byggnaden i sig som lett till mitt val av rubrik, utan innehållet!

Detta är en plats där kyrkans musikaliska arv förvaltas med kunnighet och kärlek, och man kan gå in varje dag och delta i mässorna – eller bara lyssna på musiken, som är i absolut världsklass! Här sjungs Monteverdi, Palestrina, Cavalli, Gabrieli, Lotti och Victoria – för att bara nämna några! – liksom de engelska storheterna från den elisabetanska eran, Byrd, Tallis, Taverner, Tye.

Katedralen har en körskola för 150 pojkar från 8-13 år, och detta är givetvis förutsättningen för att man ska kunna upprätthålla standarden – och repertoaren! Det är en musikalisk orgie som aldrig tar slut! Och allt är givetvis gratis – inklusive syndernas förlåtelse!


_________

Blogger låter mig inte bestämma formatet på bilderna, utan krymper dem så att de passar i textspalten. Jag har därför gjort en annan sida där bilderna visas i stort format. Här är den!

Och här är en länk till Westminster Cathedrals hemsida!

Så, tvärs över gatan ligger puben The Cardinal - this is London, after all!